Oj!

Jag måste visst klargöra någonting här.

Först och främst. Bilden i mitt förra blogginlägg är inte jag. Det är endast en bild jag hittat på internet för att visa dem som inte vet vad kroki är, vad det är. Det är alltså konst. Att ta sig friheten att jämnställa att stå nakenmodell på kroki med att delta i en vuxenfilm, och med det antar jag att personen menar porrfilm, eller börjar snacka om playboy är så in i helvete feltolkat.

För det andra, och här kommer ett stort erkännande.

Ända sedan jag varit liten har jag hatat min kropp. Och mitt utseende. Under hela min uppväxt har jag jämfört mig med smala tjejer, trott att man skall vara smal för att vara någonting värd, varit besatt av tanken att bli smal (men har ju aldrig lyckats bli det eftersom min strävan efter att bli smal och därmed lycklig har varit kombinerad med ett överdrivet söt- och sockersug) och har i stället resulterat i ett enormt självhat. Jag har aldrig varit smal, kommer aldrig att bli smal och kommer nog heller aldrig att sluta önska att jag hade varit smal.

Men jag är den jag är och jag älskar mig själv. Och allting som jag gör, hur jag lever mitt liv, hur jag tar plats, hur jag älskar att stå i centrum, hur jag lever ut VARJE litet ögonblick av uppmärksamhet och självkärlek, det är min revansch. Mitt livs revansch, en hämnd som kanske kommer att pågå i resten av mitt liv. Jag tar för mig av ALLTING som jag i 18-19-20 års tid inte vågade ta för mig av för jag trodde jag var sämre än alla andra för att jag inte var smal. Kanske därför jag har blivit en sån exhibitionist och en sån uppmärksamhetskrävande och självkär person. Jag tar igen alla de åren då jag inte älskade mig själv, och inte lät någon annan älska mig.

Så ingen vet hur det egentligen kändes för mig att göra den här grejen, att klä av mig naken inför en grupp människor. Ingen vet den egentliga innebörden det var för mig. Att jag stod upp för mig själv. Att jag tvingade mig själv att älska min kropp - för, att stå där och vara missnöjd, och inte kunna bära upp en kropp med former, det går ju inte när man är motiv för konst - jag tvingade mig själv att säga till mig själv "du är vacker" och att dessutom få höra från konstnärerna som målade att min kropp var så kul att måla för att jag har sådana former, det var inte heller någon lätt match, efter 20 års desperat önskan att slippa dessa former. Men jag gjorde det, jag klädde av mig och jag bar upp min kropp, jag bar upp mina former, mina lår och min rumpa som inte är en bakdel, utan snarare en världsdel, mina höga, ojämna och kantiga höftben som inte alls påminner om en kvinnokropp utan snarare än zebra, min mage, min runda mage som jag alltid har hatat mest av allt och mina bröst som jag alltid önskat skulle vara lite större för att ändå ge mina andra former en kvinnlighet... Allt detta, hela denna kropp visade jag upp och bar upp, och fick se på vita konstdukar. Det var inte direkt smickrande att få se målningarna, men jag var stolt, jag kände stolthet från topp till tå där jag stod, och jag övervann mig själv. Jag placerade mig i något som kunde varit det värsta underläget, och gjorde det till någonting positivt. Snygg naken. Javisst.

Så du som kommer med dina förbannade pekpinnar har inte någon rätt i världen att jämnställa det jag har gjort med vad någon silikon-upp-pumpad blondin gör, som säljer sin kropp och sin sexualitet till playboy eller till "vuxenfilmer", som du så fint uttrycker det. Det är inte ens samma värld. Det handlar inte om pengar, det handlar inte om att visa upp sig, det handlar inte om SEX, det handlar om att övervinna sig själv! Jag hade kunnat göra det gratis! För det gav mig någonting mycket mer värdefullt än pengar.

Du får tycka vad du vill, men bespara mig dina trångsynta, "principa", svensson-torra åsikter här på min blogg. Vad har du för rätt att häva ur dig? Du vågar ju inte ens stå för vem du är.

Det gör åtminstone jag.

Nya löftet!

(OBS! Det är inte jag på bilden, bara en bild jag hittat på nätet.)



Hej igen!

Jag har ett nytt mål. Det kan låta lite patetiskt, och det kan låta lite som Ross i Vänner (och han blir typ helt utskrattad för att han säger det) men jag har kommit på att mitt nya mål skall vara att göra någonting nytt varje dag. Eller kanske inte VARJE dag, det blir nog istället utmattande, men så fort jag får chansen att prova på någonting nytt så skall jag ta den chansen. Till exempel nästa vecka skall jag vara konferencier på ett event på skolan inför över 100 pers. Visst, jobbet är som klippt och skuret för mig, men det är sannerligen en skräckblandad förtjusning jag känner inför det!!

