Hemkommen från Göteborg och sökning och dessutom en mkt trevlig helg med familjen! Och tillbaka här i Västerås känner jag mig många insikter rikare och ett steg gången i rätt riktning! Som ni vet är jag ganska nojig och fram och tillbaka och expert på vad-vill-jag-vad-är-meningen-tankar... och framför allt detta med mitt förhållande till min cello, som liksom är roten till all velighet i mitt liv. Jag är nu 25, snart 26 och i drygt 10 år har mitt livs största dilemma varit "skall jag satsa eller inte?", och "vad händer om jag inte satsar?" och "vem blir jag utan min cello?" samtidigt som jag i vissa svaga stunder med Cello-Satan mellan benen grips av en oerhörd svaghet och ömhet och liksom undrar hur jag någonsin skulle kunna leva utan Honom.
Han, min syndabock, som ständigt lämnar mig berörd och känslomässigt engagerad och som följt mig i så många många år, som viskar ömma melodier i mitt öra och förföriskt nynnar mig till ro… Men HAN, som också håller mig hårt i sitt grepp och vägrar låta mig gå, som betvingar mig, som alltid vinner över mig och hindrar mig från att leva mitt liv, kontrollerar mig också och håller mig fast i något jag inte vet om jag vill stanna för alltid i.
I så många år har jag undrat, grubblat, satsat, inte satsat, men ständigt befunnit mig i en situation där jag förväntas leva i symbios med Cello-Satan. Spela hans melodier, stänga in mig i flera timmar om dagen för att öva, satsa, satsa, satsa. Söka vidare. Sikta mot toppen, sikta mot en professionell karriär som musiker, i Cello-Satans tjänst.
Nu har jag äntligen tagit steget. Jag har brutit mig loss. Väl nere i Gbg insåg jag det som varit uppenbart i alla dessa år. Redan dagen innan jag skulle in till juryn kände jag i hela kroppen att något var fel. Att jag var på fel plats, fel tid, att jag saknade den där glöden, att jag kände mig likgiltig inför att göra provet för att komma in. Att jag innerst inne inte ville. Och när jag såg alla andra sökande som förväntansfullt gick med sina celli på ryggen och nervöst väntade på att få sin framtid avgjord, sitt öde bestämt, insåg jag att jag inte delade deras brinnande lust att komma in på en skola som skulle transformera dem från ”vanliga” till ”exklusiva”, ”utvalda”. Professionella musiker.
Jag sa högt till mig själv, gång på gång; ”jag vill inte bli professionell musiker”. Jag har fortsatt säga det, och säger det än, och för första gången i mitt liv känner jag hur sant det är. Jag känner mig befriad, en sten har lyfts från mitt bröst, och jag känner mig HEL, känner mig lycklig, FRI!
Och när listan sattes upp fick jag mitt svar. Jag sökte inte febrilt efter mitt namn, jag flackade inte desperat med blicken då jag försökte se mina välbekanta bokstäver, och jag kände heller inte det där knivs-hugget i magen då jag inte fann dem. I stället kände jag frid inombords när jag slutligen insåg att jag fått hjälp på vägen med att få mina egna tankar befruktade. Mjöl på min kvarn. Kanske någon där uppe hjälpte mig på vägen. Hade jag gått vidare hade det varit så mycket svårare, den där lilla djävulen på min vänstra axel hade ihärdigt fortsatt att skrika att det är meningen att jag skall bli musiker, jag har begåvningen, ”ta vara på den, låt inte allt du kan gå till spillo.”
Nu fick jag mitt svar.
Som Ola sa; ”Musiker kommer du alltid att vara, men kanske inte en sådan musiker som jobbar professionellt, på heltid, utan som musicerar när du själv vill.”
Cello-Satan försvinner inte ur mitt liv. Men han tvingar sig inte på mig mer. Jag väljer själv när jag vill ha honom. Vi kan mötas på en jämbördig nivå. Han kommer alltid att viska ömma toner till mig, men jag kan välja vilka toner jag vill ta emot, och själv välja när jag vill besvara hans kärleksrop…
Jag är fri. Äntligen är jag fri.
