Nu är det jul häri vårt hus julen är kommen hopptrallallallaaaaaa....och allting är så ljuvligt och underbart och stjärnan lyser och snön den faller och överallt går människor runt och alla ser blitt på varandra och önskar varandra en god jul!!!
Eller inte.
Inte riktigt den verklighet vi lever i just nu kanske. I vår familj har det alltid varit så att känslorna går upp och ner,(i ganska höga intervall) och ofta upp samtidigt och ofta ner samtidigt. Och ofta ner någon dag före jul :-)
Att komma hem över julhelgen är hur underbart som helst, då är stämningen faktiskt nästan blid, vi skrattar och har roligt, njuter av varandra sällskap och kramas, men alla vet vi tyst i vårt inre att om några dagar vänder det och vi kommer skrika och bråka på varandra. Alla har vi våra egna rutiner och behov av space, vilket vi får när vi lever normalt. Plötsligt skall alla samlas på ett och samma ställe och anpassa sig till varandra. Det funkar som sagt de första dagarna, men sen bryter helvetet lös och vi trampar varann på tårna och inkräktar i varandras space och börjar störa oss på varandras egenheter. Och julen skall vara fröjdefull och fridfull. Har ingen aning om hur den här julen kommer bli.
Ändå är det märkligt. Det finns ingen annanstans jag skulle vilja fira julen. Utan min familj - med eller utan familjestrul - är det ingen jul. Det är så här det skall vara. Vi skall samlas hela familjen, vår underbara, känslosamma, skrattande, gråtande, stormande, mysiga och fullständigt operfekta familj. Och fira jul tillsammans.
Blod, svett och tårar.
(Haha, okej, lite överdrivet det där sista, men det gav en fin effekt eller hur...)
Jaja, vi får se hur det går. God Jul i alla fall...
Saturday, December 16, 2006
061216 Soft Lördag...
Hej! Som sagt, idag är en sån där soft lördag. Lite halvmolnigt ute, några ynkliga solstrålar som letar sig fram genom de kala trädtopparna och in i mitt stora fönster, Marc Jordan sjunger "lets get lost tonight..." och jag dricker mitt goda morgonkaffe och unnar mig ett bragokex. (= 5 st...)
Var på middag igår hos en klasskompis, vi var väl 7 st plus katter och marsvin. Väldigt trevligt, och en spännande konstellation av människor. Det är kul när folk som inte brukar umgås plötsligt har ett sammanhang att mötas i, och det visar sig att man har väldigt kul.
Idag skall jag åka till skolan och öva en stund - just nu tycker jag att det är ganska kul, så det gäller att utnyttja detta sinnestillstånd så länge som möjligt - och imorgon är min sista dag här. Ska städa, tvätta och packa ihop allt som ska med till göteborg. Tar tåget förhoppningsvis tidigt på måndag morgon.
Det är så märkligt hur ens känsla kan förändras så på en vecka. Hur lite det egentligen krävs för att man skall må bra. För en vecka sen tyckte jag det var pest att vara här i västerås, tyckte alla människor var tråkiga, tyckte det sög att spela cello, hade inget att göra, ingen att umgås med, osv. Man tappar bort sig själv liksom, tycker att man inte har något att erbjuda, undrar vad man håller på med, vem man är, vad man vill, vad man bidrar med m.m. Sen räcker det med en fika eller två, eller en social tillställning för att man skall hitta tillbaka till sig själv, till den där agnes som jag gillar. Som är jag, liksom. Därför kan jag konstatera att det viktigaste som finns i livet, det är vänner, att ha människor omkring sig, inte bara för att inte vara ensam, utan för att man skall veta vem man är. Att hela tiden kunna se sig själv, både själv och genom andras ögon. Annars kan man precis som jag gjorde i några dagar - tappa bort sig själv.
Nu ska jag njuta av förmiddagen (som nu har blivit eftermiddag...) och sen åka till skolan och njuta av musiken.
kram Agnez
Friday, December 15, 2006
061215
Godmorgon! Klockan är halv tre på natten, men det är inga problem för mig för jag hade inte kunnat sova i alla fall. Jag kom hem för ca 20 min sen, har varit på middag hos jenny i min klass. Mycket vin blev det, ätit god mat, druckit vin, lyssnat på klassisk musik, diskat, druckit mer vin, lyssnat på ännu mer klassisk musik, och helt enkelt haft en mycket trevlig kväll med många goda skratt.
Måste gå och lägga mig nu, va bara tvungen att kommentera lite...
puss o kram agnez
Måste gå och lägga mig nu, va bara tvungen att kommentera lite...
puss o kram agnez
Monday, December 11, 2006
061211 Att föda eller inte föda barn...
Hej!
Det där utropstecknet efter hej antydde kanske på en viss entusiasm, men det är det sista jag innehar just nu. Känner mig väldigt nedstämd, av flera anledningar. Innan jag åkte hemifrån kände jag mig entusiastisk, tänkte att "idag är det måndag, då kanske det faktiskt är folk på skolan", och med inställningen att jag idag skulle vara lite social och träffa folk, åkte jag till skolan, för att där mötas av tystnad, mörker och tomhet. 3 personer var där. Småpratade lite, sen satte jag mig och spelade. Gick sådär, ganska bra med tanke på att jag inte spelat på så länge, men överlag är det ju bedrövligt att höra på mig själv just nu. Dessutom, mellan varje ton jag spelar, i varje musikalisk paus, under varje lång ton jag håller ut, ja, helt enkelt - vid varje tillfälle där jag får möjlighet att förmedla en tanke, frågar jag mig själv vad jag håller på med. Det känns för mig helt meningslöst att sitta ensam, instängd i ett övningsrum och traggla skalor på ett instrument som enbart ger mig ångest. Om det ändå vore så att det fanns ett liv runt omkring det, om jag ändå kände att det fanns något annat i mitt liv som jag satsade mer på, något som jag brann för, eller om det åtminstone fanns nära vänner omkring mig som jag kunde prata med, eller inte alls prata med om allt det tunga, utan bara skratta med och ha roligt, som gjorde vistelsen här i Västerås värdefull och meningsfull för mig. Men det finns inte. Jag är här för att satsa på mitt cellospel, punkt slut. Det suger.