Eller som nu ikväll, när jag blev tillfrågad att stå som modell på en krokikurs. Ja, tack. Nya möjligheter, nya chanser, nya upplevelser, nya erfarenheter. Spännande, varför inte? Visst var det lite läskigt att klä av sig spritt språngande naken inför okända människor, men när jag väl stod där kände jag mig friare än någonsin och det var en enormt bra mental träning! Efter ett tag tänkte jag inte ens på att jag var naken, utan kände bara utmaningen, strävan efter att hitta den perfekta posen!

Eller som för några veckor sedan när min fest slutade på ett ytterst märkligt sätt, något jag aldrig hade tänkt mig att jag skulle vara med om, på en plats jag aldrig trott att jag skulle få se, bland människor jag aldrig trott att jag skulle få träffa på nära håll, med en attityd som jag aldrig hade trott att jag var värd att bli behandlad med...ja, det var inte det roligaste stället, MEN - och jag säger det igen - MEN livserfarenhet fick jag! Precis som ikväll på krokikursen, och precis som jag kommer få nästa vecka som konferencier inför 100 pers.

Jag tror på det här, jag skall prova nya saker! Jag vill uppleva så mycket som möjligt, lära mig så mycket som möjligt, bli bra på så mycket som möjligt - fast det handlar ju inte om prestation i det här fallet - jag vill bara få ut så mycket som möjligt av mitt liv! Jag vill inte öva cello, jag VILL inte sitta instängd på min kammare och veva fram och tillbaka med stråken på strängarna och höra alla dessa missljudande toner som aldrig vill bli rena, JÄKLA HAYDN! Vi kommer aldrig bli överens! Varför skall jag kämpa så? Och utanför dörren passerar livet...

Vem vet? Vad som är ens mening här på jorden? Vem vet? Jag tror att meningen är att insupa allting man bjuds på, att ta åt sig, att njuta, uppleva och ha det så bra som möjligt! Vem vet?

Dags att uppdatera!

Hmm...ja det var ett tag sen jag skrev. Vad händer i mitt liv då? Tja, stora grejer hela tiden tycker jag. Och ingenting. Jag kom hem från Tunisien och min undergörande ta-hand-om-mig-själv-resa, tillbaka till Sverige, till ett höstigt Västerås och hade väl tänkt att jag äntligen skulle komma igång med mitt övande och planerande av examenskonsert osv. Det praktiska har gått bra, datum är satt - det blir den 2:a maj - och annons i tidningen är fixad med foto och text och allt, och familj är underrättad och sprider ryktet från kust till kust...men just den där biten med att öva och lära sig stycken och det där, det har inte gått så bra. Jag har tappat min geist. (Ja, där kom mitt favoritord.)

Jag har ingen lust att öva, ingen lust att lära mig något stycke, känner ingen passion för musik, INTE ENS för tangon!!! Försöker spela sådant som jag tycker är smäktande vackert, bara för att känna någonting, känna NÅGONTING, men inte ens Rachmaninof och hans fantastiska tonspråk och känsla för just KÄNSLA kan få mig att brinna igen.

Och vad gör man då? Jo, vid avsaknad av passion och känsla för musiken, det är ju då man sätter sig och övar skalor, tumlägen och stråkteknik, men det funkar verkligen inte heller för mig! Då känns allting bara ännu mer meningslöst, sitta instängd i ett övningsrum och öva teknik som är något jag knappt ens förknippar med musik och att spela...eftersom jag aldrig sysslat med det särskilt mycket utan hankat mig fram på den teknik jag kan, kombinerat med känsla och passion för musiken...och det har gått ganska bra.

Så vad göra?? Jo, nu har jag bestämt mig för att köpa ny cello. :-) Kanske det kan peppa mig lite och ge mig lite mer inspiration. På fredag blir det en tur till Stockholm för att kolla in lite nya instrument. Jag har ju också fått ett stort stipendium för några veckor sedan...som skall gå just till min utbildning.

Vi får se vad som händer.

Om en dryg vecka åker jag hem till Göteborg för att fira första advent - enligt tradition - spela i kyrkan med hela familjen och sen gå till Oscar Fredrik och sjunga adventssånger, och mamma och jag kommer gråta oss fördärvade när kören avslutar med otto Olssons Advent - det är också tradition! :-) Det skall bli härligt!

kram till vem som läser