Livet leker!

Jag är så lycklig. Mindre än en vecka kvar till min examenskonsert - jag övar, provar klänningar, provar skor, fixar program, planerar mat och dryck och lever i ett enda stort lyckorus. Har repat med orkestern, först hade vi två rep med bara stråkorkestern och igår tillkom blåset, vilket gav musiken en ännu högre dimension! Vilken känsla att spela som solist med en orkester bakom sig! Jag njuter av tanken att framföra det konsert. Och på lördag är det dags.
Ute skiner solen och varje dag blir det grönare i trädet utanför mitt fönster, jag jobbar på min bränna - som skall matcha klänningarna på lördag - och insuper med lycka varje sekund av denna efterlängtade vår, varje andetag av vårlust. Det var en lång vinter. Solen ger mig ny kraft och gör mig hoppfull. Allt kommer ordna sig!

Miss Match

Skall bara nämna en av mina färdigheter, nämligen att matcha ihop folk. Har hjälpt åtskilliga kompisar att finna varandra, kanske inte så mycket att tänka ut vilka som verkligen skulle passa ihop (är inte så mkt för uppstyrda blinddates) men just det där att, när man märker att två personer fattar tycke, att liksom knuffa dem över kanten, till att ta första steget.

Just kommit hem från födelsedagskalas hos två vänner, (ett av paren från min par-lista) som fann varandra på Malta när vi var på solsemester för ganska exakt ett år sedan. Jag såg vibbarna hela kvällen, där på Hugo´s i sommarkvällen, blickarna som kastades mellan dem, och jag såg vad som villes. Och smidig som jag är, tog jag fram min kamera, fotade lite och sa till honom, "give her a kiss" och han sökte hennes blick som för att dubbelkolla om han verkligen uppfattat vibbarna rätt, och hon såg på honom och de möttes i en till synes oskyldig kyss, men det var kyssen som förändrade deras liv...

Ja, blir jag inte cellist eller marknadsförare så kanske jag blir Miss Match, à la Suede...

Kanske du letar efter den rätte? Säg till så kanske Miss Match kan fixa det?!

Examensdags!

Oj vad länge sen. Sist jag skrev hade jag frigjort mig från Cello-Satan. Nu är jag nyförälskad i honom igen. Med mindre än en månad kvar till min examenskonsert (!!!!) är jag sams med cellon och vi jobbar tillammans inför den spektakulära 2 Maj, då jag tillsammans med Benjamin tar examen från vår utbildning och avslutar tre år med en oförglömlig konsert... har nyss fattat att det är så kort tid kvar, och även om det redan har pirrat i magen i nästan ett års tid då jag tänkt på konserten, har det tagits till ännu en högre dimension, jag ligger sömnlös på kvällarna och bara tänker på olika saker som måste tas om hand, även om jag betar av ett tiotal listor varje dag och skriver nya hela tiden... Men det är så himla kul också, att ha ett sådant här projekt. Det är liksom det enda jag lever för just nu, det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på när jag skall sova, och hela dagarna tillbringar jag ju i övningsrummet eller vid datorn eller med någon lista i handen, eller hos någon sömmerska för uppsömnad av någon klänning.

Och en sak har jag insett under de senaste månaderna. Jag kommer aldrig att bli fri från Cello-Satan. Jag vill inte bli fri. För jag kan inte leva utan honom, det är en odödlig kärlek.