Ja, det är faktiskt sant. Ikväll har jag varit på bio och sett filmen en tredje gång. Jag kan inte hjälpa det. Jag tror jag är beroende. Beroende av att få drömma mig bort till en drömvärld, där allting är vackert, där färgerna sprakar, skorna har decimeterhöga klackar men ändå är bekväma att gå i, där alla människor är vackra (ja, till och med när dom är söndergråtna är dom vackra!) där bråken är konkreta och konstruktiva, där vännerna alltid finns nära, och alltid ställer upp, där självkännedomen flödar och där skratt och gråt avlöser varandra i ett slags stafettmaraton...
Jag vet, det är patetiskt att tro att jag skiljer mig ett enda uns varenda annan tjej som ser den, men jag älskar den. Älskar att sitta i biomörkret och låta mig hänföras, förföras, roas och ryckas med av dessa individer. Och varje gång sluttexterna närmar sig, varje gång filmen närmar sig slutscenerna faller några tårar ur ögonen på mig för att jag vet att det snart är slut. . . och jag vet att för varje gång jag ser den försvinner en liten liten del av hänförelsen.
Nej, nu får jag nog hejda mig!
