My new love!

"His name is Book.
- Mac Book."

Ja, en splitter ny, vit, skinande Mac Book är nu min nya livskamrat.
Min gamla partner attackerades oväntat av ett virus som infekterade framför allt skärmen. Lyckligtvis fanns allt på hårddisken kvar, men skärmen var helt omöjlig att rädda, såg envist, uttryckslöst på mig, lyste med ett vitt intetsägande sken. Vi kopplade in den på en annan skärm och fick då den hemska upplevelsen att se allting på skärmen i svartvitt - OCH röntgenutformat. Jag tog då beslutet att det var dags för en ny livspartner...ibland är det bättre att försöka hitta någon ny än att försöka reparera något som för alltid är förstört...det kan inte bli detsamma igen. Även om man önskar att det kunde vara det, så har något förändrats...

Visst har jag sörjt. Men så en dag, då jag aningslöst var ute på en surf-tur, stötte jag på denna min nya älskling. Och visste genast att det var rätt. Min framtida livskamrat, en trogen vapendragare, vän och hjälpreda. Jag hoppas på ett livslångt, konfliktlöst samarbete, fyllt av ljuv musik men även hårt arbete. Dagar av glädje och dagar av slit. Men mest dagar av den där känslan av att veta att man inte är ensam. No matter what, I´ll always know I got my Book - Mac Book.

Första mötet, efter ankomsten, var intressant. Vi gjorde nämligen en överföring av hårddisken från min gamla partner till den nya, och oturligt nog förde den över delar av den infektion som drabbat min före detta. Allt på skärmen på min nya var svartvitt och röntgen-färgat. Inleda ett förhållande där den andra parten redan är infekterad? Nej, inget för mig. Var därför tvungen att medicinera, med hjälp av Janne på pappas jobb som hade de rätta metoderna för att bli av med denna obekväma åkomma.

Nu är han som ny och vi är lyckliga, så lyckliga.

I think this is the beginning of a beautiful friendship!

En lycklig flygvärdinna

Ja, allting är som vanligt. Jag har just kollat mitt schema, och insett att jag endast har TVÅ schemalagda flygningar kvar. Två dagars stand-by också, så det kan ju bli fler, men annars bara två stycken.

Och som vanligt i historien om den här tjejens liv, när de saker hon betagit sig med börjar närma sig ett slut, då börjar hon släppa på tyglarna lite och uppskatta allting omkring sig.

Plötsligt älskar jag mitt jobb. Plötsligt känner jag mig duktig på det jag gör, plötsligt trivs jag i rollen, uppskattar mina kollegor och har rentav roligt med dem och plötsligt känner jag ett stygn av ångest inom mig att den här sommaren redan är slut. Det var dom tre månaderna, min karriär i luften. Varför kunde jag inte tagit vara på tiden bättre? Varför kunde jag inte uppskatta allting lite tidigare? Släppt kontrollen lite tidigare? Och fått en betydligt bättre sommar.

Jag måste lära mig något av det här. Historien upprepar sig. Någon gång måste jag väl bryta mönstret.

Men det är så sant som det är sagt: Att inse sina svaga sidor är det första steget mot förändring.

Den där tiden på året...

...då ångesten börjar ta vid...

Jag trodde jag hade allting klart för mig. Trodde jag var helt säker på mina beslut: Jobba i gbg sommaren ut, åka till Frankrike en vecka och hitta mig själv, hälsa på Bruno i Lyon, Grethe i Schweiz, för att sedan komma hem och flytta tillbaka till Västerås och den nya lägenheten. Ta upp cellospelandet igen efter en lång viloperiod. Plugga mina kurser i höst, söka vidare till våren och sedan ha framtiden klar för mig.

Idag undrar jag bara vad tusan jag håller på med. Skall jag flytta till hålan Västerås igen, som det tog mig ungefär ett år att börja tycka om. Gå på en utbildning som förväntar sig av mig att jag skall satsa på att öva. Sitta i de där förbannade övningsrummen och ÖVA? Jag hatar ju att öva. Borde jag inte ta den känslan på allvar? Har rört cellon typ 4 gånger den här sommaren. Är det inte ett tecken, tydligt som fan, att jag kanske håller på att begå ett misstag. Varför envisas jag med att fortsätta spela? Och så nästa sommar sitter jag här igen, och undrar vad jag håller på med och tänker att "där gick ännu ett år", utan ett steg närmare något slags mål. Vad är meningen med att leva om man inte har något MÅL??

Varför måste det vara så svårt? Varför kan jag inte bara veta, känna inom mig, få ett svar - på vad det är jag vill?!

Vart tog mina drömmar vägen?

Det är en sån där dag idag...

Den digitala tidsålderns intrång 2

Ja. Varför två inlägg med samma titel undrar ni. Jo, för att nu har även min mobil pajat. Och jag är egentligen sen med detta inlägg, för den pajade bara 1 dag efter att datorn pajat. Och med samma vita sken, samma tomma, intetsägande blick som datorn stirrade på mig förra torsdagen, samma tomma blick och vita ljussken stirrade mobilen på mig med, på lördagen. Tryckte febrilt på alla knappar, ingen reaktion, ingen kontakt. Såg meddelande-ikonen lysa, som säger att jag har olästa meddelanden, men kom helt enkelt inte åt dem.

Är helt enkelt trött på elektriska saker som stirrar på mig med tom, vit blick.

Det "komiska" (?) i det hela är att jag betalar på den här mobilen i ett år till. Och det ännu mer komiska (?) att garantin gick ut för ca 4 veckor sedan. Samma sak hände med min förra mobil. Den pajade en dryg vecka efter att garantin gick ut.

