Haydn-skrattattack

Hahaha, måste bara berätta om kvällens konsert. Jag skulle spela Haydn C-dur, allegro molto, den går skitsnabbt och är jättesvår (har med den på sökningen nästa vecka) och passade på att spela upp på alfakonserten ikväll. Kände mig ganska opeppad och blev inte tillräckligt nervös, taggad. Det var jättekallt i salen, och jag var sist på programmet, så mina fingrar blev iskalla och fastän jag gick back-stage och sprang, hoppade och gjorde armhävningar, så blev jag inte varm, fick inte upp någon cirkulation. Så när jag väl började spela kände jag hur jag liksom inte behärskade varken cellon eller stycket, gjorde massa missar, och missade på uppgången, och till slut på ett ställe tappade jag kontrollen och kom av mig på några toner, en av uppgångarna, och helt automatiskt började jag istället nynna de saknade tonerna, typ "dabadabadabadaaaaa..." helt rätt toner och rätt pitch och allt, men det hela var så komiskt. Publiken fnissade och Staffan fnissade bakom mig vid pianot och själv kunde jag inte hålla mig för skratt, och resten av stycket var jag mest fokuserad på att hålla mig för skratt, vilket inte gick så bra.

Hmm, ja det blev en annorlunda Haydn, men minst sagt underhållande!!

Annars går allt på som vanligt. Övar, övar och åter övar. Skrattar ibland, gråter ibland, försöker ladda inför sökningarna. Går på massage, akupunktur och healing för min arm som strular som attans, har hittat en duktig naprapat/massör/akupunktör/healer som gör allt detta i en behandling. Kämpar med mina matlådor, är duktig och tar med mig varje dag. Har städat ordentligt här hemma och möblerat om lite grann. Men det känns som att närmsta tiden är en transportsträcka. Måste ta mig igenom de kommande veckorna, sökningarna, vintern, sista rycket liksom. Snart är det vår, snart, snart kommer solen. Och värmen.

Någon sa att om jag inte uppskattar det jag har kommer jag aldrig uppskatta det jag får. Det är inte sant. Det råkar bara vara så att jag HATAR vinter och snö, och mår fysiskt dåligt av kyla. Tror att många känner igen sig. Just nu i sluttampen av vintern är det som värst. Varje dag solen skiner någon timme får man en liten liten glimt av våren, en liten liten dos D-vitamin, men den är så liten att man bara blir retad, som en liten apetizer.....man vill bara ha MER!!!

Igår såg jag en dokumentär om älgar. En älgmamma bodde i en trädgård med sina nyfödda älg-kalvar. Allt var frid och fröjd och de små höll på att upptäcka världen. Men en natt tog idyllen slut och den elaka grizzly-björnen kom och bokstavligen åt upp kalvarna. Mamman gick runt i flera dagar och letade efter sina försvunna barn, som om hon vägrade inse vad som hänt. Slutligen återvände hon till skogen, där hon hörde hemma, "kanske skulle hon få nya kalvar nästa år..."

Jag grät i en timme efter att jag sett det.

Insåg också att jag har det ganska bra. Ingen grizzlybjörn som lurar runt hörnet och vill äta upp en...

The truth and nothing but it! Be prepared!

Jag är så trött på allt som är mediokert i mitt liv. Jag vill leva exklusivt, jag vill vara med om utmaningar varje dag, jag vill växa som människa varje dag, tappa andan av rädsla eller ångest, gråta av lycka, få minnen för livet, varje dag, ta bilder och skriva ut och rama in och sätta upp på väggen, bilder av mitt härliga, underbara liv! Jag vill dricka lyxigt kaffe till frukost i en städad, stor och rymlig lägenhet, sitta vid ett köksbord, gå på gymmet och träna, njuta av det, dricka massor av champagne i fräsiga glas, gå i högklackat till vardag, våga nya frisyrer, klippa lugg, jag vill bry mig om hur jag ser ut, bry mig om vad jag klär på mig, vill se mig i spegeln och bli överraskad varje dag!

Är så trött på musik-nörd-snacket. Blabla hit och blabla dit och ändå har ingen fått något vettigt sagt. Klarar inte av att vara på skolan längre pga detta. Jag är trött på att vada fram i snökaos med cellon på ryggen, trött på att känna mig som en padda, en sköldpadda, trött på att inte kunna ha en tajt kjol eller en tröja med knappar, bara för att jag inte ha på mig det när jag skall spela. Trött på att mitt instrumentval påverkar min klädstil. Trött på att jag inte kan ha min snygga jacka för att det är för kallt ute. Trött på att jag har samma byxor på mig varje dag och inte orkar bry mig, fastän de blivit alldeles för stora och ser sunkiga ut. Trött på att jag inte har råd att köpa nya kläder, trött på min jävla vinterkappa som är ful och sunkig och alldeles hårig och luddig av alla vinterhalsdukar. Trött på min fula halsduk, trött på mina jävla skor. Allt känns smutsigt, luddigt och kli-igt. Trött på att jag inte orkar bry mig om att vaxa benen, trött på att spela cello, trött på gubbar som flirtar, trött på att unga killar inte flirtar, trött på att inte vara kär.

