Rejection

Så har det gått ännu några veckor, och jag har betat av några av de projekt jag skulle göra den här våren. Vinterfestivalen gick av stapel vecka 5, jag gjorde 3 stora framträdanden tillsammans med stora gubbar som Haydn, Lalo och Elgar. Med några psykiska sammanbrott veckan innan, samt samma dag som konserterna, bestämde jag mig till slut för att genomföra det, och till min stora förvåning gick det kanon. Var sams med nästan alla tre, kom överens bättre än väntat och resultatet blev över förväntan. Jag inser mer och mer att jag är beroende av den där pushen man får innan en konsert, jag spelar bättre inför en publik än utan. Så jag är nöjd med min prestation.

Och igår var jag i Göteborg. Inte på social visit eller familjemys, utan för en annan prestation, nämligen sökningen till teaterhögskolan. Jag var otroligt laddad, massor av positiv energi och redo att ge järnet. Kom in till juryn, rev av mitt nummer, var nöjd med nästan varenda ord, rörelse och gest. Jag gav verkligen allt, och jag tror inte jag hade kunnat göra bättre ifrån mig.

3 minuter. Intensiva. Avgörande.

Därefter: 3 timmars väntetid för att få beskeden vilka som gått vidare till ett andra prov hos juryn. Pulsen hög som en techno-låt, okontrollerade tics och ett samtidigt försök att se lugn ut inför alla de andra sökande. Jag tänkte: Jag kommer gå vidare. Jag tänkte: Jag kommer gå vidare! Jag tänkte: Stackars alla de andra som inte kommer gå vidare... Sen tänkte jag: Men herregud, vad händer om mitt nummer inte står med på tavlan?! Om jag inte går vidare? Sen tänkte jag: Äh, jag går vidare!

Slutligen står de där, bakom tavlan och skriver. Skriver numren på alla dom som gått vidare till prov 2. Innan dom vänder på tavlan säger dom: Tyvärr måste vi be er som inte går vidare, att lämna lokalen omedelbart eftersom vi måste komma igång med prov 2. Jag tänker: Shit, värsta top-model-fasonerna... och återigen: Stackars dom som måste lämna lokalen!

Tavlan vänds, en outhärdlig tystnad och känsla av att hålla andan infinner sig i lokalen. Jag ser nummer 209. Jag ser nummer 211. Letar febrilt efter 210. Tänker, det måste vara något fel! Min blick flackar runt på tavlan, är numrena i ordning? Letar med klump i magen efter mitt nummer. Tystnaden i rummet är överväldigande. Ingen rör sig, ingen går ut. Har alla utom jag gått vidare? Vill inte vara först att resa mig och gå ut, gå skammens gång..."trodde du det?" "trodde du att du var något eller!?" "trodde du verkligen att du skulle kunna bli skådis, hahahahaha!!!"

Reser mig och går ut och tårarna kommer till min stora förvåning. Trodde inte det betydde så mycket för mig. Trodde på allvar inte att jag hade någon chans. Ingen erfarenhet, så många andra som hållit på med det här hela sitt liv. Såklart. Pucko. Men ändå tårar.

Får en kram där jag sitter, och en annan frågar om jag vill ha en till. Kan inte vara kvar där. Måste bort, bort från alla riktiga skådisar, bort från dom som inte är som jag. Vinnare. Hör inte hemma där längre, hoppet är ute nu.

Går ännu en skammens gång, genom teaterkorridoren, ut på gatan. Tårar, massor av tårar som inte slutar rinna. Tar första bästa tåg därifrån, hem till min fantasivärld. Där jag kan gå med mina fåniga drömmar, utan att få dem krossade...