Á Roma!

Ciao!

Femte dagen i Cortona. Vi packar väskorna och åker till Rom. Ute är det storm, med början till snöstorm, vi har en väska mer än vi får plats med, och pappa har fått inflammation i tanden, så på vägen måste vi hitta ett sjukhus så han får medicin.

Vi skall ta oss ner för berget i vår enorma hyrbil - gatorna här uppe är så otroligt smala, så de flesta har små bilar typ Fiat Panda som de parkerar längs vägkanterna och med våran padda till bil har vi fått parera långsamt långsamt förbi - och i snö och halka vet man inte riktigt hur det kommer gå...

Under veckan har vi åkt runt och sett lite allt möjligt, på tisdagen bergsstaden Perugia, julafton spenderade vi i Florens, och igår åkte vi till Asissi och tittade på den helige Fransiscus grav. Allting är så vackert här och känns så heligt och gammalt. Italienarna är så mysiga människor och det enda som stör mig är att jag inte kan tala språket!

Sista-minuten-inlägg här. Nu lämnar jag det trådlösa bredbandet i Cortona och beger mig till Rom! Förhoppningsvis hittar jag något bredband där också....

Arrivederci!

Viva la Italia

Ja, efter en lång färd är jag nu framme i la Bella Italia! Flygresan med byte i Frankfurt gick kanonbra, mamma, petra, elias och jag fördrev resan med hjälp av scrubs och champagne och mycket nöje, bytte som sagt i Frankfurt, hittade rätt gate, rätt flyg, rätt avgång och landade sedan strax efter midnatt i Rom, där pappa stod med öppen famn och mötte oss! Allting var väldigt välplanerat; pappa hade hyrt bil, kollat upp resvägen tillbaka till Cortona, där han redan tillbringat veckan - dock utan bil - och efter mycket om och men fick vi in våra gigantiska resväskor och kom iväg. Två timmars bilfärd tillbaka till Cortona, enligt beräkningar, men något gick snett på vägen, för klockan går och går och ingen skylt med Cortona ser vi... (ungefär vid den här tiden insåg jag - till min stora förtjusning - att det ju var till Toscana vi skulle, och börjar i den sena timmen fantisera om filmen "Under Toscanas sol"...

Vi stannar vid en mack och frågar en italiensk gubbe om rätt väg, och när vi skall vidare ut på motorvägen igen händer något med bilen (vilket för övrigt är en Mercedez - efter ett litet misstag på bilfirman - till vår stora glädje!) nämligen det att en handbroms läggs i och ingen förstår hur man skall få ur den. Vi kommer inte en centimeter och jag drabbas av lätt panik av det faktum att vi står på utfarten till en motorväg där folk kör som galningar, långtradare som förbi oss och tutar och jag får en lätt nära-döden-upplevelse när vi sedan backar tilbaka in på utfarts-vägen, hur nu backen kunde funka om handbromsen var i! Pappa grubblar och grubblar över hur man får ur handbromsen, med kommentarer som "det måste vara något fel på den", och slutligen hittar vi som av ett mirakel, en liten italiensk snubbe som står med en mercedez av modell 50-tal på sitt lastflak, och pappa hugger tag i honom och babblar något på italienska, någonting om bromsen, varpå snubben kommer fram, ser lite frågande ut, och mumlar på riktig maffia-italienska "Blocado" och trycker på en knapp med en lätt axelryckning, varpå hela familjen bryter ut i gapskratt och inser hur oerhört idiotiska vi måste framstå för denne lille man...

Resan fortsätter, slutligen, som ännu ett mirakel, ser vi skylten, "Cortona" och följer den, kör fel igen, hamnar rätt igen, skylten försvinner ett tag, vi vänder, kör tillbaka, och snart ser vi den igen, "Cortona" och vi följer den, vi är på rätt väg, och till slut kommer vi fram till den välsignade staden. En bergsstad/by (har inte hunnit bekanta mig ännu, men har förstått att vi är ganska högt upp på höjden) och av morgonens utsikt från sovrumsfönstret, är det så bedårande vackert att det känns overkligt...

Nu skall vi ut och bekanta oss med staden...

I´ll keep you posted!

Ciao, Agnes :-)

Oj!

Jag måste visst klargöra någonting här.

Först och främst. Bilden i mitt förra blogginlägg är inte jag. Det är endast en bild jag hittat på internet för att visa dem som inte vet vad kroki är, vad det är. Det är alltså konst. Att ta sig friheten att jämnställa att stå nakenmodell på kroki med att delta i en vuxenfilm, och med det antar jag att personen menar porrfilm, eller börjar snacka om playboy är så in i helvete feltolkat.

För det andra, och här kommer ett stort erkännande.

Ända sedan jag varit liten har jag hatat min kropp. Och mitt utseende. Under hela min uppväxt har jag jämfört mig med smala tjejer, trott att man skall vara smal för att vara någonting värd, varit besatt av tanken att bli smal (men har ju aldrig lyckats bli det eftersom min strävan efter att bli smal och därmed lycklig har varit kombinerad med ett överdrivet söt- och sockersug) och har i stället resulterat i ett enormt självhat. Jag har aldrig varit smal, kommer aldrig att bli smal och kommer nog heller aldrig att sluta önska att jag hade varit smal.

Men jag är den jag är och jag älskar mig själv. Och allting som jag gör, hur jag lever mitt liv, hur jag tar plats, hur jag älskar att stå i centrum, hur jag lever ut VARJE litet ögonblick av uppmärksamhet och självkärlek, det är min revansch. Mitt livs revansch, en hämnd som kanske kommer att pågå i resten av mitt liv. Jag tar för mig av ALLTING som jag i 18-19-20 års tid inte vågade ta för mig av för jag trodde jag var sämre än alla andra för att jag inte var smal. Kanske därför jag har blivit en sån exhibitionist och en sån uppmärksamhetskrävande och självkär person. Jag tar igen alla de åren då jag inte älskade mig själv, och inte lät någon annan älska mig.

Så ingen vet hur det egentligen kändes för mig att göra den här grejen, att klä av mig naken inför en grupp människor. Ingen vet den egentliga innebörden det var för mig. Att jag stod upp för mig själv. Att jag tvingade mig själv att älska min kropp - för, att stå där och vara missnöjd, och inte kunna bära upp en kropp med former, det går ju inte när man är motiv för konst - jag tvingade mig själv att säga till mig själv "du är vacker" och att dessutom få höra från konstnärerna som målade att min kropp var så kul att måla för att jag har sådana former, det var inte heller någon lätt match, efter 20 års desperat önskan att slippa dessa former. Men jag gjorde det, jag klädde av mig och jag bar upp min kropp, jag bar upp mina former, mina lår och min rumpa som inte är en bakdel, utan snarare en världsdel, mina höga, ojämna och kantiga höftben som inte alls påminner om en kvinnokropp utan snarare än zebra, min mage, min runda mage som jag alltid har hatat mest av allt och mina bröst som jag alltid önskat skulle vara lite större för att ändå ge mina andra former en kvinnlighet... Allt detta, hela denna kropp visade jag upp och bar upp, och fick se på vita konstdukar. Det var inte direkt smickrande att få se målningarna, men jag var stolt, jag kände stolthet från topp till tå där jag stod, och jag övervann mig själv. Jag placerade mig i något som kunde varit det värsta underläget, och gjorde det till någonting positivt. Snygg naken. Javisst.

Så du som kommer med dina förbannade pekpinnar har inte någon rätt i världen att jämnställa det jag har gjort med vad någon silikon-upp-pumpad blondin gör, som säljer sin kropp och sin sexualitet till playboy eller till "vuxenfilmer", som du så fint uttrycker det. Det är inte ens samma värld. Det handlar inte om pengar, det handlar inte om att visa upp sig, det handlar inte om SEX, det handlar om att övervinna sig själv! Jag hade kunnat göra det gratis! För det gav mig någonting mycket mer värdefullt än pengar.

Du får tycka vad du vill, men bespara mig dina trångsynta, "principa", svensson-torra åsikter här på min blogg. Vad har du för rätt att häva ur dig? Du vågar ju inte ens stå för vem du är.

Det gör åtminstone jag.

Nya löftet!

(OBS! Det är inte jag på bilden, bara en bild jag hittat på nätet.)



Hej igen!

Jag har ett nytt mål. Det kan låta lite patetiskt, och det kan låta lite som Ross i Vänner (och han blir typ helt utskrattad för att han säger det) men jag har kommit på att mitt nya mål skall vara att göra någonting nytt varje dag. Eller kanske inte VARJE dag, det blir nog istället utmattande, men så fort jag får chansen att prova på någonting nytt så skall jag ta den chansen. Till exempel nästa vecka skall jag vara konferencier på ett event på skolan inför över 100 pers. Visst, jobbet är som klippt och skuret för mig, men det är sannerligen en skräckblandad förtjusning jag känner inför det!!

Eller som nu ikväll, när jag blev tillfrågad att stå som modell på en krokikurs. Ja, tack. Nya möjligheter, nya chanser, nya upplevelser, nya erfarenheter. Spännande, varför inte? Visst var det lite läskigt att klä av sig spritt språngande naken inför okända människor, men när jag väl stod där kände jag mig friare än någonsin och det var en enormt bra mental träning! Efter ett tag tänkte jag inte ens på att jag var naken, utan kände bara utmaningen, strävan efter att hitta den perfekta posen!

Eller som för några veckor sedan när min fest slutade på ett ytterst märkligt sätt, något jag aldrig hade tänkt mig att jag skulle vara med om, på en plats jag aldrig trott att jag skulle få se, bland människor jag aldrig trott att jag skulle få träffa på nära håll, med en attityd som jag aldrig hade trott att jag var värd att bli behandlad med...ja, det var inte det roligaste stället, MEN - och jag säger det igen - MEN livserfarenhet fick jag! Precis som ikväll på krokikursen, och precis som jag kommer få nästa vecka som konferencier inför 100 pers.

Jag tror på det här, jag skall prova nya saker! Jag vill uppleva så mycket som möjligt, lära mig så mycket som möjligt, bli bra på så mycket som möjligt - fast det handlar ju inte om prestation i det här fallet - jag vill bara få ut så mycket som möjligt av mitt liv! Jag vill inte öva cello, jag VILL inte sitta instängd på min kammare och veva fram och tillbaka med stråken på strängarna och höra alla dessa missljudande toner som aldrig vill bli rena, JÄKLA HAYDN! Vi kommer aldrig bli överens! Varför skall jag kämpa så? Och utanför dörren passerar livet...

Vem vet? Vad som är ens mening här på jorden? Vem vet? Jag tror att meningen är att insupa allting man bjuds på, att ta åt sig, att njuta, uppleva och ha det så bra som möjligt! Vem vet?

Dags att uppdatera!

Hmm...ja det var ett tag sen jag skrev. Vad händer i mitt liv då? Tja, stora grejer hela tiden tycker jag. Och ingenting. Jag kom hem från Tunisien och min undergörande ta-hand-om-mig-själv-resa, tillbaka till Sverige, till ett höstigt Västerås och hade väl tänkt att jag äntligen skulle komma igång med mitt övande och planerande av examenskonsert osv. Det praktiska har gått bra, datum är satt - det blir den 2:a maj - och annons i tidningen är fixad med foto och text och allt, och familj är underrättad och sprider ryktet från kust till kust...men just den där biten med att öva och lära sig stycken och det där, det har inte gått så bra. Jag har tappat min geist. (Ja, där kom mitt favoritord.)

Jag har ingen lust att öva, ingen lust att lära mig något stycke, känner ingen passion för musik, INTE ENS för tangon!!! Försöker spela sådant som jag tycker är smäktande vackert, bara för att känna någonting, känna NÅGONTING, men inte ens Rachmaninof och hans fantastiska tonspråk och känsla för just KÄNSLA kan få mig att brinna igen.

Och vad gör man då? Jo, vid avsaknad av passion och känsla för musiken, det är ju då man sätter sig och övar skalor, tumlägen och stråkteknik, men det funkar verkligen inte heller för mig! Då känns allting bara ännu mer meningslöst, sitta instängd i ett övningsrum och öva teknik som är något jag knappt ens förknippar med musik och att spela...eftersom jag aldrig sysslat med det särskilt mycket utan hankat mig fram på den teknik jag kan, kombinerat med känsla och passion för musiken...och det har gått ganska bra.

Så vad göra?? Jo, nu har jag bestämt mig för att köpa ny cello. :-) Kanske det kan peppa mig lite och ge mig lite mer inspiration. På fredag blir det en tur till Stockholm för att kolla in lite nya instrument. Jag har ju också fått ett stort stipendium för några veckor sedan...som skall gå just till min utbildning.

Vi får se vad som händer.

Om en dryg vecka åker jag hem till Göteborg för att fira första advent - enligt tradition - spela i kyrkan med hela familjen och sen gå till Oscar Fredrik och sjunga adventssånger, och mamma och jag kommer gråta oss fördärvade när kören avslutar med otto Olssons Advent - det är också tradition! :-) Det skall bli härligt!

kram till vem som läser

Bättre sent än aldrig...

Ja, insåg att jag inte skrivit något om resan...så här delar jag med mig av några rader jag skrev den första kvällen i Djerba.


Här ligger jag, i en hotellsäng på världens sunkigaste hotell, i Djerba i Tunisien. Kom hit idag med flyg från Arlanda, blev lotsad till en buss med Apollos namn på, och efter att fått veta att jag skulle till hotell Beau Sejour(?) såg jag för mig hur jag iklädd bikini skulle sjunka ner i en solstol vid poolen och ligga där de kommande sju dagarna och inte göra avbrott mer än för att äta, sova, kissa/bajsa och dricka vatten. När bussen så stannade vid detta mitt ”hotell” insåg jag att jag var den enda som gick av. Ja, eller nästan bara jag, för efter mig, dundrar de två fullaste snubbarna på bussen av, och gör mig följe in i receptionen. (Just de två som jag liksom diskret försökt att ignorera på bussen, för jag helt enkelt inte orkar med sådana typer nu, eftersom jag är här för MIN egen skull!) Det första de säger, i lagom drucken ton är ”Grymt, då kan vi fest ihop ikväll!” och jag nekar bestämt och inte ens vänligt. Inte precis hur jag hade tänkt mig att den här semestern skulle te sig…

Med känslan av att plötsligt vakna upp till verkligheten (efter att ha haft en drömlik vision om hur allt skulle bli!) blir jag visad till mitt hotellrum. På vägen dit ser jag ”poolen”, ett litet vattenhål med två stolar runt, så invuxen att solen inte ens verkar nå dit. Öppnar dörren till mitt rum, och möts av just det man inte vill mötas av – när man betalat av sina studiepengar – nämligen ett instängt litet rum som inte är i närheten av den där drömbilden man har. Tänker mig att allt blir bra bara jag får duscha av mig resdammet – och inser till min fasa att det inte finns en droppe varmvatten. Normal standard, Apollo, det där begreppet får ni nog slipa lite på…

Hur som helst. Jag beger mig ut för att bekanta mig med området och promenerar ner till stranden, som visserligen ligger bara typ 100 m från mitt ”hotell”. Klockan är lite drygt sex, och jag tänker mig kvällssolen och en liten avslappningsstund för att landa i denna nya miljö och inse faktum.
Väl där inser jag att i det här landet går solen ner typ halv sju, och på stranden finns inte tillstymmelse till sol, och jag börjar lite smått oroas över hur jag skall tillbringa denna första kväll i detta fullt främmande land utan att chockartat börja ifrågasätta min spontanhandling att gå och köpa en resa…

Till min räddning – från mina annalkande ångest-tankar - kommer en bedårande vacker arabisk man med en häst, med en liten flicka på, gående från stranden. Han säger ”bonsoir” och jag stannar till och frågar vad det finns för möjligheter att ta en ridtur på stranden med någon grupp eller nåt sånt där, typ, och vad det kostar osv…
Han erbjuder sig direkt att jag kan få rida på hans hästar, och jag blir direkt misstänksam och hör min fars förmaningstal i bakhuvudet, och tänker att jag borde inte, jag borde inte, jag hör min systers ord och varnande finger: "Följ inte med någon kille bara för att han är gullig eller har hästar..." och allt jag hör i min hjärna är Nej Nej Nej! Men på något underligt sätt – kanske sökande efter någon slags kontakt med det här främmande landet, en väg ur denna ensamhetskänsla som sakta börjat infinna sig, detta uppvaknande till verkligheten som verkar oundvikligt, eller kanske bara lockad av den vackre mannen och hans kungligt vackra häst – rycks jag med och säger ja, jättegärna, och en minut senare har jag stämt träff med honom om en kvart, han skall bara gå hem och hämta en häst till.

Jahapp, så gick det med min ”jag skall inte ge mig ut på några äventyr-jag ska vara försiktig-jag ska inte vara blåögd och naiv”-attityd..

Men någonting säger mig ändå – hur naivt det än kan låta – att den här människan är att lita på (han hade ju trots allt en liten flicka på hästen!) och jag går tillbaka till hotellet och klär på mig ridkläder.
En kvart senare möter jag honom utanför hotellet, och mycket riktigt, bredvid den ståtliga arabhingsten, kungahästen, står en litet mindre vit arabhingst, han har klivit av kungahästen och säger att den är till mig (!!) Jag sitter upp på denna vackra häst och han tar den vita, och så skrittar vi sakta ner till stranden, i skymningen.
Travar lite, det skumpar nåt oerhört och jag inser att jag nog aldrig ridit så här stora hästar, och framför allt aldrig sett en sån vacker häst på riktigt! Vi tar några galoppsteg, och rider sedan längs strandkanten och vidare upp längs ett område som bara består av sand tills vi kommer till andra sidan av kusten. Stjärnorna lyser, månen blickar ner på mig och jag känner mig bara så oerhört glad. Fri, stark och lycklig. Sitter på en kungahäst under stjärnornas och månens sken tillsammans med en arabisk prins, och jag vet att änglarna är med mig…

Jag skall bli BRUN!!!

Tunisien - here I come!!

Ja, det är faktiskt sant! Jag har fått nog av det svenska klimatet, fått nog av höst och regn och rusk och att frysa hela tiden! Jag har köpt en biljett till solen! Helt spontant, jag bara fick nog och så gick jag in på Ticket och köpte en resa. Helt otroligt.

Jag har visserligen funderat på saken ett tag, eftersom jag varit så sjukt stressad senaste tiden. Och det HAR ju faktiskt gått i ett de senaste månaderna, ja, ända sen augusti då jag i princip pendlade mellan västerås och göteborg, var på lektioner i Eskilstuna på tisdagar och torsdagar och i Västerås på måndagar och onsdagar, och varje torsdag tog jag tåget till Göteborg för att flyga fredag, lördag och söndag. Bara det tog ju egentligen kål på mig! Och sen när jag väl kom hit, ville jag så gärna göra allting, spela cello och öva och gå färdigt min utbildning, samtidigt som jag ville gå teaterkursen i Eskilstuna, men det slutade med att jag bara flängde fram och tillbaka och var så trött att jag inte orkade göra bra ifrån mig varken på det ena eller det andra. Denna stress - dels den praktiska med att passa tider och hinna med, men också den mentala - att prestera, göra bra ifrån sig, orka med, och dessutom min ständigt ihängande ångest och skräckblandade förtjusning inför min examenskonsert som jag förhoppningsvis skall ha i maj, och prestationsångesten inför den - allt detta har gjort att jag till slut bara nästan mentalt kollapsat och inte orkat med någonting. Mina axlar och skuldror är stenhårda av alla spänningar som sitter där, för det är ju där det sätter sig, ofta.

Därför har jag nu bestämt mig för att unna mig det här, en vecka i solen. Jag har proppat väskan full av böcker, skrivblock och solkräm, och har tänkt ligga i en solstol och fundera, skriva, läsa och göra absolut ingenting! Det skall bli så ----- SKÖNT!!!!

Så nu drar jag! Om en timme går flygbussen och om några timmar sitter jag på flyget mot solen, och har lämnat kalla, stressiga Västerås bakom mig. Och när jag kommer tillbaka skall jag vara utvilad, varm och skön i kroppen med uppmjukade axlar och muskler, redo att ge min cello en ny chans, då är det cello-satan och jag igen, och vi skall ge järnet!!!

Hejdå!!!!!!

Kött-fars

Känns ju deppigt att bara skriva hur stressad och trött jag är hela tiden, och aldrig några upplyftande nyheter. Egentligen skulle jag kunna skriva ännu ett inlägg med titeln "Den digitala tidsålderns intrång" vilket skulle bli nr 4 i raden. Men jag orkar helt enkelt inte. Är så förbannat trött på att saker inte fungerar och nu har jag dessutom fått någon jäkla inflammation i handleden/armen - förmodligen, IRONISKT NOG - av att jag haft så många olika mobiler på sista tiden som alla fungerat på olika sätt vilket gjort att man tryckt överdrivet många gånger på knapparna eftersom typ sms-funktionen är olika på dem allihop, och för varje gång man får en ny mobil måste man se till att alla nya nummer är sparade i sim-kortet och inte i telefonen för då blir man av med dem, och är de inte det måste man kopiera och det blir också en hel del knapptryckningar. Så just nu borde jag egentligen binda upp höger arm i en mitella och inte använda den på några veckor, så den verkligen får vila. Bedrövligt är det.

Ja, och i övrigt består mitt liv av stress, fysisk och psykisk och jag håller på att gå under. Har troligtvis tagit på mig för mycket, men jag skulle av stolthet och iver att slutföra, aldrig kunna hoppa av någonting av det eftersom jag bara skulle se det som ett misslyckande. Och därpå denna ständiga prestationsångest. Prestera, prestera, prestera. Vara duktig, komma en bit med sig själv, utmana sig själv, växa som människa. Samtidigt skall man vara duktig, äta nyttig mat, ha ett perfekt dagsschema med frukost, lunch, middag och mellanmål och inte vad som helst utan näringsriktig kost och helst skall man ju träna också, och allting bygger ju på att man går upp på mornarna och skall man klara det måste man ju gå och lägga sig på kvällarna och inte använda sig av avslappningsdrogen scrubs (som numera blivit ett beroende) och för att det skall vara någon mening med att gå upp tidigt på mornarna är det ju schysst om det inte tar mer än en timme att göra sig i ordning, dvs helst skall man ha lagt fram kläder på kvällen innan, eftersom om man är som jag kan det ta flera timmar och man lyfter på varenda plagg och varenda jävla plagg är ju svart så letar man efter en specifik svart tröja kan det ta hela dagen och man undrar om lägenheten i sig har någon magnetisk kraft som liksom SUGER åt sig svarta plagg och man förstår ingenting, och senare på kvällen när man kommer hem, ligger just den där svarta tröjan där, lite nonchigt slängd på soffan och man förstår ingenting eftersom man kollade där 58 gånger i morse. Och sen när man väl fått på sig kläderna skall man få i sig frukost, nyttig förstås inte alls ljust bröd med pepparsalami, som egentligen är det enda som är gott, och därmed det enda man kan få i sig på morgonen, och eftersom man nästan alltid kollar på klockan när man tuggar i sig den där onyttiga mackan och inser att klockan snart är kvart över åtta och inom 10 minuter kommer varenda övningsrum vara upptaget på skolan, så slänger man hastigt i sig en halv kopp kaffe med mjölk, och slänger ut resten eftersom man inte vill bli för mätt för då sitter kläderna för tajt och man blir allldeles uppjäst och då känns det för jävligt att sätta sig framför spegeln och öva och, när man väl sitter där så känns det så ändå och det enda man ser är påsarna under ögonen och känner hur kjolen stramar åt runt midjan...fast innan man ens kommer dit så skall man ju förstås lämna lägenheten, och det kan ju ta sin lilla tid eftersom man förstås först glömmer mobilen, och det kommer man på när man precis kommit ut ur porten, men det är bara att springa upp igen, och när man väl är uppe tänker man till lite extra och funderar på om det var något mer man glömt, och det var det ju förstås, den där viktiga bananen, lite halvrutten och omsurrad av små konstiga flugor och som egentligen inte är särskilt god men som man köper för att stilla sitt dåliga samvete och sitt tvång att äta åtminstone en frukt i veckan, så den tar man och lägger ner i väskan och den är förstås helmosad sen när man väl skall äta den så då kanske man slänger den i alla fall för vem fan vill äta en rutten banan? Väl ute i trapphuset inser man att man visst glömde kalendern och även den där noten man skulle ta med sig just idag och så beger man sig in igen och till slut kommer man fram till skolan och har man tur får man övat några timmar om ingen har tagit alla rum...väl vid lunchtid inser man när man plockar fram sin fina(?) lilla lunchlåda bestående av något slags pasta (som självklart inte är fullkornspasta eftersom det smakar musli) med tillhörande kall creme-fraiche, att man inte har några bestick med sig, och att man som hade tänkt vara tidssparande och ekonomisk ändå måste gå till kafeterian och köpa ett par plastbestick för 4 (!) spänn och när man ändå är där tänker man, borde man ju köpa en kaffe också - OM man blir sugen på kaffe efter maten - så man slipper springa iväg sen igen och riskera att någon annan tar övningsrummet...
ALLT för att effektivisera.

Och egentligen har man varit lite FÖR ekonomiskt tänkande att man gjort en litet FÖR liten lunchlåda så vid tre är man vrålhungrig igen, och beger sig till kåren för att köpa en baguette. Självklart ljust bröd med brieost och salami, eftersom dom grova baguetterna oftast är lite torra och hårda och inte riktigt värda samma pris som de ljusa som är mycket godare. Och skall det vara någon mening med att köpa en baguette måste man ju veta att man kommer äta upp den annars är det ju bara bortkastade pengar och det ingår ju inte riktigt i ens ekonomiska-effektiviseringsplan, Ja, och det räcker ju inte med att man varit duktig och gjort lunchlåda, för bara några timmar senaremåste man ju börja oroa sig för middagen. Återigen - nyttig och näringsrik - men det vet man ju innerst inne att det blir det ju inte, för nyttig och näringsrik mat kostar pengar och det har man ju inte råd med, eftersom man som student skall leva ekonomiskt, så man åker till ica och köper lite pasta och creme-fraiche eller så får man ett ryck och köper köttfärs och ingridienser till en sås och går hem lite lyckligt ambitiöst och tycker man är löjligt duktig som skall planera sitt liv och göra storkok, 6 st matlådor för bara dryga 100-lappen, wow tänker man, drygt 17 spänn per måltid, wow vad jag kommer spara pengar, det är bara det att det blir ju alltid mer än hundra spänn eftersom man inte vill ha värsta sunk-köttfärssåsen och så hade man ju ingen mjölk hemma heller och inget toapapper heller (vilket man dessvärre upptäckte lite för sent vilket tvingat en att improvisera) och visst ja, tvättmedlet är ju slut och man måste ju tvätta - trots att man märkligt nog inte hunnit sortera upp förra helgens tvätt ännu- och så när man betalar så är man plötsligt uppe i 214 spänn och då tänker man hade det inte varit billigare med en sketen sallad i alla fall för 45 spänn!!! Men med mod i barm och lite inspiration man fick när man gick förbi de färska kryddorna och slängde ner någon kruka timjan i korgen går man hem och sätter på plattorna och börjar skära lök, men eftersom ens stekpanna är alldeles för liten får man lägga hälften av köttfärssåsen i en kastrull i stället och det dröjer inte länge tills det är köttfärssås i hela köket och man börjar undra vad man gett sig in på, och tittar med lite misstänksam skepsis på sitt verk och undrar om ens kompisars köttfärssås ser ut så här när dom är hemma och lagar köttfärssås och kommer fram till att nej, det gör den förmodligen inte, och så är man plötsligt skittrött på att laga mat och vill bara bli klar men det tar ju en evighet i dessa små kastruller, och när man äntligen är klar inser man att man inte har några matlådor att fylla så man gräver ut några gamla matlådor ur frysen med någon laxrätt man gjorde några månader sedan och inser att man aldrig kommer äta dem, och gör i stället köttfärslådor av dem, och till slut är man klar med denna kött-pärs och när man till slut smakar man på maten och konstaterar, återigen med misstänksam skepsis – eller kanske skeptisk misstänksamhet – att man kanske inte är värsta köttfärs-snillet – och man frågar sig själv om det inte hade varit enklare att bara köpa den där sketna salladen i alla fall…

Och nyttigare också för den delen.

Tappat greppet!?

Jag håller på att gå sönder av stress! Orkar inte mer. Idag gjorde vi avslappningsövning på teatern och jag spände för första gången på länge av varenda muskel i min kropp, och därmed släppte allt och lämnade mig i form av stora runda blöta tårar. Och jag bara grät och lät mig gråta och det var som att jag äntligen sänkte axlarna och andades ett djupt andetag och glömde bekymmer och oro. Det var så otroligt skönt.

Nu väntar en tågresa hem till göteborg och sen min sista jobbhelg. På måndag börjar mitt liv.

Den digitala tidsåldern 3

Skämt åsido. Jo, jag överlevde mammas och pappas hemkomst! Och det är riktigt mysigt att ha dom hemma faktiskt!! :-) Och mamma blev mycket överraskad av min fina storstädning av huset!

Nu till det som tynger mig. Min jävla mobiljävel. Köpte ju ny mobil för bara en månad sedan. En röd Sony Ericsson Z-någonting...(jag köpte en ny just för att jag var så trött på min gamla som bara pajade hela tiden. Lämnade in den på reparation tre (!!) gånger, och jag vet inte HUR många gånger jag stod och halvgrät i en telenorbutik, i stil med "Jag FÖRSTÅÅR inte varför man, snyft, inte bara kan få ha en mobil som fungerar...snyft, så man kan ringa och sms.a...det är allt jag begär, snyft"

Och jag vet inte HUR många telenorkillar som tittat på mig och nog tyckt jag är knäpp i huvet. Eller HUR många argumentationer jag haft med dem, i stil med "Men det måste ni ju förstå, jag går ju inte och köper en mobil för att lämna in den på reparation stup i kvarten!"

Jag har kört ”arg och bestämd”, ”ledsen och förtvivlad”, ”flirtig och charmig” (funkar dock endast på manliga säljare) och lindat dem runt mitt finger för att få min vilja fram, men gårdagens incident slår nog det mesta.

Har ju som sagt problem med min nya mobil - när jag laddat den en hel natt, slår den av sig själv och vägrar låta sig slås på igen. Trycker och trycker på start-knappen men den vägrar och vägrar, och ligger bara död i min hand. Så igår, en dryg timme innan jag måste åka till jobbet, åkte jag ilsket ner till Teliabutiken för att förhandla mig till mina pengar tillbaka alternativt en ny mobil. Pappa såg min stress (i form av svettningar) och erbjöd sig att köra mig.
Det lilla kruxet var bara det att jag inte riktigt bestämt mig vilken stil jag skulle köra. Arg och bestämd eller flirtig och charmig eller förtvivlad. Man kan väl säga att väl på plats, efter att ha stått i kö en lång stund och stressat upp mig, svetten den bara rann längs ryggen på mig, blev det en kombination av arg och bestämd och förtvivlad. Jag förklarade, något osammanhängande, pga stressen, att min mobil inte funkar, att jag köpt den nyligen och att jag är trött på att lämna in mina jävla mobiler på reparation hela tiden, och få låna någon skitmobil under tiden osv (fick nog med en liten ”jag vill ju bara ha en fungerande mobil, varför är det så svårt att förstå!?”

Försäljaren, som varken var snygg eller charmig eller minsta trevlig mot mig

(varför kan dom aldrig ha medlidande, förståelse för en desperat kvinna som med gråten i halsen ber om hjälp?)

sa drygt när jag sa att jag ville ha en ny mobil eller pengarna tillbaka "det kan jag inte göra" och jag sa men vad faan kan du göra då, och i min iver och vrede och desperation råkade jag vifta ner mobilen på golvet när jag skulle lägga den på disken...han plockade upp den och - utan ett ord - (kan tänka mig att han gjorde allt för att hålla sig för skratt, den jäveln!) öppnade batteriluckan, tog ut batteriet och la in det igen, och lagom till detta sa jag:

"Men vad kan du GÖRA då?!"

och han tryckte på ON-knappen och självklart startade den jävla kukmobilen då, och han höll drygt upp den framför mig, och kombinationen av irritation över att mobilen plötsligt när HAN startar den, funkar, och vredesmodet över hans kaxiga dryghet och otjänstvilliga attityd, gjorde att jag helt enkelt bara bröt ihop och började grina!! Mitt i en fullpackad Teliabutik. Visste inte vart jag skulle ta vägen, var nära att slänga mobiljäveln i golvet och ställa till med en värre scen, men hulkade i stället fram, illröd i ansiktet och mascaran rinnande: "Men vad faan, det är ju något fel på den, varför funkar den när DU gör sådär, och jag skall väl inte behöva byta batteriet varenda jävla gång jag har laddat den?"

Telefonförsäljarkillen blev nog lite skakad fast skräckblandat underhållen av min lilla akt, och såg sig förvirrat omkring på sina kollegor, som alla liksom stannade upp i det de höll på med, och visste inte riktigt vad de skulle göra... kunderna runt omkring mig såg skrämda ut och jag kände till slut att rummet krympte och jag var tvungen att försvinna. Tog mobilen i handen och slängde ur mig någon svordom och stormade sedan därifrån, gick storgråtandes genom Nordstan och ringde i desperation till pappa och frågade var han var. Orkade inte bry mig om människor som stirrade på mig, denna desperat skrikande och gråtande människa mitt i Nordstan. Tänkte att de gärna kan få stirra och hellre att dom tror att jag typ just fått ett dödsbesked eller dylikt, och inte står och bryter ihop över en jävla telefon. Frågade en vänlig tjej på ett kafé om jag kunde få några servetter, sprang sedan ut till bilen och grät hela vägen hem i bilen över denna förbannade tidsålder då allting är teknik och när tekniken inte fungerar är man handikappad. Dagens tekniska och digitala samhälle har gjort oss beroende av att det fungerar, och jag är så FÖRBANNAT trött på det!

Jag tänker inte genomgå detta en gång till. Utan jag tänker helt enkelt tvinga mig själv att finna mig i det faktum att jag varje gång har laddat min en månad gamla mobiltelefon köpt för 1200 kr måste ta ut batteriet, sätta i det igen, och sedan starta om den. Men visst, det kanske är normalt. Fy fan säger jag. Fy FAN!

Nu skall jag åka till Västerås. Underbart!!! Trött på jobbet nu, trött på all sarkasm och att man måste driva med varandra hela tiden. Jag är inte sån. Är en varm och vänlig person. Men när folk driver med mig hela tiden, så måste jag göra detsamma för att inte vara en mes. Skitjobbigt.

Any minute now...

När som helst, vilken minut som helst kommer dom. Mamma och pappa. Hem från en hel sommar på Fårö. Jag har bott i huset, hela sommaren med Elias. Jag har städat hela huset, dammsugit, torkat, diskat, plockat undan, dammat, slängt papper och glas på återvinningen, torkat varenda litet hörn och torkat alla golv och trappor så det skall lukta gott! Jag har ju ingenting att vara nervös för. Tvättat lakan och vädrat täcken och kuddar, haft alla fönster öppna hela dagen. Vet inte vad jag är rädd att dom skall upptäcka, jag har ju inte gjort något! Vill bara att dom skall tycka att jag tagit hand om huset på ett bra sätt! Vattnat alla blommor, tvättat alla kuddar och täcken som ligger ute på bänkar och stolar i trädgården. Sopat altanen. Ja herregud vad jag har ansträngt mig.

Finns ju inget att oroa sig för - eller?

Detta kanske är mina sista ord? Detta kanske är mina sista minuter i livet. Mina sista andetag.. .. ..

Det återstår att se. I så fall vill jag bara säga - TACK för den här tiden, och tack för att du har läst min blogg.

Tack och farväl.

Hej! Ja, vad skall man säga. Sommaren går mot sitt slut, jag som hade lovat att vara duktig bloggare den här sommaren, har skrivit enbart ett fåtal inlägg (och mest om SATC- ironiskt nog!)

Men jag tycker det är så otroligt skönt att hösten är på väg, att jag snart, väldigt snart, får åka tillbaka till mitt riktiga liv, som jag mer eller mindre satt paus på, min egen lägenhet, mina vänner, min skola och få hålla på med det jag verkligen vill. Längtar så efter att få ta fram cellon och öva, att få gå upp på morgonen, äta frukost i normal tid för att sedan gå till skolan och köra ett dagspass där, och slippa gå upp mitt i natten för en tidig check-in och bege sig till Grekland, utan göra det JAG VILL!

Har varit i Danmark några dagar. Insåg väl på plats att danskar är mycket trevligt (och vackert) folk samt att deras språk är charmigt och karismatiskt och inte alls så svårt. Mina tidigare erfarenheter av danskar (om jag får hänvisa till förra sommarens blogginlägg: ) var att de är buffliga, otrevliga och talar som om de spydde.
Men väl där lärde jag mig att om man bara själv sätter på den danska "ON"-knappen, dvs vrider om lite i munnen så att den är inställd på danska, lite extra gurgel i halsen och avsluta alla ord med "ouää" och dessutom trycker på "ON" på charm-knappen så kan man komma ganska bra överens med detta folkslag.

Söndagnatt befann vi oss någonstans på Ströget då vi hörde musik från en liten pub. Live-band och snygga var dom också :-) och denna då nyfunna kunskap (med ON-knappen och gurglet i halsen + lite charm osv.) resulterade i social rendez-vous med hela det danska bandet, och deras manager m.fl. på en annan liten bar som dom öppnade upp enbart för bandet med sällskap. Privat efterfest. (Detta verkar komiskt nog vara en röd tråd i mitt liv, samma sak hände för några veckor sedan på Gotland, med ett annat band...)

Ja, Danmark I like, and the dansih I like. Dessutom härligt att en söndag kunna gå ut och dansa klockan 3 på natten. Vill jag inte minnas att man kan här i Göteborg, och definitivt inte i lilla plutt-Västerås!

Väl på flygplatsen, Kastrup Lufthavn (som är enorm) strosade jag runt i taxfree och sprutade på mig diverse parfymer, sminkade mitt osminkade fejs med dyra produkter tills jag såg strålande ut, köpte en mirakelkräm för händerna och gick sedan till baren och köpte mig en bailey´s. Kändes lite underligt att sätta sig ensam i en bar, fast samtidigt så otroligt befriande. Jag är jag och jag gör vad jag vill och jag är underbar och jag vill ha baileys. Fast just in case att någon skulle tänka "o så sorgligt, så ung och redan så alkoholiserad" sa jag högt och tydligt på improviserad danska till bartendern att jag är flygrädd och måste lugna nerverna. Han log och gurglade något till svar, samt frågade om jag ville ha påfyllning. Jag kände mig som clint-eastwood i någon av hans cowboyfilmer där han sitter i en bar och låter sitt whiskeyglas påfyllas om och om igen, när jag till svar sköt fram mitt glas och lyfte fingret och nickade åt honom.

En stund innan mitt flyg skulle gå, började jag gå mot gaten och när jag står på rullbandet - som går långsamt långsamt - hör jag plötsligt något bekant, nämligen mitt namn. På gurglande danska ber någon mig - över hela Kastrups flygplats - att infinna mig vid gaten.

Jag var ju inte ens sen!

Jag börjar springa på rullbandet - och märker att då går det faktiskt ganska fort - springer mig igenom alla tre rullbanden, och kommer andfådd fram till min gate, säger till gatepersonalen vem jag är. Jag är jag och jag gör vad jag vill och jag är underbar och oj, nu var jag visst lite försenad.

Den danske gatekillen ler och gurglar och jag ler och gurglar tillbaka och går sedan ombord där 3 flygvärdinnor möter mig och jag säger "Undskyld, undskyld" alla ler dom och säger att det är ingen fara. Kommer in i kabinen och ser att det sitter ungefär 5 passagerare där, och sedan dröjer det ca 15 minuter innan de till slut stänger och armerar dörrarna så jag antar att det inte var så farligt ändå...

Well. Borta bra men hemma bäst.

Vänligen, ring mig inte efter 22.00

Varför skall det vara så svårt att förstå? Ett enkelt och klart meddelande med budskapet: ring mig inte. Varför skall det vara så svårt att förstå? Varför måste alla ta det personligt, och göra värsta stora grejen av det?? Stäng av mobilen säger alla, men JAG VILL INTE ha mobilen avstängd för jag vill kunna bli nådd. Plus att jag inte vill ta risken att larmet inte skall gå igång. Jag skall inte behöva förklara detta hela jävla tiden. Jag gör väl som jag vill. Och jag skriver väl vad FAN jag vill på min status. Precis som att andra vräker ut sig på Facebook-statusen, får väl jag också göra det. Jag vill inte bli väckt. Varför detta ifrågasättande?????????

Det är inte det att jag förväntar mig att hela världen skall ha läst mitt ynkliga lilla meddelande på facebook (-STÖN - förbannnade Facebook!!!) och visst, eftersom jag har mobilen på, så tar jag risken att bli väckt om någon ringer. Men skadar det att sända ut en liten hint till folk om att jag inte vill bli ringd på kvällarna??

Återigen, en liten vädjan: ring mig inte ikväll för nu går jag och lägger mig!!!

Sex and the city 3 . . . varning!!

Ja, det är faktiskt sant. Ikväll har jag varit på bio och sett filmen en tredje gång. Jag kan inte hjälpa det. Jag tror jag är beroende. Beroende av att få drömma mig bort till en drömvärld, där allting är vackert, där färgerna sprakar, skorna har decimeterhöga klackar men ändå är bekväma att gå i, där alla människor är vackra (ja, till och med när dom är söndergråtna är dom vackra!) där bråken är konkreta och konstruktiva, där vännerna alltid finns nära, och alltid ställer upp, där självkännedomen flödar och där skratt och gråt avlöser varandra i ett slags stafettmaraton...

Jag vet, det är patetiskt att tro att jag skiljer mig ett enda uns varenda annan tjej som ser den, men jag älskar den. Älskar att sitta i biomörkret och låta mig hänföras, förföras, roas och ryckas med av dessa individer. Och varje gång sluttexterna närmar sig, varje gång filmen närmar sig slutscenerna faller några tårar ur ögonen på mig för att jag vet att det snart är slut. . . och jag vet att för varje gång jag ser den försvinner en liten liten del av hänförelsen.

Nej, nu får jag nog hejda mig!

Sex and the city 2

Har precis varit på bio och sett den igen!!! Jävlar vad den är bra!!!

Natt i Göteborg. Lugn efter storm. Sommarens värsta (?) åskväder har passerat. Väldigt uppfriskande med lite känslomässig urladdning däruppifrån...

Själv har jag fortsatt i samma anda som igår. Fick ett infall och hyrde sista säsongen på Sex and the City (för att värma upp inför onsdag då vi skall gå och se filmen på bio) och tro det eller ej, till och med Sex and the city får mig att gråta. (Har jag hormonfel eller nåt??) Bröt totalt ihop i en scen när Samantha visar sig svag (vilket hon ju typ aldrig gör) inför sin superhete pojkvän Smith. Trodde aldrig att jag skulle säga det - (eftersom jag på något sätt känner någon slags hatkärlek till hela serien - tycker det går till överdrift i vissa fall och att Carrie ibland är en desperat och ful slampa som verkar nöja sig med vad som helst bara hon får hoppa i säng med någon...)(OJ VAD JAG KOMMER FÅ SKIT FÖR ATT JAG SKREV SÅDÄR...) - men jag måste erkänna att jag finner serien oerhört underhållande och shit vad jag älskar Samantha! Hon är den som berör mest, och jag gillar ju - som kanske framgått av senaste inläggen (!!!) - saker som berör mig. Dessutom är hon roligast och faktiskt även snyggast!

Well. Har äntligen köpt en elgrill, eller bordsgrill som det heter. Invigde den igår och var idag så ivrig att visa min syster hur gott det blev så jag tvingade ut oss i regnet och stod under parasollet och grillade. Underbart gott. Fast hemligheten ligger ju i marinaden...

Imorgon skall jag äntligen börja träna. Nu finns det inga fler ursäkter. Inget mer att skylla på. Gymmet, here I come!!

Seriöst?!

Visst, jag har alltid varit en känslomänniska, det står jag för. Har alltid gråtit till filmer, grät på Titanic, Romeo och Julia, Moulin Rouge (oh, herregud!!) gråter till opera, musik, gråter ibland när jag spelar cello, gråter på bröllop (på TV) gråter när andra människor gråter, gråter när folk föder barn (på TV), gråter när en handikappad familj får ett nytt hem på Extreme Makeover Home edition, ja herregud, jag gråter till och med på reklamen för AMF Pension, med fotbollssupportern som i säkert 20 års tid hejar på sitt lag och tar förlust på förlust på förlust och först när han är i 70-årsåldern får uppleva en seger (fantastisk reklam med soundtracket I´ll stand by you) ja, jag är verkligen en blödig typ som inte finner gränser för vad jag låter mig beröras av...

men seriöst, man börjar ju undra när jag idag sätter på TV:n och får på "Min hund styr mitt liv" till eftermiddagskaffet och introduceras för den brittiska familjen som äger dalmatiner-hunden Dally som är besatt av mat och tvingar sin ägarfamilj att sätta lås på varenda dörr och skafferi och så vidare för att Dally inte skall äta dem ur huset! En söt liten familj på en mamma och två tonårsdöttrar, som är totalt maktlösa inför detta stackars djur som inte har minsta tillstymmelse till disciplin eller respekt för sina hussar... utan ger sig på varenda liten matbit han kommer över, hoppar upp på bord och bänkar, till och med spisen, och öppnar kylskåpet, mikrovågsugnen och glufsar i sig deras middag om de inte är på sin vakt.

Att se vad som händer när hundexperten Victoria Stilwell tar kontrollen, (som f.ö. är väldigt stilig i sin svarta suit med rött brett bälte och knut i håret, en tydlig strikt auktoritet) hur hon med små, enkla medel lär Dally att sitta kvar i sin korg när familjen ställer fram ett fat kakor på bordet, OCH HAN FAKTISKT GÖR DET, han sitter kvar i korgen, att se glädjen i deras ögon när de märker att de kommit ett steg i rätt riktning, att det går att justera detta djurs bestaliska drift att äta allt i hans väg, när de ser att deras oändliga lidande av låsta dörrar, förlorade matbitar, och aldrig någonsin erövrade disciplin går mot ett slut, när jag ser vad de känner, då brister jag ut i tårar!! Sitter och hulkar framför TV:n till Dallys framgångar och familjens små små steg närmre ett friare liv.

Seriöst.

I nästa scen är hela familjen plus Victoria Stillwell i parken och mamman skall för första gången släppa Dally lös i parken bland de andra hundarna. Livrädd att släppa kontrollen och livrädd att Dally skall ställa till problem för de andra hundarna, kommer Victoria Stilwell med den briljanta idén att lära Dally att lystra till en visselpipa och varja gång den ljuder får han en godisbit. På så sätt lär Dally sig att alltid komma tillbaka till husse när det piper i visselpipan.
Oh, herregud, tårarna bara sprutar på mig när mamma i familjen för första gången provar att blåsa i pipan och Dally genast, lydigt och glatt, som om det vore den mest naturliga sak i världen, kommer trippande tillbaka, och mamma förbryllad och lycklig och med en tår eller två i ögonvrån räcker honom en godbit och låter honom springa iväg igen... och en bit bort står döttrarna och ser på varann med hänförelse och förstår att deras liv från denna dag är förändrat tack vare detta helgon Victoria Stillwell...

Tar en kopp kaffe till och torkar tårarna och skäms lite över att jag låter mig ryckas med så enooooormt.

Troligtvis beror denna känslighet på sömnbrist. Kom hem halv sex imorse efter nattens flygning till Larnaca (som f.ö. var oväntat lugn och skön.)


En helt vanlig dag i mitt liv...tack för uppmärksamheten.

/ Agnez

Dax för uppdatering!!

Hej!!

Jag tog en titt in på min blogg och insåg att det bestämt vad dags att uppdatera. Det har väl gått ungefär 1,5 mån sen jag skrev sist. Inser att Facebook mer och mer tar över min data-konsumtions-tillåtna tid.

Men har man en blogg får man ju ta sig tid att uppdatera den. Därför lite om det senaste.

Linda och jag var på Malta - 4 underbara dagar - och därefter gick slutet på vårterminen som i ett nafs, med änNU-projektet (där jag insåg hur otroligt kul det är att jobba i projekt!!) Shostakovich-projektet med sinfoniettan (där jag i början av projektet insåg att jag nog inte vill jobba som orkestermusiker, men väl på konserten insåg hur otroligt kul det är att spela i orkester!! ...hmm- ja vad ska jag göra med mig själv??) och de sista veckorna som mest bestod av livsnjutning i form av fest och goda middagar på sköna ställen som Tabazco (övervägande!!) och somriga drinkar på Bill och Bob i glada vänners lag...Självklart alltid med en kamera i högsta hugg!! För att inte tala om min superlyckade 25-årsfest som var en succé!

Och nu sitter jag här i Göteborg. Har börjat flyga igen, som förra sommaren, har kommit in i jobbet och trivs bra!! Har legat hemma den här veckan dock, i sommarens första (och förhoppningsvis enda!) förkylning och imorgon tar jag tåget till Västerås för att på söndag spela mitt favoritstycke (?!) Den Svenska Mässan av Roman, i Skinnskatteberg på någon körstämma som pågår där. Ja, visst hatar jag musiken och verket (som liksom aldrig tar slut, och som liksom aldrig tycks lämna mig!!), men under den här terminens tvångsutförande av det har jag på något sätt lärt mig att älska det. Eller så är det bara att det skall bli kul att träffa alla igen, och återuppleva dessa gräsliga basstämmor...

Eller så är det för att jag äntligen och för första gången får betalt för att utföra det. :-) vem vet. Men jag ser fram emot det ialla fall. Och borde kanske ta en ton på cellon snart för att liksom vara förberedd...

Nu skall jag packa väskan.

Ska vara bättre med att uppdatera i sommar, än jag varit i vår. Kram, agnes

Min far, professorn!

Professorn


Nöjda professorn


Professorn och professorskan

Jajjemän, nu är jag stolt att få presentera min käre far, Benedetto il professore (Professor Bengt på latin)

En stor högtid för pappa, och självklart en dag av stolthet för familjen! Högtiden tog plats på Göteborgs Konserthus, och en fin och högtidlig ceremoni där pappa -iklädd frack- trädde in i sin nya roll som professor. Efteråt buffé och mingel i Konserthusfoajén med släkt och vänner, och på kvällen stor stor fest hemma med underbart god mat, vin och vackra och känslosamma tal av familj och vänner. En helt underbar kväll helt enkelt! Jag är så himla stolt!

På söndagen överraskades jag dessutom av ett födelsedagskalas några dagar för tidigt! Jag kommer nämligen att befinna mig på Malta över min födelsedag, mitt flyg går om några timmar :-) Härligt härligt! Jag och Linda beslöt oss nämligen en dag för att slänga av oss jackorna (ja, för det har ju faktiskt fortfarande varit ganska kallt), slänga på oss bikinin och slänga oss i varsin solstol på en strand någonstans! Och det råkade bli en resa till Malta! Där skall vi leva i njutningens tecken, sola, bada, ta en drink vid havet, ta det lugnt och låta solen kyssa liv i vår vintebleka hud...

Förhoppningsvis kommer vi tillbaka utvilade och brunbrända och fulla av energi till den annalkande sista ruschen i skolan. Shosta-projekt med Sinfoniettan och opera-projekt nere på konserthuset...

Nu sticker jag!! Hejdå kalla Sverige! :-)

puss på er!

Och så några bilder:


Prinsesstårta :-)


Födelsedagsfika i trädgården


Presentöppning

Våren kom...och vände!

Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Den var allt här ett par dagar om inte mer. Jag grävde fram både solglasögon och vårskor och gick upp på vinden med alla mina vinterjackor, för att rensa undan det gamla och ta fram det, nya, fräscha, våriga! Snopen blev jag när jag i går tittade ut och det snöade! Vilket bakslag!! Dyngsur, frusen och förbannad gick jag därför ner på stan igår och köpte värsta snygga vinterstövlarna. I ren protest! Dessutom var det ett par som jag letat efter typ hela vintern och där bara stod de! Har jag tur så kan jag använda dem ett tag till eftersom våren i det här landet verkar ha väldigt svårt att infinna sig. F.ö. är det faktiskt grymt bra om det är vinter här i vecka 18, när jag förhoppningsvis åker i väg till solen i första veckan i maj. Större kontraster då liksom.

Ja, livet i Västerås travar på. Jag väntar med undantryckt iver på besked från Stockholm. Besked som har en ganska stor effekt på min framtid, och därför är ganska avgörande, och därför ganska svårt att inte vänta med iver på. Ärligt talat bryr jag mig inte om jag kommer in eller inte, men jag vill veta! Ovissheten är alltid värst, så är det.

I väntan går jag min upptrampade bana mellan lägenheten och mitt övningsrum. Övar inte så mycket som jag kanske borde, men har ändå värsta spänningen i axeln så det liksom sticker och strålar värme ut i handen. Och nu skall jag i väg och skriva dator i 6 timmar. Det är nog bra för mina stackars celloaxlar...

När jag nu tittar ut från mitt fönster ser jag ändå att det slutat regna,de stackars små gröna knopparna på träden som igår blev vita av snö, syns igen och det ger mig en förnimmelse om att våren kanske ändå är på väg...

Oh yeah!!

Jag har varit hemma hela påsken och har väl ungefär gått upp 10 kilo men jag är lycklig ändå! Inget bråk på hela helgen och när jag åkte därifrån kändes det sorgligt och tråkigt att lämna familjen, och mamma kände likadant!! Detta är framsteg :-) om jag nu får överdriva lite för att få det att låta som en bättre story...
Men verkligen, det har varit en lyckad påsk och även om jag nu kommer bli tvungen att träna 6 timmar om dagen för att bli av med alla påskägg och all påskmust och övrig skit man stoppar i sig när man är hemma - bara för att det finns och för att det är gratis och för att man i egenskap av fattig student inte vanligtvis handlar hem sånt som finns hemma hos mamma och pappa och därför måste passa på där - ja, trots det, så mår jag skitbra!! Alla mina jeans är nu för små och kjol kan jag definitivt inte ha förrän jag har trimmat mina lår och min rumpa, men jag är så jävla glad ändå!! Våren är på väg. Jag lämnade ett vitt göteborg i snökaos som snart blir till blask - för att åka till mitt torra, ljusa Västerås, där solen skiner idag. (visserligen blåser det stormvindar men där har vi återigen fakta jag väljer att stryka för att få en bättre story!) Solen skiner och marken börjar mjukna upp, snart är det april och jag och linda skall åka till solen över min födelsedag, jag säger bara det: Beach 2008!!! Damn!! Nu är det gymmet som gäller!

Och de stora nyheterna är att jag har fått flygjobb hela sommaren i göteborg!! Så grymt! Jag har sånt jävla flyt just nu, jag bara väntar på kraschen...men jag njuter av turen så länge den varar...

Sökningen...

Dagen i Stockholm blev lång. Nervositet, fjärilar i magen, stress över hur jag skulle planera över de föregående timmarna innan jag skulle in. Uppropet var kl 15 och jag fick min speltid kl 18.20. 3 ytterligare timmar att ladda, just när man var som mest laddad. Men det var bara att ta tag i det. Fick en svacka och var tvungen att ringa och bli peppad, tvingade i mig lite mat på seveneleven, hittade sedan ett övningsrum och värmde upp och blev riktigt laddad!! Jag visste att det skulle gå bra, jag var extremt positiv och inställd på att ge järnet! Gick in (snarare blev hämtad!!) och spelade Lalo, med mer glöd och känsla än jag nånsin haft - det var SÅ Kul! Njöt av musiken, var närvarande och medveten! Underbart, jag är så jävla nöjd!! Så tog jag sista tonen i första delen, en grymt passionerad ton dessutom :-) och de bröt. Därefter hann jag knappt hämta andan innan de bad mig spela Bach. Jag tog för kort tid på mig att hämta andan och ta ny luft och gå in i barock-känsla. Därför gick Bach helt åt skogen.
Jag bara spelade och spelade, med lagom darr på handen efter Lalo, och plötsligt hade jag kommit till sluttonen och visste inte vad som hade hänt. Men jag spelade utan känsla och utan övertygelse, och bara hasplade mig igenom den...

