Kött-fars

Känns ju deppigt att bara skriva hur stressad och trött jag är hela tiden, och aldrig några upplyftande nyheter. Egentligen skulle jag kunna skriva ännu ett inlägg med titeln "Den digitala tidsålderns intrång" vilket skulle bli nr 4 i raden. Men jag orkar helt enkelt inte. Är så förbannat trött på att saker inte fungerar och nu har jag dessutom fått någon jäkla inflammation i handleden/armen - förmodligen, IRONISKT NOG - av att jag haft så många olika mobiler på sista tiden som alla fungerat på olika sätt vilket gjort att man tryckt överdrivet många gånger på knapparna eftersom typ sms-funktionen är olika på dem allihop, och för varje gång man får en ny mobil måste man se till att alla nya nummer är sparade i sim-kortet och inte i telefonen för då blir man av med dem, och är de inte det måste man kopiera och det blir också en hel del knapptryckningar. Så just nu borde jag egentligen binda upp höger arm i en mitella och inte använda den på några veckor, så den verkligen får vila. Bedrövligt är det.

Ja, och i övrigt består mitt liv av stress, fysisk och psykisk och jag håller på att gå under. Har troligtvis tagit på mig för mycket, men jag skulle av stolthet och iver att slutföra, aldrig kunna hoppa av någonting av det eftersom jag bara skulle se det som ett misslyckande. Och därpå denna ständiga prestationsångest. Prestera, prestera, prestera. Vara duktig, komma en bit med sig själv, utmana sig själv, växa som människa. Samtidigt skall man vara duktig, äta nyttig mat, ha ett perfekt dagsschema med frukost, lunch, middag och mellanmål och inte vad som helst utan näringsriktig kost och helst skall man ju träna också, och allting bygger ju på att man går upp på mornarna och skall man klara det måste man ju gå och lägga sig på kvällarna och inte använda sig av avslappningsdrogen scrubs (som numera blivit ett beroende) och för att det skall vara någon mening med att gå upp tidigt på mornarna är det ju schysst om det inte tar mer än en timme att göra sig i ordning, dvs helst skall man ha lagt fram kläder på kvällen innan, eftersom om man är som jag kan det ta flera timmar och man lyfter på varenda plagg och varenda jävla plagg är ju svart så letar man efter en specifik svart tröja kan det ta hela dagen och man undrar om lägenheten i sig har någon magnetisk kraft som liksom SUGER åt sig svarta plagg och man förstår ingenting, och senare på kvällen när man kommer hem, ligger just den där svarta tröjan där, lite nonchigt slängd på soffan och man förstår ingenting eftersom man kollade där 58 gånger i morse. Och sen när man väl fått på sig kläderna skall man få i sig frukost, nyttig förstås inte alls ljust bröd med pepparsalami, som egentligen är det enda som är gott, och därmed det enda man kan få i sig på morgonen, och eftersom man nästan alltid kollar på klockan när man tuggar i sig den där onyttiga mackan och inser att klockan snart är kvart över åtta och inom 10 minuter kommer varenda övningsrum vara upptaget på skolan, så slänger man hastigt i sig en halv kopp kaffe med mjölk, och slänger ut resten eftersom man inte vill bli för mätt för då sitter kläderna för tajt och man blir allldeles uppjäst och då känns det för jävligt att sätta sig framför spegeln och öva och, när man väl sitter där så känns det så ändå och det enda man ser är påsarna under ögonen och känner hur kjolen stramar åt runt midjan...fast innan man ens kommer dit så skall man ju förstås lämna lägenheten, och det kan ju ta sin lilla tid eftersom man förstås först glömmer mobilen, och det kommer man på när man precis kommit ut ur porten, men det är bara att springa upp igen, och när man väl är uppe tänker man till lite extra och funderar på om det var något mer man glömt, och det var det ju förstås, den där viktiga bananen, lite halvrutten och omsurrad av små konstiga flugor och som egentligen inte är särskilt god men som man köper för att stilla sitt dåliga samvete och sitt tvång att äta åtminstone en frukt i veckan, så den tar man och lägger ner i väskan och den är förstås helmosad sen när man väl skall äta den så då kanske man slänger den i alla fall för vem fan vill äta en rutten banan? Väl ute i trapphuset inser man att man visst glömde kalendern och även den där noten man skulle ta med sig just idag och så beger man sig in igen och till slut kommer man fram till skolan och har man tur får man övat några timmar om ingen har tagit alla rum...väl vid lunchtid inser man när man plockar fram sin fina(?) lilla lunchlåda bestående av något slags pasta (som självklart inte är fullkornspasta eftersom det smakar musli) med tillhörande kall creme-fraiche, att man inte har några bestick med sig, och att man som hade tänkt vara tidssparande och ekonomisk ändå måste gå till kafeterian och köpa ett par plastbestick för 4 (!) spänn och när man ändå är där tänker man, borde man ju köpa en kaffe också - OM man blir sugen på kaffe efter maten - så man slipper springa iväg sen igen och riskera att någon annan tar övningsrummet...
ALLT för att effektivisera.

