20070211

Livet går sin gilla gång. Man njuter, gråter, skrattar och går sönder. Ibland glider man som på en våg framåt, ibland ramlar man ner i svarta hål och undrar hur man någonsin skall kunna ta sig upp. Och ibland sker dessa ting som förändrar våra liv. Det händer inte många gånger, kanske en 4-5 gånger under en livstid. Avgörande ögonblick i ens liv, som antingen tar en framåt, eller får en att ramla ner i ett sånt där svart hål. Vilket det än är så är det händelser som påverkar vem man är och vem man kommer att bli, och framför allt hur livet kommer att te sig från den dagen. Man går ovetande och tror sig ha framtiden utstakad för sig, man är lycklig eller åtminstone ganska lycklig, och kan inte på nåt sätt ana att man över en natt skulle kunna förändra allting. Till ett helvete. Ändå lyckas man. Ändå gör man det. Detta händer, det vet vi allihop. Antingen fixar man det själv eller så fixar någon annan det åt en.

Och hur skall man hantera ett sådant ögonblick? Det ögonblick av insikt om att en oväntad händelse kommer att påverka ens liv dramatiskt. Den dag allting förändras och man inser att man gjort ett val, frivilligt eller ofrivilligt, som man får lida för i resten av sitt liv. Och tro mig, det är ett väldigt långt ögonblick av insikt. Det plågar en, dag som natt i en lång tid.

Och hur tar man sig ur det?

Jag har tvingats inse att det –hur ÖVERJÄVLIGT det än känns att acceptera – finns en mening med det. Gud eller ödet eller den högre makten eller fan och hans moster har en mening med det. De har sett att det är något väldigt viktigt jag måste inse, något jag måste lära mig, något jag kanske måste ta reda på, ifrågasätta hos mig själv, något jag bara MÅSTE få med mig om jag skall klara mig vidare i det här livet.
Och enda sättet att få mig att inse det där viktiga var att utsätta mig för detta smärtsamma ögonblick jag nu lever i, som håller på att förändra mitt liv. Även om det innebär att jag förlorar någonting som betyder oändligt mycket för mig.
Men det är det som kallas livet. Och det gör ont att leva. Jävligt ont.

Jag drömde i natt att jag var på en badstrand. Plötsligt fick jag syn på en liten flicka, 5-6 år gammal, som låg och guppade i vattnet och slet för sitt liv. Jag simmade i panik genast dit och fick tag på någon gummi-badring som jag fick upp henne på och lyckades få in henne på land. Tårarna sprutade på henne och både hon och jag var chockade av händelsen. Därefter ville hon inte släppa min hand, utan höll sig fast vid mig. Jag letade febrilt efter någon som kunde tänkas vara mamma eller pappa till flickan, men hon hade ingen. Ingen i hela världen. När jag skulle ringa efter någon kom en kvinna och ville hjälpa mig, och jag skulle räcka över flickan till henne, så att hon kunde hålla henne åt mig. Men i det ögonblicket kände jag en sån enorm kärlek till flickan och kände en sån stark övertygelse att hon var mitt ansvar, och jag kunde inte släppa taget om henne. Hon hade kommit till mig av en anledning, vi hade funnit varandra och nu hade hon ingen annan än mig. Vi hörde ihop. Och det kändes självklart på alla vis, att från den dagen var det hon och jag.

Jag vaknade kallsvettig och hade ont i hela kroppen. Självklart är det något som bearbetas hos mig, någonting som pågår i mig. Och drömmen gav mig sådana tydliga direktiv att jag vet precis vad jag måste göra.

Jag måste återta kontrollen över mitt liv, över mig själv. Lära mig vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Jag måste lära mig att känna ansvar, och inte bara över mig själv, utan över andra människor.
Tidigare i mitt liv har jag bara haft mig själv. Och med slagord som: ”Den enda man kan lita på är sig själv”, eller ”Agnes, den enda man med säkerhet har i slutändan, det är sig själv”, har jag omedvetet sporrats till att göra saker utan att behöva bry mig om vad andra människor känner, tycker eller tänker. Jag har gjort precis de saker jag har velat, moraliskt korrekta eller ej, eller saker som jag inte velat, moraliskt korrekta eller ej, men jag har aldrig tvingats ta konsekvenserna av mitt sätt att vara. Jag har aldrig tvingats inse att jag har brister som kan såra andra människor. Visst har jag vetat om mina brister, svagheter och vetat hur värdelös jag varit i mina egna ögon, men aldrig har jag tvingats se att andra kan ta skada av dessa mina sämre sidor.