Jag tror att de är programmerade att paja lagom tills man inte längre kan få ut nån garanti...

Med kämparglöd och charm i sinnet begav jag mig med stina som mentalt stöd till Telenor, där Johan, (samma Johan som lurade på mig mobilen genom att säga "agnes, den här sony ericsson mobilen är bättre, men jag ser på dig att du i ditt hjärta hellre vill ha den här rosa fina mobilen..." - som också var en tusenlapp dyrare!)

-inget ont om johan, han gör bara sitt jobb!

Väl inne i butiken förklarade jag uppgivet situationen och han frågade om jag hade simmat med mobilen.
Agnes: "Nej verkligen inte!"
Johan: "Har du hällt vatten på den?"
Agnes: "Nej verkligen inte"
Johan: "Har du festat för mkt med den?"

Tystnad. Efter ett tag:

Agnes: "Hur menar du då?"


Jag menar, en mobil skall väl tåla att man festar med den. Det är ju inte så att man häller sprit på den, som Johan insinuerade. "Folk festar för mkt med sina mobiler, därför pajar dem", hävdade han.

Svetten rann på mig, frustrationen rann ur mig, orken rann av mig och tårarna började rinna ur ögonen på mig, när han sa att han skulle försöka fixa den på garantin, men att jag förmodligen skulle bli av med alla telefonnr som var lagrade i telefonen...

Återigen:

Man måste ha en uppback på sitt liv.

Jag sa detta till Johan, hur skall man veta att man måste backa upp allting, varför kan man inte bara ha en telefon som man hade förr, där man hade telefonnr till folk, och det är helt enkelt där man har dom. Hur skall man veta att man måste sätta sig och skriva ner varenda telefonnr någon annanstans OCKSÅ? Varför går den tekniska utvecklingen så jävlans fort!!!
Det hade han inget svar på. Men till min tröst sa han: "vill du låna en mobil under tiden som vi försöker fixa den?

Trumpet och med en klump i halsen svarade jag långsamt. "ja det vill jag", medan jag gömde min gamla uppgrävda nokia-tegelsten bakom ryggen...

Än har jag inte sett slutet på detta, men i min ägo (lån) har jag nu ialla fall den finaste telefon jag nånsin har sett. Jag hoppas dom glömmer av att fixa min och råkar låta mig behålla den.... :-)

Är det nån som förstår vad jag menar??? Kan ni inte skriiiiiva det då i så fall!!!

Den digitala tidsålderns intrång...

Ibland undrar jag vart vi är på väg. Vår generation håller på att total-teknifieras! jag menar, allt skall vara digitalt, datoriserat, elektroniskt osv. Ingen personal längre, bara elektroniska röster och internettjänster, där det aldrig går att få tag i en ansvarig, verklig person, att tala med när det strular till sig. Och digital-TV, hur bra är det egentligen? Satt nerkrupen i fåtöljen igår (för 6:e dagen i rad, pga dunderförkylning!) och skulle titta på favvo-"What about Brian", och bilden hackade och flackade hela tiden, så det gick inte att få någon vettig uppfattning om vad som egentligen hände... jag menar, är det VÄRT det? Är det verkligen värt att gå in i denna digitala tidsålder vi är på väg in i? När jag skall se på ett tv-program vill jag bara trycka på en "ON"-knapp och sedan välja kanal. I stället måste jag leta upp rätt kontroll ( av de 5-6 st som finns att välja på), sätta på TV:n, leta upp kontrollen till tv-boxen, trycka på ON på den, trycka på "AV" vilket jag inte har en aning om varför, men pappa har ritat pilar på rätt knappar och små siffror så jag vet i vilken ordning man skall göra det hela.. och sen bläddra fram rätt kanal bland alla tusen olika kanaler på boxen...om jag skall kolla på dvd/video skall vi inte tala om, då är det ännu fler kontroller och knappar och sladdar och skit som skall tryckas på och trixas med...jag menar, mår vi bättre av detta?? I den stressiga tid vi lever, behöver vi verkligen alla dessa ytterligare knappar?? Och det jag tänker mest på, det är alla våra gamla människor. En dag stängs det vanliga tv-nätet ner, och stackars Olle, 85 som vill se på kulturnyheterna kan plötsligt inte göra det, för först måste han gå till El-giganten och betala dyra pengar för att köpa sig en box, och installera den, och sen skall han, stackars människa, leta upp inställningar, och kontroller och dessa knappar som inte ens jag, som varken är blind eller döv eller korkad, kan fixa!! Jag menar, samhället är inte anpassat för den generationens människor. Jag tycker synd om dem.
Utan min pappa skule jag inte fixa någonting av detta! Och ibland blir jag lite trött på att vår relation till 90% består av teknikfrågor, och 10% av livsfrågor! Skulle faktiskt vilja ha en pappa också, inte bara en tekniker. Men dagens förnyelse-och-uppdaterings-kåta värld tillåter inte vanliga pappa-barn-relationer...

Det som utlöst detta utbrott, är att min dator, min älskade dator som funkat länge utan några som helst strul, igår har gett upp. Inte gett upp andan helt förstås, men någon slags strejk genomgår den, för jag får inte i gång den. Jag har startat om den utan överdrift, 100 gånger, men den vill inte. Och JA, jag har satt i sladden. Det är inget blondin-misstag den här gången. Den har lämnat mig helt enkelt. Och mitt liv finns i den där datorn. Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till om den inte kör en "jesus-style" och återuppstår.

Allt är data-ålderns fel. Man förlitar ju sig på dem till slut. Det får man inte göra. Och man måste alltid, och jag säger ALLTID, göra en back-up på sitt liv. Annars kan man förlora ALLT.