070220 En tom dag

Idag känner jag mig alldeles tom. Tom och ensam och helt enkelt deprimerad. Utanför skiner vårsolen, ett tecken på en ny årstid, en ny chans, ett nytt liv, en ny start...fånga dagen, gå vidare, börja om från och med idag. Hur gör man? Hur gör man när man lever kvar i det förflutna, och inte kan släppa taget. När man inte VILL släppa taget.
Cellolektion igår, sedan dramakurs. Visst, det rullar på. Man måste fortsätta, måste delta i det man måste göra, måste gå in i sitt förbenade övningsrum och sätta sig, ensam med sig själv och prestera. Öva öva öva, men hur göör man när man inte ens hör tonerna man spelar, utan bara hör sina egna tankar? Jag förstår det inte.

Idag är en speciell dag, men jag får inte fira den. Grattis.

20070211

Livet går sin gilla gång. Man njuter, gråter, skrattar och går sönder. Ibland glider man som på en våg framåt, ibland ramlar man ner i svarta hål och undrar hur man någonsin skall kunna ta sig upp. Och ibland sker dessa ting som förändrar våra liv. Det händer inte många gånger, kanske en 4-5 gånger under en livstid. Avgörande ögonblick i ens liv, som antingen tar en framåt, eller får en att ramla ner i ett sånt där svart hål. Vilket det än är så är det händelser som påverkar vem man är och vem man kommer att bli, och framför allt hur livet kommer att te sig från den dagen. Man går ovetande och tror sig ha framtiden utstakad för sig, man är lycklig eller åtminstone ganska lycklig, och kan inte på nåt sätt ana att man över en natt skulle kunna förändra allting. Till ett helvete. Ändå lyckas man. Ändå gör man det. Detta händer, det vet vi allihop. Antingen fixar man det själv eller så fixar någon annan det åt en.

Och hur skall man hantera ett sådant ögonblick? Det ögonblick av insikt om att en oväntad händelse kommer att påverka ens liv dramatiskt. Den dag allting förändras och man inser att man gjort ett val, frivilligt eller ofrivilligt, som man får lida för i resten av sitt liv. Och tro mig, det är ett väldigt långt ögonblick av insikt. Det plågar en, dag som natt i en lång tid.

Och hur tar man sig ur det?

Jag har tvingats inse att det –hur ÖVERJÄVLIGT det än känns att acceptera – finns en mening med det. Gud eller ödet eller den högre makten eller fan och hans moster har en mening med det. De har sett att det är något väldigt viktigt jag måste inse, något jag måste lära mig, något jag kanske måste ta reda på, ifrågasätta hos mig själv, något jag bara MÅSTE få med mig om jag skall klara mig vidare i det här livet.
Och enda sättet att få mig att inse det där viktiga var att utsätta mig för detta smärtsamma ögonblick jag nu lever i, som håller på att förändra mitt liv. Även om det innebär att jag förlorar någonting som betyder oändligt mycket för mig.
Men det är det som kallas livet. Och det gör ont att leva. Jävligt ont.

Jag drömde i natt att jag var på en badstrand. Plötsligt fick jag syn på en liten flicka, 5-6 år gammal, som låg och guppade i vattnet och slet för sitt liv. Jag simmade i panik genast dit och fick tag på någon gummi-badring som jag fick upp henne på och lyckades få in henne på land. Tårarna sprutade på henne och både hon och jag var chockade av händelsen. Därefter ville hon inte släppa min hand, utan höll sig fast vid mig. Jag letade febrilt efter någon som kunde tänkas vara mamma eller pappa till flickan, men hon hade ingen. Ingen i hela världen. När jag skulle ringa efter någon kom en kvinna och ville hjälpa mig, och jag skulle räcka över flickan till henne, så att hon kunde hålla henne åt mig. Men i det ögonblicket kände jag en sån enorm kärlek till flickan och kände en sån stark övertygelse att hon var mitt ansvar, och jag kunde inte släppa taget om henne. Hon hade kommit till mig av en anledning, vi hade funnit varandra och nu hade hon ingen annan än mig. Vi hörde ihop. Och det kändes självklart på alla vis, att från den dagen var det hon och jag.

Jag vaknade kallsvettig och hade ont i hela kroppen. Självklart är det något som bearbetas hos mig, någonting som pågår i mig. Och drömmen gav mig sådana tydliga direktiv att jag vet precis vad jag måste göra.

