Hahaha, måste bara berätta om kvällens konsert. Jag skulle spela Haydn C-dur, allegro molto, den går skitsnabbt och är jättesvår (har med den på sökningen nästa vecka) och passade på att spela upp på alfakonserten ikväll. Kände mig ganska opeppad och blev inte tillräckligt nervös, taggad. Det var jättekallt i salen, och jag var sist på programmet, så mina fingrar blev iskalla och fastän jag gick back-stage och sprang, hoppade och gjorde armhävningar, så blev jag inte varm, fick inte upp någon cirkulation. Så när jag väl började spela kände jag hur jag liksom inte behärskade varken cellon eller stycket, gjorde massa missar, och missade på uppgången, och till slut på ett ställe tappade jag kontrollen och kom av mig på några toner, en av uppgångarna, och helt automatiskt började jag istället nynna de saknade tonerna, typ "dabadabadabadaaaaa..." helt rätt toner och rätt pitch och allt, men det hela var så komiskt. Publiken fnissade och Staffan fnissade bakom mig vid pianot och själv kunde jag inte hålla mig för skratt, och resten av stycket var jag mest fokuserad på att hålla mig för skratt, vilket inte gick så bra.
Hmm, ja det blev en annorlunda Haydn, men minst sagt underhållande!!
Annars går allt på som vanligt. Övar, övar och åter övar. Skrattar ibland, gråter ibland, försöker ladda inför sökningarna. Går på massage, akupunktur och healing för min arm som strular som attans, har hittat en duktig naprapat/massör/akupunktör/healer som gör allt detta i en behandling. Kämpar med mina matlådor, är duktig och tar med mig varje dag. Har städat ordentligt här hemma och möblerat om lite grann. Men det känns som att närmsta tiden är en transportsträcka. Måste ta mig igenom de kommande veckorna, sökningarna, vintern, sista rycket liksom. Snart är det vår, snart, snart kommer solen. Och värmen.
Någon sa att om jag inte uppskattar det jag har kommer jag aldrig uppskatta det jag får. Det är inte sant. Det råkar bara vara så att jag HATAR vinter och snö, och mår fysiskt dåligt av kyla. Tror att många känner igen sig. Just nu i sluttampen av vintern är det som värst. Varje dag solen skiner någon timme får man en liten liten glimt av våren, en liten liten dos D-vitamin, men den är så liten att man bara blir retad, som en liten apetizer.....man vill bara ha MER!!!
Igår såg jag en dokumentär om älgar. En älgmamma bodde i en trädgård med sina nyfödda älg-kalvar. Allt var frid och fröjd och de små höll på att upptäcka världen. Men en natt tog idyllen slut och den elaka grizzly-björnen kom och bokstavligen åt upp kalvarna. Mamman gick runt i flera dagar och letade efter sina försvunna barn, som om hon vägrade inse vad som hänt. Slutligen återvände hon till skogen, där hon hörde hemma, "kanske skulle hon få nya kalvar nästa år..."
Jag grät i en timme efter att jag sett det.
Insåg också att jag har det ganska bra. Ingen grizzlybjörn som lurar runt hörnet och vill äta upp en...
No comments:
Post a Comment