Idag tog jag dock ett bra beslut, nämligen att häva min uppsägning av lägenheten. Jag skulle ha flyttat nu till helgen, men efter noga övervägande bestämde jag mig för att tänka förnuftigt och låta min ekonomiska situation styra, dvs. jag bor kvar i den här billiga, obekväma lägenheten. Skall därför möblera om och göra ett försök till att få det mysigare och trivsammare här.
Men nu till det som verkligen sänkte mig och hela den här dagen. Jag fick ett telefonsamtal från Sahlgrenska, från läkaren som opererade bort min blindtarm. Hon frågade hur jag mådde och hur det går och jag sa att det går bra och jag mår ganska bra och så. Vi pratade lite om operationerna och hela förloppet från första dagens magont osv, och helt apropå ingenting nämnde hon för mig att infektionen som min brustna blindtarm orsakade i magen, kan ha en negativ påverkan den dag jag bestämmer mig för att skaffa barn. Att det kan påverka mina möjligheter att bli gravid.
Varför hon sa detta förstår jag inte riktigt. Ingen av de andra läkarna - och de är ganska många, som vi haft ett ganska stort antal diskussioner och samtal med - har nämnt detta faktum. Och att en läkare bara ringer upp på det viset och helt i förbifarten nämner detta, som för mig kom som en chock, är ganska obegripligt. Jag blev mest förvånad, men sen när jag kom hem, la ifrån mig nycklar, väska och jacka, så kom det till mig liksom, och jag bröt ihop totalt! Precis som om jag fått beskedet att jag aldrig skulle kunna få barn - så är det ju inte. Men att få veta att det finns en risk att det inte kommer funka, det är så skrämmande. Självklart finns det alltid en risk, man har ju ingen aning hur fertil man är förrän man står där och vill bli gravid, men ändå - att få det konstaterat att det kan vara en sidoeffekt efter en infektion till följd av en operation - det kom som en chock för mig.
Pratade dock med mamma och hon lugnade mig och sa att det är helt onödigt att ta ut något i förskott. Dessutom kan den psykiska oron faktiskt påverka det fysiska. Därför skall jag nu försöka att inte tänka på det.
Men ändå...känner mig jävligt nere just nu.
Kram Agnez
Det där utropstecknet efter hej antydde kanske på en viss entusiasm, men det är det sista jag innehar just nu. Känner mig väldigt nedstämd, av flera anledningar. Innan jag åkte hemifrån kände jag mig entusiastisk, tänkte att "idag är det måndag, då kanske det faktiskt är folk på skolan", och med inställningen att jag idag skulle vara lite social och träffa folk, åkte jag till skolan, för att där mötas av tystnad, mörker och tomhet. 3 personer var där. Småpratade lite, sen satte jag mig och spelade. Gick sådär, ganska bra med tanke på att jag inte spelat på så länge, men överlag är det ju bedrövligt att höra på mig själv just nu. Dessutom, mellan varje ton jag spelar, i varje musikalisk paus, under varje lång ton jag håller ut, ja, helt enkelt - vid varje tillfälle där jag får möjlighet att förmedla en tanke, frågar jag mig själv vad jag håller på med. Det känns för mig helt meningslöst att sitta ensam, instängd i ett övningsrum och traggla skalor på ett instrument som enbart ger mig ångest. Om det ändå vore så att det fanns ett liv runt omkring det, om jag ändå kände att det fanns något annat i mitt liv som jag satsade mer på, något som jag brann för, eller om det åtminstone fanns nära vänner omkring mig som jag kunde prata med, eller inte alls prata med om allt det tunga, utan bara skratta med och ha roligt, som gjorde vistelsen här i Västerås värdefull och meningsfull för mig. Men det finns inte. Jag är här för att satsa på mitt cellospel, punkt slut. Det suger.
Idag tog jag dock ett bra beslut, nämligen att häva min uppsägning av lägenheten. Jag skulle ha flyttat nu till helgen, men efter noga övervägande bestämde jag mig för att tänka förnuftigt och låta min ekonomiska situation styra, dvs. jag bor kvar i den här billiga, obekväma lägenheten. Skall därför möblera om och göra ett försök till att få det mysigare och trivsammare här.
Men nu till det som verkligen sänkte mig och hela den här dagen. Jag fick ett telefonsamtal från Sahlgrenska, från läkaren som opererade bort min blindtarm. Hon frågade hur jag mådde och hur det går och jag sa att det går bra och jag mår ganska bra och så. Vi pratade lite om operationerna och hela förloppet från första dagens magont osv, och helt apropå ingenting nämnde hon för mig att infektionen som min brustna blindtarm orsakade i magen, kan ha en negativ påverkan den dag jag bestämmer mig för att skaffa barn. Att det kan påverka mina möjligheter att bli gravid.