Och egentligen har man varit lite FÖR ekonomiskt tänkande att man gjort en litet FÖR liten lunchlåda så vid tre är man vrålhungrig igen, och beger sig till kåren för att köpa en baguette. Självklart ljust bröd med brieost och salami, eftersom dom grova baguetterna oftast är lite torra och hårda och inte riktigt värda samma pris som de ljusa som är mycket godare. Och skall det vara någon mening med att köpa en baguette måste man ju veta att man kommer äta upp den annars är det ju bara bortkastade pengar och det ingår ju inte riktigt i ens ekonomiska-effektiviseringsplan, Ja, och det räcker ju inte med att man varit duktig och gjort lunchlåda, för bara några timmar senaremåste man ju börja oroa sig för middagen. Återigen - nyttig och näringsrik - men det vet man ju innerst inne att det blir det ju inte, för nyttig och näringsrik mat kostar pengar och det har man ju inte råd med, eftersom man som student skall leva ekonomiskt, så man åker till ica och köper lite pasta och creme-fraiche eller så får man ett ryck och köper köttfärs och ingridienser till en sås och går hem lite lyckligt ambitiöst och tycker man är löjligt duktig som skall planera sitt liv och göra storkok, 6 st matlådor för bara dryga 100-lappen, wow tänker man, drygt 17 spänn per måltid, wow vad jag kommer spara pengar, det är bara det att det blir ju alltid mer än hundra spänn eftersom man inte vill ha värsta sunk-köttfärssåsen och så hade man ju ingen mjölk hemma heller och inget toapapper heller (vilket man dessvärre upptäckte lite för sent vilket tvingat en att improvisera) och visst ja, tvättmedlet är ju slut och man måste ju tvätta - trots att man märkligt nog inte hunnit sortera upp förra helgens tvätt ännu- och så när man betalar så är man plötsligt uppe i 214 spänn och då tänker man hade det inte varit billigare med en sketen sallad i alla fall för 45 spänn!!! Men med mod i barm och lite inspiration man fick när man gick förbi de färska kryddorna och slängde ner någon kruka timjan i korgen går man hem och sätter på plattorna och börjar skära lök, men eftersom ens stekpanna är alldeles för liten får man lägga hälften av köttfärssåsen i en kastrull i stället och det dröjer inte länge tills det är köttfärssås i hela köket och man börjar undra vad man gett sig in på, och tittar med lite misstänksam skepsis på sitt verk och undrar om ens kompisars köttfärssås ser ut så här när dom är hemma och lagar köttfärssås och kommer fram till att nej, det gör den förmodligen inte, och så är man plötsligt skittrött på att laga mat och vill bara bli klar men det tar ju en evighet i dessa små kastruller, och när man äntligen är klar inser man att man inte har några matlådor att fylla så man gräver ut några gamla matlådor ur frysen med någon laxrätt man gjorde några månader sedan och inser att man aldrig kommer äta dem, och gör i stället köttfärslådor av dem, och till slut är man klar med denna kött-pärs och när man till slut smakar man på maten och konstaterar, återigen med misstänksam skepsis – eller kanske skeptisk misstänksamhet – att man kanske inte är värsta köttfärs-snillet – och man frågar sig själv om det inte hade varit enklare att bara köpa den där sketna salladen i alla fall…

Och nyttigare också för den delen.

Tappat greppet!?

Jag håller på att gå sönder av stress! Orkar inte mer. Idag gjorde vi avslappningsövning på teatern och jag spände för första gången på länge av varenda muskel i min kropp, och därmed släppte allt och lämnade mig i form av stora runda blöta tårar. Och jag bara grät och lät mig gråta och det var som att jag äntligen sänkte axlarna och andades ett djupt andetag och glömde bekymmer och oro. Det var så otroligt skönt.

Nu väntar en tågresa hem till göteborg och sen min sista jobbhelg. På måndag börjar mitt liv.