Shit vad dålig jag är på att blogga!! Senast jag skrev var jag på väg till Rom, och ja, det fanns trådlåst internet på hotellet, så jag hade full uppkoppling. Vi hade två härliga dagar där, men tyvärr blev jag sjuk sista dagen och gick febrig runt och tittade på Peterskyrkan, Fontana di Trevi, Bocca de la Verita osv... Vi åt fantastiskt god mat och drack exklusiva viner och när vi väl satt på flyget hem kändes det skönt att få komma hem. Och väl hemma låg jag sjuk i över en vecka och bokstavligen hallucinerade mig in i det nya året. Feberyra.
Och nu har terminen satt igång, senaste veckan har jag gått under av stress inför Vinterfestivalen som vi har nästa vecka på Konserthuset. Jag skall spela tre stora cellokonserter solo på onsdag och torsdag, och dessutom massor av orkester och när jag inte har konserter repar vi helt enkelt. När jag kollar i min kalender ser det ut så här under kommande veckor:
vecka 5 Intensiv-projektvecka 2 konserter varje dag
vecka 6 sökning teaterhögskolan i Gbg
vecka 7 Operaprojekt, en opera vi skall göra på konserthuset, med tusen rep och 6 föreställningar
vecka 8 vidare prov till teaterhögskolan i gbg (om man går vidare...) annars öva som ett svin
vecka 9 sökning till musiker i Gbg
vecka 10 öva som ett svin
vecka 11 sökning till musiker i Sthlm
Ja, och resterande veckor är det bara att styra upp examenskonserten och allt vad det innebär.
Visst, allt detta är roliga grejer, men jag kan knappt sova som det är. Ligger vaken till 4 på nätterna och grubblar, funderar, övar mentalt på mina stycken, planerar, får uppenbarelser till t.ex. meny på examenskonserten, ändring i programmet till examenskonserten, sätter mig upp i panik när jag kommer på: "Vart skall alla bo?" alla som kommer resande. Det är detta som suger med att man bor i Västerås. Ingen familj eller släkt bor här, alla måste resa hit till examenskonserten, och eftersom jag bor på 27 m2 kan jag inte direkt erbjuda dem sovplats.
Nu sitter jag med slingor i håret och hoppas på nya krafter. Bara det inte blir gult. Har haft nog med dåliga erfarenheter av gult hår. Gud, snälla, se till att mitt hår blir bra. Så länge mitt hår är bra, mår jag bra.
Men jag längtar efter kärleken. Känns så jäkla trist att inte kunna prioritera det just nu. Men det går inte, nu är det cellon som går först. Cello-Satan.
Ibland känns det nästan som att jag kramar mina kompisar lite för länge, bara för att jag liksom suktar efter att vara någon nära. Det är så märkligt hur beroende man är av mänsklig beröring, närhet, kramar, kyssar. Det märkte jag i somras, när jag jobbade, och kände mig så tom, och levde i den där ytliga världen av tomt prat och icke-närhet. När jag kom tillbaka hit blev jag helt knäckt när jag äntligen fick lite ömhet, närhet. Som om min kropp hade glömt hur det kändes att inte vara så distanserad till folk, och liksom fick en chock av den plötsliga förändringen...