Varför hon sa detta förstår jag inte riktigt. Ingen av de andra läkarna - och de är ganska många, som vi haft ett ganska stort antal diskussioner och samtal med - har nämnt detta faktum. Och att en läkare bara ringer upp på det viset och helt i förbifarten nämner detta, som för mig kom som en chock, är ganska obegripligt. Jag blev mest förvånad, men sen när jag kom hem, la ifrån mig nycklar, väska och jacka, så kom det till mig liksom, och jag bröt ihop totalt! Precis som om jag fått beskedet att jag aldrig skulle kunna få barn - så är det ju inte. Men att få veta att det finns en risk att det inte kommer funka, det är så skrämmande. Självklart finns det alltid en risk, man har ju ingen aning hur fertil man är förrän man står där och vill bli gravid, men ändå - att få det konstaterat att det kan vara en sidoeffekt efter en infektion till följd av en operation - det kom som en chock för mig.
Pratade dock med mamma och hon lugnade mig och sa att det är helt onödigt att ta ut något i förskott. Dessutom kan den psykiska oron faktiskt påverka det fysiska. Därför skall jag nu försöka att inte tänka på det.
Men ändå...känner mig jävligt nere just nu.
Kram Agnez
Sunday, December 10, 2006
Mörkhårig?
Tja! Så har jag nu genomfört det. Framför er sitter nu en mörkhårig Agnes. Dock inte så mörkt som jag hade önskat, utan lite för mycket åt det röda hållet. Har därför köpt en mörk toning som jag skall fixa nu, och därefter är planen att lägga lite ljusare slingor för en mildare framtoning. Känner mig rätt aggro nu, när jag ser mig i spegeln. Tar väl ett tag att vänja sig.
Efter ett försök att öva lite idag, som faktiskt gick ganska bra, hängde jag med min klasskompis från Kammarmusik, Berk (från Turkiet) till Pitchers, där han skulle träffa en kompis. Dom tog en öl och jag tog mitt första glas vin efter hela min nu avslutade dunderkur av antibiotika. Vi samtalade och argumenterade om olikheterna mellan svensk och sydeuropeisk kultur, ett ämne som är svårt att uttömma. Dom hävdade att svenskar är ett kallt folk, att vi är oinbjudande och ganska avståndstagande i många fall. De menade också att våra familjeband inte är starka på samma sätt som i sydeuropa. Det var en intressant diskussion och i många fall tror jag att det stämmer. Självklart är allting relativt, men i jämförelse med just medelhavsmänniskors öppenhet, värme och orädsla för nya människor, kan svenskar nog uppfattas som ganska självupptagna, avståndstagande och rädda för att ändra på sig och sina uppfattningar. Självklart blir det kulturkrock. DOCK - och det sa jag till dessa båda killar - tycker jag att det är synd att dom har såna dåliga erfarenheter av svenskar, för det finns många varma svenskar också. Det intressanta som både jag och Berk kom fram till, var att just på Kammarmusik känns det väldigt "svenskt". Människor kommer inte varandra nära, ingen känner någon särskilt bra, och alla är upptagna med sitt. Prioriterar att öva eller plugga framför att göra någonting kul ihop med någon. Man snackar om musik, noter, stycken, konserter, lärare m.m. men aldrig går det djupare än så. Jag har aldrig börjat på en ny skola och känt mig så här ensam. Alltid tidigare har det funnits så mycket utrymme för socialt liv och framför allt möjligheter till socialt liv. Här måste man jobba så hårt för det. Självklart ligger det i ens eget ansvar att fixa så att man har det bra socialt, men jag tycker också att skolan och dess ledning har ett stort ansvar för det. Börjar man på en helt ny skola, i en helt ny stad, där man inte känner NÅGON, och där man dessutom inte har en enda lektion ihop med någon av sina klasskamrater, då är det bannemig deras ansvar att på något sätt hjälpa till. Eller är jag helt ute och cyklar, är det helt enkelt så att det är mitt eget fel, att jag anstränger mig för lite, eller helt enkelt inte är bra på att få kontakt med folk? Varför har jag i så fall aldrig haft problem med det tidigare?
Många frågor - få svar...
Nu ska jag fixa håret.
kram Agnez
Jag erkänner att jag själv har varit så.)
06 12 10 Att vara eller inte vara...blond...
Hej!
Ja, nu sker drastiska förändringar här. Igår tog jag beslutet att lämna mitt liv som lycklig blondin bakom mig, för att bli mörkhårig. (Detta beslut hade dock sin påverkan av det faktum att jag misslyckades med mina ljusa slingor i fredags, och var alldeles gyllengul på hjässan. Topparna var dock grå. (Tänk vad jag har lärt mig mycket om hur hår reagerar av olika färger och produkter...)
Hur som helst, så igår gjorde jag det. Men eftersom jag hade så extremt blekt hår var jag först tvungen att avpigmentera håret, genom att först lägga i en röd färg. Ja, och den blev naturligtvis lila. Så i natt har jag varit lilahårig. Hahaha. Ska lägga upp en bild på det här sen, ganska roligt faktiskt.
Och just nu sitter jag faktiskt med en mörk färg i håret, dock ser den oroväckande ljus och röd ut, så vi får väl se hur resultatet blir, i värsta fall får jag åka in i hysteri till stan och leta upp ännu en färgburk...
Alternativet är ju att resultatet blir alldeles överjävligt, och då måste jag helt enkelt leta upp en frisör och bränna pengar på som kan fixa mig blond igen...
