Tänkte berätta om mina senaste tre veckor. Det hela började måndagen den 13:e november. Jag vaknade av ett hugg i magen som växte till en molande värk i området runt och nedanför solarplexus (eller vad det heter). Värken förflyttade sig under kommande timme och koncentrerades snart i nedre området på höger sida. Just det: blindtarmsområdet. Ringde mamma och pappa i mild panik och dom kom och hämtade mig och vi åkte till akuten. Fick en nål i armen och en bedömning att det med all säkerhet var en blindtarmsinflammation. Men för säkerhets skull skulle dom skicka mig till gynakuten, eftersom jag är ung och ännu barnlös. :-)
Där fick jag diagnosen endometrios, dvs cystor på äggstockarna. Inget farligt, men bör åtgärdas akut. Jahapp!! In på operation någon timme därefter och på kvällen vaknade jag lite dizzy av narkosen. Allt hade gått bra och nu var det bara att bli pigg.
På något sätt glömdes det där konstaterandet om blindtarmsinflammation, som den första läkaren hade gett på måndagen, bort. På onsdagen kom jag hem, men mina smärtor var kvar och jag funderade på om det verkligen skulle göra så ont. Ringde till sjukhuset och dom sa att det var HELT normalt. På fredagen hade jag fortfarande så ont att jag knappt kunde stå, och mamma och jag tog beslutet att åka upp till sjukhuset igen. Väl där efter några blodprov konstaterades att min CRP, dvs indikation på infektion i kroppen, var uppe strax under 400. Normalt värde är under 8. (!!!!!!!!!!!!!!!) Med detta fakta lades jag in på avdelning 67 igen, men ingen av läkarna visste vad det var för fel. Ingenting indikerade heller på att det var blindtarmsinflammation, eftersom jag varken mådde illa eller hade nåt problem i magen. (Förutom den extrema smärta jag kände!) Fick en nål i armen igen, med dropp och antibiotika och jag förbjöds att äta och dricka, om jag ev. skulle behöva opereras igen. I två dagar låg jag så, tusen olika läkare kom in och klämde på min mage, rynkade pannan och sa "Hmm...", ställde frågor och lämnade mig utan förklaring. Röntgades två gånger och först på lördagnatten, ca kl 00.30 kom en läkare och sa "Du har en brusten blindtarm." In på operation igen alltså. Ringde mamma och hela familjen kastade sig in i bilen och kom upp och kramade mig innan jag kördes iväg till operationssalen. När sköterskorna körde iväg med mig skrattade jag lite inför familjen och tog fram det komiska i att hinna med 2 operationer på mindre än en vecka, men när jag väl låg på operationsbordet kom tårarna och rädslan. Smärtan var obeskrivlig redan dagarna innan, men på något sätt kom ynkligheten fram när jag låg där. Klockan var ca halv två när jag började inhalera syrgas och till slut försvann in i den ljuva (?) narkosen.
Vaknade av smärta, illamående och var snustorr i hals och mun. Det enda jag kunde tänka på var smärta och vatten. En sköterska fuktade mina läppar med en blöt bommulstuss och jag skrek att jag hade ont och fick antibiotika i mitt dropp. "Mer" skrek jag och sköterskan fyllde på jag vet inte hur många gånger, men hon informerade mig om att så tålig för antibiotika hade hon inte sett någon vara tidigare. Biverkningarna kom senare förstås.
När min pappa kom till uppvaket där jag låg, hade jag hög feber och frossa och stoppade in handen i munnen för att inte bita tungan av mig eftersom jag skakade så. Det var fruktansvärt! En vaktmästare körde mig genom kulverterna till avdelning 67, pappa gick vid min sida och på rummet väntade mamma. Jag minns inte så mycket av den stunden, mer än att jag mådde illa och skakade och hade fruktansvärt ont, till slut fick jag nåt lugnande och somnade. Söndagen var jobbig, jag fick så mycket ketogan, smärtstillande spruta som jag fick i benet, att jag blev illamående och började kräkas. Obehaglig upplevelse.( Jag har typ varit magsjuk 4 gånger i mitt liv. )
Dagarna efter hade jag ont och läkarna blev oroliga att det var e abscess, dvs ett avskilt område med infekterad vätska. Det var det självklart, konstaterades efter ultraljudsundersökning, och på onsdagen var det dags för operation igen. Denna gång kunde jag nästan instruera narkossköterskorna om vad de skulle göra. 3:e operationen på 10 dagar! Tänk vad jag har lärt mig mycket! :-)
När jag vaknade efter den tredje och sista operationen återhämtade jag mig oväntat fort. Redan samma kväll var jag uppe och gick och åt och drack, och dagarna som följde försökte jag gå upp och gå i korridoren varje dag.
Varje dag har spänningen varit hög då jag väntat på dagens CRP-rapport. Först var det 380, sedan 250, sedan 180, 120, dagarna efter sista operationen gick det ner på 50, 40, 30 och sista dagarna till och med på 25. Då skrevs jag ut. I onsdags rättare sagt. Då hade jag varit sjukhusobjekt i 2 veckor och 2 dagar.
De här dagarna har jag varit hemma, det är ett slit att ta igen sig efter en sån här upplevelse, men jag tycker ändå att det går ganska bra. Har lite ont i magen, i ryggen, lite svårt att andas ordentligt, men detta är krämpor som är normala. Det kommer ta ett tag, det är bara att vara inställd på det.
Man kan tycka att det bara är för jävligt att ligga inne så länge, men det är så mycket jag är tacksam för. Tack till alla läkare som gjort ett fantastiskt jobb. Tack till alla underbara sjuksköterskor och barnmorskor på avdelning 67 som har varit så otroligt gulliga och rara mot mig. Tack till alla mina vänner i Västerås som har visat att dom tänker på mig och bryr sig om mig och saknar mig och finns med mig. Speciellt till Ingela som har hört av sig typ VARJE dag, och har hjälpt mig med allt praktiskt som man måste ta tag i efter 2 veckors vila från verklighet och vardag. Tack till alla släktingar och vänner till familjen som hört av sig och hälsat och skickat blommor och visat sin omtanke. Tack till Grethe som hört av sig och hälsat på och tänkt på mig! Tack till M som varit och hälsat på och pussat och kramat mig och bara hållit om mig och luktat gott och varit mysig! Och framför allt tack till min familj som stått vid sidan av min sjuksäng varenda dag, och verkligen varit med mig i varenda sekund av denna sjukhusperiod.
Det är verkligen sant, att i kriser inser man vilka vänner man har!
Det fanns en mening med detta, det är jag övertygad om. Det gäller att se allt från den ljusa sidan.
Vad skönt det var att skriva av sig om detta, för även om det bara var en sketen blindtarm som ställde till det så mycket för mig, så har det stundtals varit en väldigt jobbig period. Och jobbiga perioder behöver bearbetas, därför är det perfekt för mig att ha en blogg, så jag kan skriva om det.
Kram Agnez
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment