GOD JUL!!

Jag hade trott att jag åtminstone skulle skriva efter konserten i onsdags, eller åtminstone skriva två ord (god och jul) i den här bloggen innan julen faktiskt var förbi. Men så bidde det inte. 26:e december i dag, och annandag jul. Det var dock en välsignad julafton och jag är ganska säker på att jag gått upp sådär 5 kilo. Men det är det helt klart värt! Snart är det nyår och då kan jag lova att gå ner dem igen...

Precis som ett år följer sina årstider, eller som en måne följer sina faser (full, halv, skära osv...) så följer vår familj vissa mönster.

Nämligen att från dag 4 (undantag i år eftersom dag 4 var julafton) bryter helvetet lös och alla blir osams!!

Ungefär så här:
dag 1 - underbart
dag 2 - underbart men med ett visst överseende
dag 3 - vibbar i luften, det börjar ryka och glöda lite av irritation
dag 4 - agnes och mamma tjafsar - fast det är ännu med en komisk underton. Stämningen är dock halvfarlig vilket leder till att alla blir irriterade och tjafsar
dag 5 - agnes och mamma vill ungefär slå ihjäl varandra och mamma börjar ifrågasätta julen och familjelivet och vad är meningen och så vidare...vi spelar spel under aggressiv stämning och förstör för varandra totalt för att på något sätt få ut våra aggressioner på varandra (mest jag och mamma) Petra är vänlig mot alla dock, och förstör mest för sig själv i spelet för att vara snäll mot de andra.

Idag är det onsdag, dvs. dag 6. Vågar inte ens skriva vad det innebär. Men jag har gömt alla knivar och vassa föremål för att vara på den säkra sidan...


Skämt åsido. Jag tror inte att vår familj är extrem på något sätt. Herregud, vi är 3 vuxna barn som plötsligt skall bo under samma tak som våra föräldrar det kan ju bara leda till en katastrof!! Och samtidigt tycker jag det är så otroligt mysigt att få komma hem och umgås med min galna och fruktansvärt irriterande familj, att skojbråka lite (och hmm bråka på riktigt också) jag menar, det är väl dom man kan bråka med som man älskar mest och känner sig mest trygg med, är det inte så?

Och så lite bilder...


Årets granhandling...mamma och pappa var nära på att slänga in mig i den där nätapparaten som dom slänger in granen i, så granen kommer ut ur andra hållet innätad och färdig...:-)


Förmiddagsgudstjänst där vi spelade som vanligt. Petra och jag.


Hela familjen var med och spelade, som det alltid har varit.


Vi sover framför Kalle Anka. Också som det alltid har varit.

Och så en improviserad jul-blues :-)

Cello-Satan och hans små bundsförvanter till kompositörsdjävlar...

071217 - Julen närmar sig med stormsteg. Plötsligt har hela den här höstterminen gått och det är julafton om en vecka. I mitt sinne är jag kvar i oktober, och i början av den här hösten. Förväntansfull och hoppfull och laddad inför allting jag skall åstadkomma och uppfylla under den här terminen. Vilket uppvaknande. Nu har jag mindre än en vecka på mig att slutföra allt det jag skulle ha slutfört innan den här terminen är slut...

Måndag kväll här i västerås, som idag luktar brandrök. Undrar om det är något som brinner någonstans, eller om det är jag som inbillar mig doften, beroende på alla de känslor som brinner i mig just nu...jag har så många beslut att fatta, om framtid, studier, jobb och så vidare. Egentligen är det enda jag vill att fortsätta som jag har haft det nu. Just nu är jag så sams med min cello, och har varit det hela terminen. Det är som att jag plötsligt funnit en kärlek till den, och lärt mig acceptera den. Tidigare har jag mest varit arg på den, tyckt att den har förstört mitt liv. Cello-satan, som PerOlov skulle uttryckt det. Men visst ligger det någonting i det. Jag har kämpat emot hela mitt liv, byggt upp en sköld av hat och ilska och vägrat ryckas med. Vägrat tro att jag skulle kunna. Att jag kan. Någonting har hänt den här hösten, någonting med min inställning. Jag har förenats med min cello. Funnit tillit, trygghet. En ömsesidig respekt.

Och på onsdag förverkligar jag en dröm. Astor Piazzolla. Den enda. Le grand tango. Bara min cello och jag i ett hett möte. Intensivt och glödande. En passion som äntligen får levas ut. Det är det enda rätta.

Och Cello-Satan och hans små bundsförvanter till kompositörsdjävlar, dom kommer stå där, bakom mig och skratta i smyg. Eftersom dom visste att jag skulle återvända. Men det är så det är, och det har jag insett nu. Jag kommer alltid att återvända. Kommer aldrig att kunna leva fri från honom. Inga duvor i världen kan befria mig från dessa stormande passioner som ekar genom Cello-Satans strupe, som trollbinder mig.

Kanske det är just det som gör mig fri. Kanske det är musiken, tonerna som kommer göra mig lycklig...