Be en stilla bön för mig, snälla!!! :-)
kram Agnez
Saturday, December 9, 2006
061209
Tja!
Är hemma idag, tvättar, fixar, städar, stånkar och stönar! Hur mycket jag än dammsuger så dyker det ändå upp små dammtussar, som liksom sneglar på mig lite sådär retligt! Har tvättat mina vita mattor, nu ska det bli fräscht. Det enda jag har lust med just nu är att rensa alla utrymmen, slänga all bråte och skit som man släpar runt på. Typ småplock, gamla kläder som man har släpat med sig i åratal men aldrig använt, fula prydnadsgrejer som bara står och samlar damm, gamla russinpaket i köksskåpen som är stenhårda och inte går att äta. Typ såna grejer. Kanske också sortera bråten lite. Ska ju flytta om en vecka, då är det skönt att ha ordning på grejerna.
Dags för storsortering och städning!!
kram agnez
ps. GUUD vilket tråkigt blogg-inlägg. Ber om ursäkt...
Är hemma idag, tvättar, fixar, städar, stånkar och stönar! Hur mycket jag än dammsuger så dyker det ändå upp små dammtussar, som liksom sneglar på mig lite sådär retligt! Har tvättat mina vita mattor, nu ska det bli fräscht. Det enda jag har lust med just nu är att rensa alla utrymmen, slänga all bråte och skit som man släpar runt på. Typ småplock, gamla kläder som man har släpat med sig i åratal men aldrig använt, fula prydnadsgrejer som bara står och samlar damm, gamla russinpaket i köksskåpen som är stenhårda och inte går att äta. Typ såna grejer. Kanske också sortera bråten lite. Ska ju flytta om en vecka, då är det skönt att ha ordning på grejerna.
Dags för storsortering och städning!!
kram agnez
ps. GUUD vilket tråkigt blogg-inlägg. Ber om ursäkt...
Friday, December 8, 2006
Hej!
Nu är jag tillbaka i västerås igen! Kom hit igår vid halv sex, och det var underbart att komma hem till min lägenhet igen. I ungefär 5 minuter. Sen var det inte så kul längre, utan kändes snarare ensamt, stökigt, tyst och trist...
Min lägenhet var ett inferno! Stökigt, smutsigt, rörigt, ofräscht, inte så mysigt att komma hem till. Hade inte städat på några veckor innan jag åkte, och min sista tanke innan jag slog igen ytterdörren den 10:e november (när jag skulle hem över helgen) var: "jaja, jag städar på måndag."
Så blev det ju inte. Så det var bara att plocka fram dammsugaren och ta undan all skit. Ska tvätta imon också.
Ja, som sagt, det var kul i fem minuter, inte mer. Nu är jag på skolan, har plockat fram cellon spelat några toner och redan hunnit ställa mig själv frågan vad jag håller på med! Vill jag detta? Spela cello? Jag trivs inte på skolan, ALLS, trivs inte med att gå på en utbildning där jag förväntas satsa på mitt instrument. Trivs inte med att tillhöra en klass där man aldrig har några lektioner gemensamt, där man ses en gång i veckan, men aldrig riktigt kommer varandra in på djupet.
Jag är ledsen, men jag vill inte ha det så!
Dessutom känns allt extra pissigt just idag eftersom jag misslyckats med en hårblekning. Jag ser nu ut som en pensionerad kyckling, dvs gul i håret men grå i topparna. Och under är allting mörkt. Ser inte alls bra ut, och nu står jag inför valet att antingen bleka igen - vilket kommer skada håret illa - eller att helt enkelt färga det mörkt! Något jag funderat på i över två år, men aldrig vågat genomföra. Just nu känns det andra alternativet mest lockande, eftersom det skulle skada håret minst. Och resultatet kan dessutom rentav bli bra. Spännande också att prova en annan hårfärg.
Ja, håll tummarna för mig att jag väljer rätt nu...annars kan det bli jobbigt!
Kram Agnez
Nu är jag tillbaka i västerås igen! Kom hit igår vid halv sex, och det var underbart att komma hem till min lägenhet igen. I ungefär 5 minuter. Sen var det inte så kul längre, utan kändes snarare ensamt, stökigt, tyst och trist...
Min lägenhet var ett inferno! Stökigt, smutsigt, rörigt, ofräscht, inte så mysigt att komma hem till. Hade inte städat på några veckor innan jag åkte, och min sista tanke innan jag slog igen ytterdörren den 10:e november (när jag skulle hem över helgen) var: "jaja, jag städar på måndag."
Så blev det ju inte. Så det var bara att plocka fram dammsugaren och ta undan all skit. Ska tvätta imon också.
Ja, som sagt, det var kul i fem minuter, inte mer. Nu är jag på skolan, har plockat fram cellon spelat några toner och redan hunnit ställa mig själv frågan vad jag håller på med! Vill jag detta? Spela cello? Jag trivs inte på skolan, ALLS, trivs inte med att gå på en utbildning där jag förväntas satsa på mitt instrument. Trivs inte med att tillhöra en klass där man aldrig har några lektioner gemensamt, där man ses en gång i veckan, men aldrig riktigt kommer varandra in på djupet.
Jag är ledsen, men jag vill inte ha det så!
