...då ångesten börjar ta vid...
Jag trodde jag hade allting klart för mig. Trodde jag var helt säker på mina beslut: Jobba i gbg sommaren ut, åka till Frankrike en vecka och hitta mig själv, hälsa på Bruno i Lyon, Grethe i Schweiz, för att sedan komma hem och flytta tillbaka till Västerås och den nya lägenheten. Ta upp cellospelandet igen efter en lång viloperiod. Plugga mina kurser i höst, söka vidare till våren och sedan ha framtiden klar för mig.
Idag undrar jag bara vad tusan jag håller på med. Skall jag flytta till hålan Västerås igen, som det tog mig ungefär ett år att börja tycka om. Gå på en utbildning som förväntar sig av mig att jag skall satsa på att öva. Sitta i de där förbannade övningsrummen och ÖVA? Jag hatar ju att öva. Borde jag inte ta den känslan på allvar? Har rört cellon typ 4 gånger den här sommaren. Är det inte ett tecken, tydligt som fan, att jag kanske håller på att begå ett misstag. Varför envisas jag med att fortsätta spela? Och så nästa sommar sitter jag här igen, och undrar vad jag håller på med och tänker att "där gick ännu ett år", utan ett steg närmare något slags mål. Vad är meningen med att leva om man inte har något MÅL??
Varför måste det vara så svårt? Varför kan jag inte bara veta, känna inom mig, få ett svar - på vad det är jag vill?!
Vart tog mina drömmar vägen?
Det är en sån där dag idag...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Ok, hmm, jasså lite ångest?
Hmm, jag kan ge mina 2 cent.. for what it's worth. Lite peptalk ;-)
Själv går jag otroligt mycket på känsla.. Känns något inge vidare bra så skippar jag det eller försöker undvika det som jag inte riktig känner mig redo för eller so on.
Jag håller själv på att vela lite om hur jag ska "spela" min nästa bricka i detta spel kallat liv.. Ibland spelar man fel bricka och får gå några steg bakåt ibland gör man ett smart drag och får hoppa fram lite. Sånt är livet. Många vill göra saker helt rätt. Otroligt svårt, då det är så många parameter man inte kan kontrollera.. Risken är också att man jagar något som man sen upptäcker inte alls vill syssla med.. ?? Ser många jaga sina mål (illusioner) och fastnar i tråkig vardag.. sen vänjer de sig på något vis och stannar kvar i det.. Folk kan bli som zombies.. Nej tack.
Jag har juh sett dig spela ett par gånger. Du har inlevelse och är duktig, och vad du än gör i livet så tror jag det går bra. Men klart gillar du inte öva och man kanske behöver det för att bli framgångsrik såå.. hmm jaa då är det kanske tufft. Jag har å andra sidan sett folk som spelar förmodligen helt korrekt, men utan någon inlevelse eller passion..= Tråkigt i mina ögon. Du har något intressant över dig.
Vad du än gör så tror jag det går bra för dig. Var lugn. Jag är en mkt god människo kännare. Kan du fortsätta jobba med det du gör nu? Testa och jobba något år och känn efter vad du vill. Du förlorar inte så mycket på det. Ibland kan man behöva lite break och "känna" efter ordentligt. Man ska inte ta något beslut förrän man riktigt "kännt" efter enligt mig.. :)
Jag håller fortfarande på och velar här i livet. Har ett mål långt där borta som jag strävar lite granna mot, men det får ta sin tid att komma dit. No hurru, måste leva lite på vägen också. :)
Så, hasta inget beslut som känns svårt och tveksamt. Take it easy och softa något år och känn efter, ok? Övertygad om att det går bra för dig ändå. :)
Mvh
BTW, känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning.. Det är nog många som brottas med samma problem. Det är väl någon gen vi har som får oss att vilja testa många saker, svårt att bestämma oss (veliga). Men visst vore det skönt att rikta in sin energi på något specifikt.
I mitt fall har jag börjat acceptera att jag vill ständigt testa nya saker. En bra egenskap också. Jag saknar spets, men är väldigt mångsidig :) .. Hrmf försöker jag inbilla mig själv.
Älskling, jag förstår dig fullständigt, så kände jag i fyra år under mina lisebergsår - kände att jag vara velade runt. Men nu när jag funnit det jag vill har jag insett att jag hade för stora mål från början. Man "blir inte ett yrke" man "skaffar inte ett liv". Det har man redan från början. Vsst har jag hittat det jag vill göra i mit liv, men livet tar inte slut där, kanske jag kommer på om några år att jag vill sticka till sydafrika och jobba med en Safari resten av livet, det kan man aldrig veta. Och sen ska jag inte ge dig några råd, men uppfattningen jag har fått är att du älskar att spela cello när det inte är några krav på dig, och då ska du inte sätta krav på dig själv, inte spela bara för att spela. Fins ingen glädje i det? Gud, jag älskar dig så mkt och önskar jag kunde ge dig några råd och hjälpa dig. Men snart kommer du hit och då ska vi prata prata prata. Puss älskar dig
Post a Comment