Jag vill ha energi. Jag vill bli överrumplad, tagen med storm, överraskad. Jag vill klä upp mig, ta på mig skyhöga klackar och sminka mig och köpa massvis med finklänningar, balklänningar, gå på gala och äta toast skagen och rysk kaviar, och dricka champagne, självklart. Jag vill ha tjejkväll, jag vill trängas framför spegeln och bråka om vem som skall ha snyggaste outfiten, jag vill gå ut och flirta och dansa, slåss med de andra om vem den snyggaste killen flirtade med. Jag vill inte vara den enda som sminkar mig, jag vill inte bli utdömd som ytlig eller osäker för att jag sminkar mig. Jag vill dela uppfattningen med mina vänner att det är kul att göra det bästa av sitt utseende.

Jag vill dansa salsa, tango, gå på opera och gråta till La Bohéme. Jag vill stå på scen, jag vill klä ut mig, leva ett liv bland peruker, konstiga kläder, teatersmink och störda dialekter, jag vill något mer. Jag vill leva ut min sjuka sida, mina karaktärer, leva ut mitt eget corny. Jag vill något mer. Jag vill något SÅ MYCKET MER än att gå min upptrampade bana från lägenheten till skolan. Lyssna på nördsnack om sökningar, si är det, så är det, alla andra verkar VETA så jävla mycket, Hur vet man allt redan? Andra verkar veta så mycket om sig själva, "jag är si, jag är så" jag vet inte hur jag är än. Vet inte vem jag är, vart jag skall, hur jag är osv. Jag vet en del, men inte allt.
Öva. Till vilken nytta. Jag vill så mycket mer. Jag vill vara en stjärna, jag vill vara bäst, jag vill vara vackrast och häftigast, jag vill vara i centrum, jag vill synas, höras och ta plats, utan att skämmas för det. Jag vill vara positiv, vill inte gå runt och vara irriterad hela tiden, vill inte bli förbannad bara för att det är snö, vill inte bli deppig för att det regnar, vill få energi av det istället.

JAG VILL SÅ MYCKET MER!!!!!

Jag vill ha gardiner i min lägenhet. Vill ha en riktig matta, en riktig TV och riktiga möbler. Vill sitta på min balkong i SOLSKEN, i värme, och ta en drink och snacka om verklighet. Läsa dikter och dricka vin och lyssna på opera och älska någon. Vill ha en mops, vara aktiv, ansvarsfull, lekfull och kärleksfull. Ta ansvar. Lära mig ta ansvar för mig själv. Älska mig själv. Jag VILL så mycket. Vill ta vara på varje dag. Inte bara låta åren gå och undra vad som hände?

Jag vill inte gå i dessa byxor längre. Vill köpa nya, tajta, vara stolt över min rumpa, köpa ännu fler onödiga högklackade skor. Ta på mig rött läppstift mitt på blanka dagen och inte bli ifrågasatt. Jävla nörd-västerås. Vill köpa lunch varje dag utan att få dåligt samvete, vill slippa dessa matlådor, sunkiga gamla rester som står kvar hela veckan, vill inte diska varenda, vareviga dag. Vill inte laga någon oinspirerande middag, äta för att överleva, VILL inte. Vill gå på restaurang, beställa det dyraste från menyn, äta och njuta, unna mig lyxen. Röka dyra, lyxiga cigaretter med ett munstycke i silver, ha på mig svarta, långa handskar och ha på mig hängslen, slips och svart hatt!

Jag vill ge ungarna i operaprojektet en omgång. Lära dom att ta plats, lära dom sjunga ut, använda stödet, artikulera och äga scenen. Ge deras stackars musikfröken en omgång också, att det inte är okej att ge upp. Är man pedagog är det ett evigt slit. Jag vill ta hennes plats och göra det 1000 gånger bättre.

Vill inte hålla igen. Vill ge allt, hela tiden. Vill satsa mitt liv, 100%, hela tiden. Jag är trött på mediokert. Alldagligt. Fult. Att inte bry sig. Vill ut i världen, dansa på Broadway, sjunga på Operan i Paris, spela teater i London, New York. Stockholm. Vill ta på mig designade klänningar och gå på Oscarsgalan. Få en Oscar. Designa egna kläder. Vill skriva en bok. Bli redaktör för en tidning, ha en egen spalt där jag får skriva allt jag vill. Vill vara reporter, befinna mig i bombade städer, nerbrunna byar, hos föräldrar till uppätna barn, och rapportera från jordens olika helvetes-skap... Jag vill sitta i EU-parlamentet, vara tolk åt ryska politiker. Eller franska, eller spanska eller ungerska.. Jag vill vara chef på ett företag, jag vill driva mitt eget lilla hotell, min egen restaurang, jag vill hälsa välkommen på världsscenerna, vara hjärnan bakom stora events, den som ordnar allting, ringer alla samtal och fixar stjärnorna, och stålarna. Jag vill skaffa mig en filmkamera och göra dokumentärfilmer. Ställa frågorna som inte vågas ställa.