Dessutom känns allt extra pissigt just idag eftersom jag misslyckats med en hårblekning. Jag ser nu ut som en pensionerad kyckling, dvs gul i håret men grå i topparna. Och under är allting mörkt. Ser inte alls bra ut, och nu står jag inför valet att antingen bleka igen - vilket kommer skada håret illa - eller att helt enkelt färga det mörkt! Något jag funderat på i över två år, men aldrig vågat genomföra. Just nu känns det andra alternativet mest lockande, eftersom det skulle skada håret minst. Och resultatet kan dessutom rentav bli bra. Spännande också att prova en annan hårfärg.
Ja, håll tummarna för mig att jag väljer rätt nu...annars kan det bli jobbigt!
Kram Agnez
Wednesday, December 6, 2006
061206-Petras födelsedag!
Grattis Petra på födelsedagen! Min kära syster fyller i dag 26 år. Gammal som gatan. Nädå, skoja bara. Ikväll skall hon och jag gå på konserthuset och höra Yo-yo Ma, en av världens bästa cellister. Det skall bli superhäftigt! Se, efter konserten blir det födelsedagstårta m.m.
ps. Jag är osäker på kappan. Den är världens finaste men jag är osäker på om jag är världens finaste i den...och det vill jag ju va annarrs är det ingen mening med att ha den...så jag funderar ännu.
Nu ska jag ner på stan!
puss och kram från agnez
Tuesday, December 5, 2006
061205 Tisdag
Jag är frisk! Har idag varit på Sahlgrenska på återbesök, gjort en ultraljudsundersökning och tagit CRP-prov. Äntligen var mitt CRP nere under 8, vilket är normalt. Allting såg bra ut och läkarna konstaterade att allt såg bra ut och att ärret läker som det ska osv. Så nu går allting i rätt riktning. Har fortfarande lite ont och kan bli plötsligt utmattad så jag bara somnar, men det är ju ganska väntat. Det är ju heller ingen tillfällighet att jag är sjukskriven till första januari, som min ömma moder sa häromdagen.
Igår och idag har jag gjort en storsatsning på mig själv och gått på stan och shoppat massor av nya kläder. Jag har unnat mig det, eller snarare: Mamma har unnat mig det! En totalrenovering av min garderob inför den antågande julen och det nya året. Dessutom har jag under hela det senaste året, då Stella McCartneys designkollektion på HM förra december där världens snyggaste kappa fanns -och jag missade den- letat efter mitt livs kappa. Har senaste månaderna ömsom slött ömsom ivrigt letat efter den i varje butik, men förgäves. Så idag när jag och Grethe gick förbi Arkaden gick vi lite disträ in på Mango och där bara hängde den! Den snyggaste kappa jag sett. Den fanns i ett enda exemplar och expediten sa att det var någon som beställt den på internet och ångrat sig och att det var därför den hamnat i butiken. Den fanns alltså bara i detta enda exemplar, enbart av en slump.
Och nu är den min!
Igår och idag var Grethe och jag på bio. Snacka om att jag har unnat mig senaste tiden alltså. Men jag måste ju faktiskt ta det lugnt, så jag ska försöka att inte ha dåligt samvete. Igår såg vi Marie Antoinette och idag såg vi The Science of Sleep, en helt underbar film. Samma regissör som till Eternal sunshine of a spotless mind, tror jag. Mycket speciell och verkligen en mysfilm, där man inte riktigt hängde med alltid men det gjorde upplevelsen så mycket mer extraordinär.
Av Marie-Antoinette hade jag förväntat mig lite mer. Lite mer drama, känslor, händelser, lite mer helt enkelt. Men det var ändå en bra film och värd att se bara för alla kläder och för kärleksscenen mellan Marie-Antoinette och von Fersen. Hett!! :-)
Idag fikade jag förresten med Sofia och Hannah, mina gamla vänner från Ljungskile, en svunnen tid. Men det är så underbart för hur många år det än går mellan mötena, så är det alltid lika roligt att träffas, och det känns inte som att det gått sådär lång tid som det har. Såna relationer är så viktiga, och jag inser att jag faktiskt har flera sådana vänner. Man måste tillvara ta dem och komma ihåg att värdesätta dem.
Kram Agnez
Igår och idag har jag gjort en storsatsning på mig själv och gått på stan och shoppat massor av nya kläder. Jag har unnat mig det, eller snarare: Mamma har unnat mig det! En totalrenovering av min garderob inför den antågande julen och det nya året. Dessutom har jag under hela det senaste året, då Stella McCartneys designkollektion på HM förra december där världens snyggaste kappa fanns -och jag missade den- letat efter mitt livs kappa. Har senaste månaderna ömsom slött ömsom ivrigt letat efter den i varje butik, men förgäves. Så idag när jag och Grethe gick förbi Arkaden gick vi lite disträ in på Mango och där bara hängde den! Den snyggaste kappa jag sett. Den fanns i ett enda exemplar och expediten sa att det var någon som beställt den på internet och ångrat sig och att det var därför den hamnat i butiken. Den fanns alltså bara i detta enda exemplar, enbart av en slump.
Och nu är den min!
Igår och idag var Grethe och jag på bio. Snacka om att jag har unnat mig senaste tiden alltså. Men jag måste ju faktiskt ta det lugnt, så jag ska försöka att inte ha dåligt samvete. Igår såg vi Marie Antoinette och idag såg vi The Science of Sleep, en helt underbar film. Samma regissör som till Eternal sunshine of a spotless mind, tror jag. Mycket speciell och verkligen en mysfilm, där man inte riktigt hängde med alltid men det gjorde upplevelsen så mycket mer extraordinär.