Jag måste återta kontrollen över mitt liv, över mig själv. Lära mig vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Jag måste lära mig att känna ansvar, och inte bara över mig själv, utan över andra människor.
Tidigare i mitt liv har jag bara haft mig själv. Och med slagord som: ”Den enda man kan lita på är sig själv”, eller ”Agnes, den enda man med säkerhet har i slutändan, det är sig själv”, har jag omedvetet sporrats till att göra saker utan att behöva bry mig om vad andra människor känner, tycker eller tänker. Jag har gjort precis de saker jag har velat, moraliskt korrekta eller ej, eller saker som jag inte velat, moraliskt korrekta eller ej, men jag har aldrig tvingats ta konsekvenserna av mitt sätt att vara. Jag har aldrig tvingats inse att jag har brister som kan såra andra människor. Visst har jag vetat om mina brister, svagheter och vetat hur värdelös jag varit i mina egna ögon, men aldrig har jag tvingats se att andra kan ta skada av dessa mina sämre sidor.

Det har hänt nu. Jag är 23 år, snart 24 och Gud eller ödet eller den högre makten eller fan och hans moster har beslutat att det är dags att jag får mitt livs läxa. Och det har jag sannerligen fått, med dunder och brak, och tårar och obeskrivlig smärta samt två krossade hjärtan. Jag vill skrika ut till Gud eller ödet eller den högre makten eller fan och hans moster om det verkligen var nödvändigt! Var det verkligen värt det? Varför var jag tvungen att inse det så smärtsamt, varför måste jag förlora det enda jag vill ha, och framför allt, varför – VARFÖR - var jag tvungen att göra någon så oerhört illa för att inse? Jag kan inte se hur det gör mig till en bättre människa!

Och här stannar jag upp. Svaret kommer till mig, enkelt och tydligt:

”Hade det inte varit smärtsamt hade jag inget lärt mig.”

Hade det inte gjort ont så hade jag inte fått veta hur det känns. Hade jag inte fått känna hur det känns att krossa ett hjärta, känna det förtvina under mina fötter då jag trampar på det, känna varenda kärl i det brista och känna blodet spruta på mig, så hade det inte lämnat några spår på mina fötter.


Hade jag inte fått känna hur det känns att bli dödad av den jag älskar, känna den brännande heta gevärskulan träffa mig mitt i hjärtat, se den spränga sönder allting som finns där, som måste finnas där för att hålla både min kropp och min själ vid liv, och se blodet rinna utmed min kropp, så hade inte heller det lämnat några spår hos mig.

Och utan spår, är vi utan nya lärdomar.

För det är väl trots allt spåren som gör oss till dem vi är. Spåren av insikter, spåren av upplevelser, outhärdliga som fantastiska, spåren av ett brustet hjärta, en vunnen kärlek, spåren av dödsfall, spåren av saker vi uppnår, eller förlorar. Eller spåren av att vi sårar någon vi älskar.
Från varje outhärdlig sekund vi överlever, måste vi förstå att det finns en mening med just den sekunden. Den är till för att vi skall bli bättre människor, för att vi skall ta lärdom, för att vi skall se något nytt eller gammalt hos oss själva. Det kan inte bli tydligare.

Och för mig blev det tydligt för mig efter det jag drömde inatt. Ett ensamt, övergivet barn kom plötsligt och oväntat in i mitt liv, och när vi funnit varandra var vi varandras. Och med det även varandras ansvar. Något annat var otänkbart. För så är det, så fort man tar in någon i sitt liv – med allt vad det innebär eller inte innebär – från den stunden man öppnar dörren för någon, så har man ett ansvar för den personen.

Och detsamma gäller livet. Jag har fått ett liv, och det är bannemig mitt ansvar som människa att ta hand om det, att ta vara på det, att behandla det med respekt och kärlek och ärlighet. I de svåra stunderna såväl som de okomplicerade. Ibland blir man förbannad på det, och ibland känner man tacksamhet, men det finns där för att lära oss leva. Ibland måste det stoppa oss, omskaka oss, tvinga oss att stanna upp och tänka efter. Kanske är det en mild omruskning, kanske är den smärtsam, kanske förgör den oss under en längre tid. Men livet är vår ständiga följeslagare och vi måste ta vad det säger till oss på allvar.