Jag vill ta en risk, fråga chans, bjuda upp, ta initiativ till den första kyssen. Jag vill bli utmanad. Vill bli ifrågasatt, vill stå upp för mina åsikter, vill tvingas försvara mig och mitt.

Jag är redo för mitt riktiga liv. Färdig med mitt fejk-liv. Färdig med allt mediokert, färdig med allt fult. Klar med det här. Färdig med dessa svarta byxor. De är för stora nu, och för utslitna. Det är inte ytligt. Det är mitt sätt att säga till livet att jag är redo. Jag vill ha något nytt nu. Dags för solen att komma fram och ge mig en dos energi.

Rejection

Så har det gått ännu några veckor, och jag har betat av några av de projekt jag skulle göra den här våren. Vinterfestivalen gick av stapel vecka 5, jag gjorde 3 stora framträdanden tillsammans med stora gubbar som Haydn, Lalo och Elgar. Med några psykiska sammanbrott veckan innan, samt samma dag som konserterna, bestämde jag mig till slut för att genomföra det, och till min stora förvåning gick det kanon. Var sams med nästan alla tre, kom överens bättre än väntat och resultatet blev över förväntan. Jag inser mer och mer att jag är beroende av den där pushen man får innan en konsert, jag spelar bättre inför en publik än utan. Så jag är nöjd med min prestation.

Och igår var jag i Göteborg. Inte på social visit eller familjemys, utan för en annan prestation, nämligen sökningen till teaterhögskolan. Jag var otroligt laddad, massor av positiv energi och redo att ge järnet. Kom in till juryn, rev av mitt nummer, var nöjd med nästan varenda ord, rörelse och gest. Jag gav verkligen allt, och jag tror inte jag hade kunnat göra bättre ifrån mig.

3 minuter. Intensiva. Avgörande.

Därefter: 3 timmars väntetid för att få beskeden vilka som gått vidare till ett andra prov hos juryn. Pulsen hög som en techno-låt, okontrollerade tics och ett samtidigt försök att se lugn ut inför alla de andra sökande. Jag tänkte: Jag kommer gå vidare. Jag tänkte: Jag kommer gå vidare! Jag tänkte: Stackars alla de andra som inte kommer gå vidare... Sen tänkte jag: Men herregud, vad händer om mitt nummer inte står med på tavlan?! Om jag inte går vidare? Sen tänkte jag: Äh, jag går vidare!

Slutligen står de där, bakom tavlan och skriver. Skriver numren på alla dom som gått vidare till prov 2. Innan dom vänder på tavlan säger dom: Tyvärr måste vi be er som inte går vidare, att lämna lokalen omedelbart eftersom vi måste komma igång med prov 2. Jag tänker: Shit, värsta top-model-fasonerna... och återigen: Stackars dom som måste lämna lokalen!

Tavlan vänds, en outhärdlig tystnad och känsla av att hålla andan infinner sig i lokalen. Jag ser nummer 209. Jag ser nummer 211. Letar febrilt efter 210. Tänker, det måste vara något fel! Min blick flackar runt på tavlan, är numrena i ordning? Letar med klump i magen efter mitt nummer. Tystnaden i rummet är överväldigande. Ingen rör sig, ingen går ut. Har alla utom jag gått vidare? Vill inte vara först att resa mig och gå ut, gå skammens gång..."trodde du det?" "trodde du att du var något eller!?" "trodde du verkligen att du skulle kunna bli skådis, hahahahaha!!!"

Reser mig och går ut och tårarna kommer till min stora förvåning. Trodde inte det betydde så mycket för mig. Trodde på allvar inte att jag hade någon chans. Ingen erfarenhet, så många andra som hållit på med det här hela sitt liv. Såklart. Pucko. Men ändå tårar.

Får en kram där jag sitter, och en annan frågar om jag vill ha en till. Kan inte vara kvar där. Måste bort, bort från alla riktiga skådisar, bort från dom som inte är som jag. Vinnare. Hör inte hemma där längre, hoppet är ute nu.

Går ännu en skammens gång, genom teaterkorridoren, ut på gatan. Tårar, massor av tårar som inte slutar rinna. Tar första bästa tåg därifrån, hem till min fantasivärld. Där jag kan gå med mina fåniga drömmar, utan att få dem krossade...