Av Marie-Antoinette hade jag förväntat mig lite mer. Lite mer drama, känslor, händelser, lite mer helt enkelt. Men det var ändå en bra film och värd att se bara för alla kläder och för kärleksscenen mellan Marie-Antoinette och von Fersen. Hett!! :-)
Idag fikade jag förresten med Sofia och Hannah, mina gamla vänner från Ljungskile, en svunnen tid. Men det är så underbart för hur många år det än går mellan mötena, så är det alltid lika roligt att träffas, och det känns inte som att det gått sådär lång tid som det har. Såna relationer är så viktiga, och jag inser att jag faktiskt har flera sådana vänner. Man måste tillvara ta dem och komma ihåg att värdesätta dem.
Kram Agnez
Sunday, December 3, 2006
06.12.03 Glad 1:a Advent!
Ja, så har det då blivit advent. Tiden fram hit har gått så snabbt, och framför allt har jag i mitt töcken av sjukhusvistelse och blindtarm och alla praktiska åtgärder som måste fixas efter en sådan period, liksom missat den detalj nämligen att tiden gått på och fört oss fram i ljuva december. Ingen snö ännu, men idag tände vi alltså det första ljuset. Julens dörr står nu på glänt och vi firar första advent!
Som vanligt denna dag var det att gå upp tidigt för att bege sig till kyrkan och spela; dom vanliga små adventsvisorna. Vi repade igår och imorse, och allt var som vanligt kalabalik, men när det väl är dags ordnar det mesta till sig och resultatet blir fint! Sedan fika här hemma med moster och kusiner.
Och i dessa stunder, de stunder av högtid och tradition, finns ofta utrymme för lite känsla av vemod. Det är i dessa stunder man vill ha någon att dela högtiden med. Visst, familjen i all ära, men det för en tillbaka till barndomen. Nu är jag vuxen, nu borde jag ha någon mer än familjen att dela upplevelser och traditioner med. Jag bävar lite inför julen av samma anledning. Jag vill ha någon att hålla i handen, någon att önska god jul, köpa julklapp till, någon att kyssa under misteln...
Shit, nu har jag blivit en gnällig och kärlekskrank singel igen...hade ju lovat mig själv att inte bli det. Kärleken kommer när man minst anar det. Men hur ska jag aningslöst kunna hitta kärleken när jag är så medveten om min ensamhet och längtar så tills jag träffar "Honom"?
Man vill ju hitta rätt också. Hellre ensam än med fel person. Eller?
- Just nu är jag osäker.
Nåja, det är ju fortfarande en hel månad kvar till jul, än är det inte kört. Kanske jag hittar honom i tid? Hahaha...
Kram Agnez
Saturday, December 2, 2006
06.12.02 Min tid som konvalescent
Tänkte berätta om mina senaste tre veckor. Det hela började måndagen den 13:e november. Jag vaknade av ett hugg i magen som växte till en molande värk i området runt och nedanför solarplexus (eller vad det heter). Värken förflyttade sig under kommande timme och koncentrerades snart i nedre området på höger sida. Just det: blindtarmsområdet. Ringde mamma och pappa i mild panik och dom kom och hämtade mig och vi åkte till akuten. Fick en nål i armen och en bedömning att det med all säkerhet var en blindtarmsinflammation. Men för säkerhets skull skulle dom skicka mig till gynakuten, eftersom jag är ung och ännu barnlös. :-)
Där fick jag diagnosen endometrios, dvs cystor på äggstockarna. Inget farligt, men bör åtgärdas akut. Jahapp!! In på operation någon timme därefter och på kvällen vaknade jag lite dizzy av narkosen. Allt hade gått bra och nu var det bara att bli pigg.
På något sätt glömdes det där konstaterandet om blindtarmsinflammation, som den första läkaren hade gett på måndagen, bort. På onsdagen kom jag hem, men mina smärtor var kvar och jag funderade på om det verkligen skulle göra så ont. Ringde till sjukhuset och dom sa att det var HELT normalt. På fredagen hade jag fortfarande så ont att jag knappt kunde stå, och mamma och jag tog beslutet att åka upp till sjukhuset igen. Väl där efter några blodprov konstaterades att min CRP, dvs indikation på infektion i kroppen, var uppe strax under 400. Normalt värde är under 8. (!!!!!!!!!!!!!!!) Med detta fakta lades jag in på avdelning 67 igen, men ingen av läkarna visste vad det var för fel. Ingenting indikerade heller på att det var blindtarmsinflammation, eftersom jag varken mådde illa eller hade nåt problem i magen. (Förutom den extrema smärta jag kände!) Fick en nål i armen igen, med dropp och antibiotika och jag förbjöds att äta och dricka, om jag ev. skulle behöva opereras igen. I två dagar låg jag så, tusen olika läkare kom in och klämde på min mage, rynkade pannan och sa "Hmm...", ställde frågor och lämnade mig utan förklaring. Röntgades två gånger och först på lördagnatten, ca kl 00.30 kom en läkare och sa "Du har en brusten blindtarm." In på operation igen alltså. Ringde mamma och hela familjen kastade sig in i bilen och kom upp och kramade mig innan jag kördes iväg till operationssalen. När sköterskorna körde iväg med mig skrattade jag lite inför familjen och tog fram det komiska i att hinna med 2 operationer på mindre än en vecka, men när jag väl låg på operationsbordet kom tårarna och rädslan. Smärtan var obeskrivlig redan dagarna innan, men på något sätt kom ynkligheten fram när jag låg där. Klockan var ca halv två när jag började inhalera syrgas och till slut försvann in i den ljuva (?) narkosen.