Åkte hem till Västerås, och visste att listan på dom som gick vidare skulle sättas upp på Ackis runt 21.00 och därefter puliceras på deras hemsida. Så mellan 21.00 och 22.10 satt jag framför datorn och tryckte på "uppdatera"-knappen. Hann tänka många tankar. Men kl 22.10 när jag uppdaterade en sista gång såg jag den, listan!! Öppnade den långsamt (hur långsamt det nu kan gå när man trycker på en knapp!) och det första jag fick syn på var mitt namn!!

Jag gick alltså vidare!! Är så oerhört lycklig! Så i dag är det omgång två och jag skall fortsätta spela Haydn och Piazzolla!

Nu är det bara bonus, nu skall det bara bli roligt!!

Sökning!

Idag gäller det! Idag går tåget till Stockholm och jag åker till Musikhögskolan och gör mitt antagningsprov. Dagen är kommen, som jag väntat på så länge, och laddat inför så länge.

Vaknade av mig själv klockan 7, en halvtimme innan klockan ringde. Jag känner mig laddad i hela kroppen. Igår spelade jag igenom min repertoar med pianist, sedan beslöt jag mig för att ta en kväll i avslappnings tecken. Åkte på romerskt bad; satt i bastu, scrubbade hela kroppen, solade solarium, badade kallbad och gjorde ansiktsmask samt avslutade med en avslappnande massage. Idag är jag utvilad och fylld av energi.

Jag skall försöka komma ihåg att ha roligt idag, inte bara våndas. Jag skall visa dem!

En dag kvar...

På tisdag är det dags. Jag skall till stockholm och söka. Sökningsrepertoaren ser ut som följer:

Edouard Lalo - Cellokonsert d-moll
Joseph Haydn - Cellokonsert c-dur
Astor Piazzolla - Le grand tango
Sergej Prokofjev - Sonat c-dur

samt det obligatoriska stycket

Johann Sebastian Bach - Courante ur Svit nr 2 i d-moll

Det är svårt att säga hur det känns just nu. Jag känner mig laddad, hypernervös, entusiastisk, ångestfylld och stressad på en och samma gång. En känsla som säger att det kommer gå bra, att jag kommer rocka stenhårt där inne inför juryn, att adrenalin är vad som kommer få igång mig. En annan känsla som säger åt mig att inte tro att jag är något, att inte hoppas för mycket, att jag är för gammal för att söka och så vidare...

Ja, det är flera olika känslor. Men jag tror att den starkaste känslan ändå är att det skall bli roligt. Jag skall minsann visa den där juryn vad jag går för, vad jag kan, ATT jag kan, att jag är grym! Om jag så skall blöda om fingrarna!! Nu Jävlar!

Idag har jag lärt mig göra pannkakor. Tack Pia. Har dessutom köpt en hurts på Ikea, samt en golvmopp. Tänk vad lite små ting kan förgylla en söndag. Ingen ångest här inte!

Garden State

Jag bara måste kommentera: Jag har just kollat på filmen Garden State med Zach Braff och Natalie Portman. Jag älskar den filmen, den är verkligen så underbar!! Om ni inte har sett den så se den! Den får en verkligen att tänka på vad som är viktigt i livet. Och jag älskar verkligen både Natalie Portman och Zach Braff!!

Alter-ego

Agnes - som hon vill vara

Agnes - som hon är


Vilken Agnes föredrar ni? Vilken föredrar jag själv?

Att komma till insikt är ju bra. Även om det kan vara smärtsamma insikter. Jag hatar dem, men måste komma ihåg att insikterna är det första steget till problemlösning. Man måste bli medveten om olika saker, bli medveten om sig själv, och sig själv i förhållande till vissa saker, för att kunna ta sig ur problemen. Det tar tid. Ojojoj.

Vet inte om det är det som skett i dag, att jag kommit till vissa smärtsamma insikter, eller om det är vanlig söndagsångest. Men ångesten står som spön i backen och jag är uppgiven, oinspirerad och bedrövad. Trött på det mesta, känner ilska till det mesta, framför allt mot mig själv. Det kanske är det som är värst. Är man förbannad på någon annan kan man inte göra något liksom. Visst man kan säga ifrån, visa vad man tycker, förklara vad man känner...men man kan inte ändra på en annan person.

Sig själv däremot. Är man förbannad på sig själv kan man faktiskt ändra på sig. Bättra sig. Och om man inte klarar av att göra det blir man ju ännu mer förbannad på sig själv. Och har en rejäl anledning till att vara det...

Söndagsångest. Vad kommer begreppet ifrån? Insikten (väldigt populärt ord idag...) om att en vecka till har passerat och man gör en inre inventering av de senaste sju dagarnas prestationer och åstadkomster - med resultat att man inte kommit så mycket längre än man var för en vecka sen, då man gjorde ungefär samma sak. Söndagsångest. Söndagen skall ju vara sabbat, vilodag. Ändå består mina söndagar mest av dåligt samvete och känsla av otillräcklighet och ja, värdelöshet. Depressions-varning.

I dag har jag slängt ut alla mina kläder på golvet i desperation att förnya. Slänga gammal bråte, slänga all skit som jag släpat på under så lång tid. Från lägenhet till lägenhet, från stad till stad...nu ligger allt i en röra på golvet. Jag har slängt ungefär 20 par jeans som jag köpt någon gång efter någon svältkur och lyckligt kommit i - och kunnat ha i så där en tre dagar innnan de blivit för små igen... - som nu endast samlar damm uppe i övre delen av garderoben där jag förvarar allt i klädväg som ger mig ångest. Men som jag inte vill slänga för tänk den dag, ja TÄNK den dag, då jag äntligen lever ett sunt liv, äter nyttig mat, joggar en mil varje dag innan frukost, får i mig alla vitaminer jag behöver, har karaktär att tacka nej till godis -för att helt enkelt inte har något sug efter godis, för att jag inte vill ge gift till min kropp - (som anna skipper säger...), den dag jag har ett perfekt liv vill säga, har storlek 38 i jeans och kan ha alla dom där önsketänkande kläderna... då kommer jag att ångra att jag i vredesmod slängde ut dem.

Dessutom brukar jag alltid tröttna efter att jag slängt de där 20 jeansen och vilja pyssla med något annat istället. Då åker kläderna in i garderoben igen, "tar det en annan dag..."

Nu skall jag åka och handla.


Godis.

Arbetsmyra...

Sitter på jobbet, har ingenting att göra och försöker döda tid genom att skriva ett ointressant blogginlägg... dryga 20 minuter kvar tills jag får gå hem och äta lunch.

Alla hjärtans dag i dag. No comment.

Det är väl ingen överraskning att jag fortfarande inte har någon att dela dagen med. Kommersiellt jippo som min käre fader skulle sagt. Fast romantiker som jag är (åtminstone teoretiskt) tycker jag inte det är något fel med att fira alla hjärtans dag. Visst, "each day is valentine´s day" som det heter - men finns det nu en dag då vi skall luras att köpa geléhjärtan och nallebjörnar och skit så varför inte? Åtminstone om man har någon att uppvakta. Det är därför jag kommer bli den perfekta flickvännen när det väl händer :-) Så många år av singelliv och ensamma alla hjärtans-dagar, så mycket uppbyggd längtan att ha någon att ge det där hjärtat till. Även om det bara är av choklad...eller gelé...

Kanske är för pinsamt att publicera det här inlägget. Men jag är för uttråkad att bry mig...

En stor kram till alla mina vänner som jag är för dålig på att höra av mig till!

Konsert!

Konsert på fredag i Västerås Konserthus, Lilla salen 19.00.

Kom och lyssna!!

Pank!

Någon som har ett tips på hur man kan tjäna snabba pengar?? Vänligen lämna det här!! Jag har insett att jag inte vet hur jag skall betala hyran den här månaden...

Askungen

Hehe, jag kunde inte låta bli att adda den här filmen...