Det är det jag försöker göra nu. Det innebär förändringar för mig, det innebär hårt arbete och en massa funderingar, reflektioner och samtal. Det innebär insikter om mig själv, smärta och tårar i oändliga mängder. Men jag får bara inte överge min tro på att det finns en mening med det. Att det har ett högre värde, att jag kommer komma stärkt ur det, med en ny kunskap om mig själv. Ett litet steg närmre det där ”jaget” som jag kommer må bättre av att vara. Så länge jag håller fast vid den tron och vissheten, vet jag att jag klarar mig ur det.

kram Agnez

20070207

Vissa perioder i ens liv undrar man vad man håller på med. Man undrar hur man är funtad, varför man beter sig på vissa sätt. Hur man kunde vara så dum i huvudet, så tanklös, så korkad, så idiotiskt osolidarisk och sjukt puckad! När skall man mogna? Bli vuxen? När skall man inse vad man kan göra och inte göra, när skall man förstå att man inte kan bete sig hur som helst.

Jag borde försås skriva: När skall "jag" mogna, inte "man". Det är bara mig det handlar om. Det är jag som är så där dum i huvudet, tanklös, korkad, idiotiskt osolidariskt och sjukt puckad.

Jag har förvandlat mitt liv till ett helvete. Förstår inte hur jag skall ta mig ur det här. Förstår inte hur jag blivit så här självisk, okontrollerad och dum i huvudet.

Hur länge skall man behöva sitta sådär och grubbla för att komma fram till svaren? När skall man hitta sig själv?

Återigen, hur länge skall JAG behöva leta efter mig själv? När skall JAG hitta mig själv? När skall jag inse att jag bara har ett liv, och attdet är MIN uppgift att inte fucka upp det?

Jag är en idiot!

070202

Tja!
Ja, nu har jag då tagit mitt förnuft tillfånga och insett för mig själv följande:

1. Tar jag flygjobbet stänger jag alla dörrar till en framtid till hösten. Eftersom jag missar min sökning till Malmö, där jag helst av allt vill gå, och jag minskar mina chanser att i tid bli klar med min matte B-kurs, vilket i sin tur - om jag inte blir klar med den - gör mig obehörig att söka någon sjuksköterskeutbildning.

2. Flygjobberbjudanden kan jag få igen - en chans att hinna ikapp mina studier inför en eventuell framtid kommer inte igen.

3. Det skulle bli för mycket jobb med att organisera csnpengar och poäng och kurser och tider och fixa nån celllist som kan ta över de grejer jag skall spela på under den här perioden. Icke att förglömma, jag skulle även missa min gång som fikaansvarig i Mariakören:-) Kommer icke på fråga!

Om det är meningen att jag skall jobba mer som flygvärdinna så får jag nåt mer sånt erbjudande. Eehhhh....hoppas jag iallafall.

well well, vi får se! Men just nu blir det alltså INTE. Buäääähääääääää!!!!!!!!!!!!!!!!

kram agnez

Att göra det man egentligen vill!

Idag hände något som har fått mig att börja fundera på hela min existens och livssituation. Dom ringde från CAT of Sweden, företaget som jag utbildade mig till flygvärdinna hos i somras. Dom erbjöd mig ett tillfälligt flygjobb, med start den 12:e februari och pågående fram till den 25:e mars. Dvs ca 1,5 månad. Jag blev så himla paff och förvånad, men allra mest överlycklig och alldeles överväldigad och jag ville skrika ut "SJÄLVKLART TAR JAG DET!" Men så började snabbt gå igenom allting jag har att göra nu, allt som är på gång, allt som jag måste göra, allting som hindrar mig från att kunna tacka ja:

Jag går här på Kammarmusikerprogrammet. Inte för att det skulle märkas på något sätt att jag inte var här på 1,5 månad, eftersom jag knappt har några lektioner. En cellolektion här och var, (och iofs. just nu en tillfälligt intensiv period med teorilektioner inför min sökning till malmö vecka 10) men det är också allt. Jag kanske skulle missa 2 - 3 cellolektioner på sin höjd. (i och för sig också en del övning, men åandra sidan har jag inte övat så flitigt det här året så det kanske inte skulle märkas någon större skillnad...)