Vaknade av smärta, illamående och var snustorr i hals och mun. Det enda jag kunde tänka på var smärta och vatten. En sköterska fuktade mina läppar med en blöt bommulstuss och jag skrek att jag hade ont och fick antibiotika i mitt dropp. "Mer" skrek jag och sköterskan fyllde på jag vet inte hur många gånger, men hon informerade mig om att så tålig för antibiotika hade hon inte sett någon vara tidigare. Biverkningarna kom senare förstås.
När min pappa kom till uppvaket där jag låg, hade jag hög feber och frossa och stoppade in handen i munnen för att inte bita tungan av mig eftersom jag skakade så. Det var fruktansvärt! En vaktmästare körde mig genom kulverterna till avdelning 67, pappa gick vid min sida och på rummet väntade mamma. Jag minns inte så mycket av den stunden, mer än att jag mådde illa och skakade och hade fruktansvärt ont, till slut fick jag nåt lugnande och somnade. Söndagen var jobbig, jag fick så mycket ketogan, smärtstillande spruta som jag fick i benet, att jag blev illamående och började kräkas. Obehaglig upplevelse.( Jag har typ varit magsjuk 4 gånger i mitt liv. )
Dagarna efter hade jag ont och läkarna blev oroliga att det var e abscess, dvs ett avskilt område med infekterad vätska. Det var det självklart, konstaterades efter ultraljudsundersökning, och på onsdagen var det dags för operation igen. Denna gång kunde jag nästan instruera narkossköterskorna om vad de skulle göra. 3:e operationen på 10 dagar! Tänk vad jag har lärt mig mycket! :-)
När jag vaknade efter den tredje och sista operationen återhämtade jag mig oväntat fort. Redan samma kväll var jag uppe och gick och åt och drack, och dagarna som följde försökte jag gå upp och gå i korridoren varje dag.
Varje dag har spänningen varit hög då jag väntat på dagens CRP-rapport. Först var det 380, sedan 250, sedan 180, 120, dagarna efter sista operationen gick det ner på 50, 40, 30 och sista dagarna till och med på 25. Då skrevs jag ut. I onsdags rättare sagt. Då hade jag varit sjukhusobjekt i 2 veckor och 2 dagar.
De här dagarna har jag varit hemma, det är ett slit att ta igen sig efter en sån här upplevelse, men jag tycker ändå att det går ganska bra. Har lite ont i magen, i ryggen, lite svårt att andas ordentligt, men detta är krämpor som är normala. Det kommer ta ett tag, det är bara att vara inställd på det.
Man kan tycka att det bara är för jävligt att ligga inne så länge, men det är så mycket jag är tacksam för. Tack till alla läkare som gjort ett fantastiskt jobb. Tack till alla underbara sjuksköterskor och barnmorskor på avdelning 67 som har varit så otroligt gulliga och rara mot mig. Tack till alla mina vänner i Västerås som har visat att dom tänker på mig och bryr sig om mig och saknar mig och finns med mig. Speciellt till Ingela som har hört av sig typ VARJE dag, och har hjälpt mig med allt praktiskt som man måste ta tag i efter 2 veckors vila från verklighet och vardag. Tack till alla släktingar och vänner till familjen som hört av sig och hälsat och skickat blommor och visat sin omtanke. Tack till Grethe som hört av sig och hälsat på och tänkt på mig! Tack till M som varit och hälsat på och pussat och kramat mig och bara hållit om mig och luktat gott och varit mysig! Och framför allt tack till min familj som stått vid sidan av min sjuksäng varenda dag, och verkligen varit med mig i varenda sekund av denna sjukhusperiod.
Det är verkligen sant, att i kriser inser man vilka vänner man har!
Det fanns en mening med detta, det är jag övertygad om. Det gäller att se allt från den ljusa sidan.
Vad skönt det var att skriva av sig om detta, för även om det bara var en sketen blindtarm som ställde till det så mycket för mig, så har det stundtals varit en väldigt jobbig period. Och jobbiga perioder behöver bearbetas, därför är det perfekt för mig att ha en blogg, så jag kan skriva om det.
Kram Agnez
Där fick jag diagnosen endometrios, dvs cystor på äggstockarna. Inget farligt, men bör åtgärdas akut. Jahapp!! In på operation någon timme därefter och på kvällen vaknade jag lite dizzy av narkosen. Allt hade gått bra och nu var det bara att bli pigg.
På något sätt glömdes det där konstaterandet om blindtarmsinflammation, som den första läkaren hade gett på måndagen, bort. På onsdagen kom jag hem, men mina smärtor var kvar och jag funderade på om det verkligen skulle göra så ont. Ringde till sjukhuset och dom sa att det var HELT normalt. På fredagen hade jag fortfarande så ont att jag knappt kunde stå, och mamma och jag tog beslutet att åka upp till sjukhuset igen. Väl där efter några blodprov konstaterades att min CRP, dvs indikation på infektion i kroppen, var uppe strax under 400. Normalt värde är under 8. (!!!!!!!!!!!!!!!) Med detta fakta lades jag in på avdelning 67 igen, men ingen av läkarna visste vad det var för fel. Ingenting indikerade heller på att det var blindtarmsinflammation, eftersom jag varken mådde illa eller hade nåt problem i magen. (Förutom den extrema smärta jag kände!) Fick en nål i armen igen, med dropp och antibiotika och jag förbjöds att äta och dricka, om jag ev. skulle behöva opereras igen. I två dagar låg jag så, tusen olika läkare kom in och klämde på min mage, rynkade pannan och sa "Hmm...", ställde frågor och lämnade mig utan förklaring. Röntgades två gånger och först på lördagnatten, ca kl 00.30 kom en läkare och sa "Du har en brusten blindtarm." In på operation igen alltså. Ringde mamma och hela familjen kastade sig in i bilen och kom upp och kramade mig innan jag kördes iväg till operationssalen. När sköterskorna körde iväg med mig skrattade jag lite inför familjen och tog fram det komiska i att hinna med 2 operationer på mindre än en vecka, men när jag väl låg på operationsbordet kom tårarna och rädslan. Smärtan var obeskrivlig redan dagarna innan, men på något sätt kom ynkligheten fram när jag låg där. Klockan var ca halv två när jag började inhalera syrgas och till slut försvann in i den ljuva (?) narkosen.
