Ja, insåg att jag inte skrivit något om resan...så här delar jag med mig av några rader jag skrev den första kvällen i Djerba.
Här ligger jag, i en hotellsäng på världens sunkigaste hotell, i Djerba i Tunisien. Kom hit idag med flyg från Arlanda, blev lotsad till en buss med Apollos namn på, och efter att fått veta att jag skulle till hotell Beau Sejour(?) såg jag för mig hur jag iklädd bikini skulle sjunka ner i en solstol vid poolen och ligga där de kommande sju dagarna och inte göra avbrott mer än för att äta, sova, kissa/bajsa och dricka vatten. När bussen så stannade vid detta mitt ”hotell” insåg jag att jag var den enda som gick av. Ja, eller nästan bara jag, för efter mig, dundrar de två fullaste snubbarna på bussen av, och gör mig följe in i receptionen. (Just de två som jag liksom diskret försökt att ignorera på bussen, för jag helt enkelt inte orkar med sådana typer nu, eftersom jag är här för MIN egen skull!) Det första de säger, i lagom drucken ton är ”Grymt, då kan vi fest ihop ikväll!” och jag nekar bestämt och inte ens vänligt. Inte precis hur jag hade tänkt mig att den här semestern skulle te sig…
Med känslan av att plötsligt vakna upp till verkligheten (efter att ha haft en drömlik vision om hur allt skulle bli!) blir jag visad till mitt hotellrum. På vägen dit ser jag ”poolen”, ett litet vattenhål med två stolar runt, så invuxen att solen inte ens verkar nå dit. Öppnar dörren till mitt rum, och möts av just det man inte vill mötas av – när man betalat av sina studiepengar – nämligen ett instängt litet rum som inte är i närheten av den där drömbilden man har. Tänker mig att allt blir bra bara jag får duscha av mig resdammet – och inser till min fasa att det inte finns en droppe varmvatten. Normal standard, Apollo, det där begreppet får ni nog slipa lite på…
Hur som helst. Jag beger mig ut för att bekanta mig med området och promenerar ner till stranden, som visserligen ligger bara typ 100 m från mitt ”hotell”. Klockan är lite drygt sex, och jag tänker mig kvällssolen och en liten avslappningsstund för att landa i denna nya miljö och inse faktum.
Väl där inser jag att i det här landet går solen ner typ halv sju, och på stranden finns inte tillstymmelse till sol, och jag börjar lite smått oroas över hur jag skall tillbringa denna första kväll i detta fullt främmande land utan att chockartat börja ifrågasätta min spontanhandling att gå och köpa en resa…
Till min räddning – från mina annalkande ångest-tankar - kommer en bedårande vacker arabisk man med en häst, med en liten flicka på, gående från stranden. Han säger ”bonsoir” och jag stannar till och frågar vad det finns för möjligheter att ta en ridtur på stranden med någon grupp eller nåt sånt där, typ, och vad det kostar osv…
Han erbjuder sig direkt att jag kan få rida på hans hästar, och jag blir direkt misstänksam och hör min fars förmaningstal i bakhuvudet, och tänker att jag borde inte, jag borde inte, jag hör min systers ord och varnande finger: "Följ inte med någon kille bara för att han är gullig eller har hästar..." och allt jag hör i min hjärna är Nej Nej Nej! Men på något underligt sätt – kanske sökande efter någon slags kontakt med det här främmande landet, en väg ur denna ensamhetskänsla som sakta börjat infinna sig, detta uppvaknande till verkligheten som verkar oundvikligt, eller kanske bara lockad av den vackre mannen och hans kungligt vackra häst – rycks jag med och säger ja, jättegärna, och en minut senare har jag stämt träff med honom om en kvart, han skall bara gå hem och hämta en häst till.
Jahapp, så gick det med min ”jag skall inte ge mig ut på några äventyr-jag ska vara försiktig-jag ska inte vara blåögd och naiv”-attityd..
Men någonting säger mig ändå – hur naivt det än kan låta – att den här människan är att lita på (han hade ju trots allt en liten flicka på hästen!) och jag går tillbaka till hotellet och klär på mig ridkläder.
En kvart senare möter jag honom utanför hotellet, och mycket riktigt, bredvid den ståtliga arabhingsten, kungahästen, står en litet mindre vit arabhingst, han har klivit av kungahästen och säger att den är till mig (!!) Jag sitter upp på denna vackra häst och han tar den vita, och så skrittar vi sakta ner till stranden, i skymningen.
Travar lite, det skumpar nåt oerhört och jag inser att jag nog aldrig ridit så här stora hästar, och framför allt aldrig sett en sån vacker häst på riktigt! Vi tar några galoppsteg, och rider sedan längs strandkanten och vidare upp längs ett område som bara består av sand tills vi kommer till andra sidan av kusten. Stjärnorna lyser, månen blickar ner på mig och jag känner mig bara så oerhört glad. Fri, stark och lycklig. Sitter på en kungahäst under stjärnornas och månens sken tillsammans med en arabisk prins, och jag vet att änglarna är med mig…