Utöver musikstudierna har jag ett naturkunskapsprov att ta igen, en hel matte B kurs(!) att läsa in (detta för att jag var sjukskriven så länge!) och dessutom har jag just, igår, börjat en ny kurs på 5 poäng här på högskolan, och i mars någon gång börjar min andra 5-poängskurs, dessa två kurser har jag valt för att få poängen att gå ihop, men ocså självklart för att få nya kunskaper och för att det är kurser med ämnen som intresserar mig.

Dessutom har jag ju då mitt stora mastodont-antagningsprov i Malmö, vecka 10 (därav de intensiva teoristudierna...)

Och eftersom jag läser eller förväntas/beräknas läsa en viss summa poäng den här terminen, får jag också en viss summa pengar varje månad från CSN, och det kan jag ju inte bara ändra på, eller det blir ett himla mekk med det i så fall...

Och idag bara slog det mig, jag vill inte göra någonting av det jag sysslar med nu. Jag vill inte bli nån cellist, jag HATAR att öva! Dom förbenade kurserna jag måste göra är för att jag skall kunna söka till sjuksköterska, men för att ens kunna söka så MÅSTE jag slutföra den förbannade jävla matte B-kursen, som jag knappt har börjat på. Jag menar, hur skall jag få ihop det! Och ännu tydligare blir det för mig: att åka iväg och jobba som flygvärdinna i 1,5 månad är fullständigt, fullständigt otänkbart. I så fall försvinner varenda alternativ för mig till hösten; vilka är att antingen gå i Malmö på arrangering eller gå i Göteborg på sjuksköterskeutbildning.

Vilket leder mig över till nästa frågeställning: Vill jag ens bli sjuksköterska? Målet är visserligen barnmorska, men vill jag ens bli det? För fan, idag vet jag ingenting, ingenting alls!! Och det slår mig gång på gång, åren går och åren går, jag står fortfarande här utan utbildning och utan minsta aning om vad jag vill bli eller göra eller hålla på med eller satsa på. Det kommer sluta med att jag väljer någonting bara för att jag måste, jag hamnar förmodligen på socionom-linjen, som alla andra tjejer som inte vet vad dom vill.

(bortsett från stina, mirja och karin m, som faktiskt vet vad dom vill, som jag uppfattat det)

Men allvarligt. Hur skall man veta vad man vill? Vad gör man om man inte vet? Om man verkligen inte vet?

Visst, jag skulle kunna bara go with the flow och se vart vinden för mig, spela lite cello, arrangera lite, flyga lite, jobba på nåt jävla kafé, vara en periodare liksom...men jag kan inte stå ut med tanken att vid trettio års ålder, när jag förhoppningsvis får en egen liten knodd att ägna mitt liv åt, inte ha uppnått någonting av något slags akademisk innebörd.

Fast egentligen vill jag bara bli lycklig. Vara lycklig. Vakna på morgonen och känna mig tillfreds med vad jag skall ägna dagen åt. Om det så är att förlösa barn, skriva teatermusik, skriva krönikor i DN, hjälpa förvirrade ungdomar med sexualrådgivning, eller flyga land och rike runt och serva rika assholes i 1:a klass...

VAD VET JAAAAAAG??????

Idag har jag panik och ångest och befinner mig i varenda jävla sinnestillstånd som finns som har med hjärnsläpp, individuell förvirring och personlighetskris att göra.
Vill inte röra min cello, är så trött på den att jag skulle kunna kasta den i backen och hoppa på den.

Det här året har varit waste of time. Vad gäller studier och studietid. Har inte fått någonting gjort, bara blivit mer och mer förvirrad, och ett år äldre. Ett aningslöst år äldre.

Det som är bra med det här året är Mats. Jag börjar tro att jag har träffat, förälskat mig i, lyckats fånga och bli kär i världens finaste kille! Ehum, förlåt, man!

Mats, jag är så kär i dig, och jag längtar efter dig hela tiden!

:-) okej, en hård dag idag, men imorgon är en ny dag. Jag måste bara acceptera att jag måste tacka nej till flygjobbet, kämpa vidare med mina poäng här och beta av de förbannade kurserna på komvux, för att sedan kunna göra det jag egentligen vill göra. Allting är ju på något sätt en brygga över till någonting bättre...

kram agnez