Vaknade av smärta, illamående och var snustorr i hals och mun. Det enda jag kunde tänka på var smärta och vatten. En sköterska fuktade mina läppar med en blöt bommulstuss och jag skrek att jag hade ont och fick antibiotika i mitt dropp. "Mer" skrek jag och sköterskan fyllde på jag vet inte hur många gånger, men hon informerade mig om att så tålig för antibiotika hade hon inte sett någon vara tidigare. Biverkningarna kom senare förstås.
När min pappa kom till uppvaket där jag låg, hade jag hög feber och frossa och stoppade in handen i munnen för att inte bita tungan av mig eftersom jag skakade så. Det var fruktansvärt! En vaktmästare körde mig genom kulverterna till avdelning 67, pappa gick vid min sida och på rummet väntade mamma. Jag minns inte så mycket av den stunden, mer än att jag mådde illa och skakade och hade fruktansvärt ont, till slut fick jag nåt lugnande och somnade. Söndagen var jobbig, jag fick så mycket ketogan, smärtstillande spruta som jag fick i benet, att jag blev illamående och började kräkas. Obehaglig upplevelse.( Jag har typ varit magsjuk 4 gånger i mitt liv. )
Dagarna efter hade jag ont och läkarna blev oroliga att det var e abscess, dvs ett avskilt område med infekterad vätska. Det var det självklart, konstaterades efter ultraljudsundersökning, och på onsdagen var det dags för operation igen. Denna gång kunde jag nästan instruera narkossköterskorna om vad de skulle göra. 3:e operationen på 10 dagar! Tänk vad jag har lärt mig mycket! :-)
När jag vaknade efter den tredje och sista operationen återhämtade jag mig oväntat fort. Redan samma kväll var jag uppe och gick och åt och drack, och dagarna som följde försökte jag gå upp och gå i korridoren varje dag.
Varje dag har spänningen varit hög då jag väntat på dagens CRP-rapport. Först var det 380, sedan 250, sedan 180, 120, dagarna efter sista operationen gick det ner på 50, 40, 30 och sista dagarna till och med på 25. Då skrevs jag ut. I onsdags rättare sagt. Då hade jag varit sjukhusobjekt i 2 veckor och 2 dagar.
De här dagarna har jag varit hemma, det är ett slit att ta igen sig efter en sån här upplevelse, men jag tycker ändå att det går ganska bra. Har lite ont i magen, i ryggen, lite svårt att andas ordentligt, men detta är krämpor som är normala. Det kommer ta ett tag, det är bara att vara inställd på det.
Man kan tycka att det bara är för jävligt att ligga inne så länge, men det är så mycket jag är tacksam för. Tack till alla läkare som gjort ett fantastiskt jobb. Tack till alla underbara sjuksköterskor och barnmorskor på avdelning 67 som har varit så otroligt gulliga och rara mot mig. Tack till alla mina vänner i Västerås som har visat att dom tänker på mig och bryr sig om mig och saknar mig och finns med mig. Speciellt till Ingela som har hört av sig typ VARJE dag, och har hjälpt mig med allt praktiskt som man måste ta tag i efter 2 veckors vila från verklighet och vardag. Tack till alla släktingar och vänner till familjen som hört av sig och hälsat och skickat blommor och visat sin omtanke. Tack till Grethe som hört av sig och hälsat på och tänkt på mig! Tack till M som varit och hälsat på och pussat och kramat mig och bara hållit om mig och luktat gott och varit mysig! Och framför allt tack till min familj som stått vid sidan av min sjuksäng varenda dag, och verkligen varit med mig i varenda sekund av denna sjukhusperiod.
Det är verkligen sant, att i kriser inser man vilka vänner man har!
Det fanns en mening med detta, det är jag övertygad om. Det gäller att se allt från den ljusa sidan.
Vad skönt det var att skriva av sig om detta, för även om det bara var en sketen blindtarm som ställde till det så mycket för mig, så har det stundtals varit en väldigt jobbig period. Och jobbiga perioder behöver bearbetas, därför är det perfekt för mig att ha en blogg, så jag kan skriva om det.
Kram Agnez
06.12.02 Min första blogg
Hej!
För första gången i mitt liv har jag en sida som bara är min. Förr i tiden var jag en sån som alltid skrev dagbok, varje dag. Av någon anledning har jag slutat med det, men känner ofta att jag har behov av att skriva av mig om saker och ting. Varför välja nätet, kan man väl då undra, men tanken är lite lockande att slänga i väg några ord varje dag och inte ha en aning om vart de hamnar.
Välkommen till min blogg.
Kram från Agnez
Subscribe to:
Posts (Atom)