Det har hänt nu. Jag är 23 år, snart 24 och Gud eller ödet eller den högre makten eller fan och hans moster har beslutat att det är dags att jag får mitt livs läxa. Och det har jag sannerligen fått, med dunder och brak, och tårar och obeskrivlig smärta samt två krossade hjärtan. Jag vill skrika ut till Gud eller ödet eller den högre makten eller fan och hans moster om det verkligen var nödvändigt! Var det verkligen värt det? Varför var jag tvungen att inse det så smärtsamt, varför måste jag förlora det enda jag vill ha, och framför allt, varför – VARFÖR - var jag tvungen att göra någon så oerhört illa för att inse? Jag kan inte se hur det gör mig till en bättre människa!

Och här stannar jag upp. Svaret kommer till mig, enkelt och tydligt:

”Hade det inte varit smärtsamt hade jag inget lärt mig.”

Hade det inte gjort ont så hade jag inte fått veta hur det känns. Hade jag inte fått känna hur det känns att krossa ett hjärta, känna det förtvina under mina fötter då jag trampar på det, känna varenda kärl i det brista och känna blodet spruta på mig, så hade det inte lämnat några spår på mina fötter.


Hade jag inte fått känna hur det känns att bli dödad av den jag älskar, känna den brännande heta gevärskulan träffa mig mitt i hjärtat, se den spränga sönder allting som finns där, som måste finnas där för att hålla både min kropp och min själ vid liv, och se blodet rinna utmed min kropp, så hade inte heller det lämnat några spår hos mig.

Och utan spår, är vi utan nya lärdomar.

För det är väl trots allt spåren som gör oss till dem vi är. Spåren av insikter, spåren av upplevelser, outhärdliga som fantastiska, spåren av ett brustet hjärta, en vunnen kärlek, spåren av dödsfall, spåren av saker vi uppnår, eller förlorar. Eller spåren av att vi sårar någon vi älskar.
Från varje outhärdlig sekund vi överlever, måste vi förstå att det finns en mening med just den sekunden. Den är till för att vi skall bli bättre människor, för att vi skall ta lärdom, för att vi skall se något nytt eller gammalt hos oss själva. Det kan inte bli tydligare.

Och för mig blev det tydligt för mig efter det jag drömde inatt. Ett ensamt, övergivet barn kom plötsligt och oväntat in i mitt liv, och när vi funnit varandra var vi varandras. Och med det även varandras ansvar. Något annat var otänkbart. För så är det, så fort man tar in någon i sitt liv – med allt vad det innebär eller inte innebär – från den stunden man öppnar dörren för någon, så har man ett ansvar för den personen.

Och detsamma gäller livet. Jag har fått ett liv, och det är bannemig mitt ansvar som människa att ta hand om det, att ta vara på det, att behandla det med respekt och kärlek och ärlighet. I de svåra stunderna såväl som de okomplicerade. Ibland blir man förbannad på det, och ibland känner man tacksamhet, men det finns där för att lära oss leva. Ibland måste det stoppa oss, omskaka oss, tvinga oss att stanna upp och tänka efter. Kanske är det en mild omruskning, kanske är den smärtsam, kanske förgör den oss under en längre tid. Men livet är vår ständiga följeslagare och vi måste ta vad det säger till oss på allvar.

Det är det jag försöker göra nu. Det innebär förändringar för mig, det innebär hårt arbete och en massa funderingar, reflektioner och samtal. Det innebär insikter om mig själv, smärta och tårar i oändliga mängder. Men jag får bara inte överge min tro på att det finns en mening med det. Att det har ett högre värde, att jag kommer komma stärkt ur det, med en ny kunskap om mig själv. Ett litet steg närmre det där ”jaget” som jag kommer må bättre av att vara. Så länge jag håller fast vid den tron och vissheten, vet jag att jag klarar mig ur det.

kram Agnez