Tja! Så har jag nu genomfört det. Framför er sitter nu en mörkhårig Agnes. Dock inte så mörkt som jag hade önskat, utan lite för mycket åt det röda hållet. Har därför köpt en mörk toning som jag skall fixa nu, och därefter är planen att lägga lite ljusare slingor för en mildare framtoning. Känner mig rätt aggro nu, när jag ser mig i spegeln. Tar väl ett tag att vänja sig.
Efter ett försök att öva lite idag, som faktiskt gick ganska bra, hängde jag med min klasskompis från Kammarmusik, Berk (från Turkiet) till Pitchers, där han skulle träffa en kompis. Dom tog en öl och jag tog mitt första glas vin efter hela min nu avslutade dunderkur av antibiotika. Vi samtalade och argumenterade om olikheterna mellan svensk och sydeuropeisk kultur, ett ämne som är svårt att uttömma. Dom hävdade att svenskar är ett kallt folk, att vi är oinbjudande och ganska avståndstagande i många fall. De menade också att våra familjeband inte är starka på samma sätt som i sydeuropa. Det var en intressant diskussion och i många fall tror jag att det stämmer. Självklart är allting relativt, men i jämförelse med just medelhavsmänniskors öppenhet, värme och orädsla för nya människor, kan svenskar nog uppfattas som ganska självupptagna, avståndstagande och rädda för att ändra på sig och sina uppfattningar. Självklart blir det kulturkrock. DOCK - och det sa jag till dessa båda killar - tycker jag att det är synd att dom har såna dåliga erfarenheter av svenskar, för det finns många varma svenskar också. Det intressanta som både jag och Berk kom fram till, var att just på Kammarmusik känns det väldigt "svenskt". Människor kommer inte varandra nära, ingen känner någon särskilt bra, och alla är upptagna med sitt. Prioriterar att öva eller plugga framför att göra någonting kul ihop med någon. Man snackar om musik, noter, stycken, konserter, lärare m.m. men aldrig går det djupare än så. Jag har aldrig börjat på en ny skola och känt mig så här ensam. Alltid tidigare har det funnits så mycket utrymme för socialt liv och framför allt möjligheter till socialt liv. Här måste man jobba så hårt för det. Självklart ligger det i ens eget ansvar att fixa så att man har det bra socialt, men jag tycker också att skolan och dess ledning har ett stort ansvar för det. Börjar man på en helt ny skola, i en helt ny stad, där man inte känner NÅGON, och där man dessutom inte har en enda lektion ihop med någon av sina klasskamrater, då är det bannemig deras ansvar att på något sätt hjälpa till. Eller är jag helt ute och cyklar, är det helt enkelt så att det är mitt eget fel, att jag anstränger mig för lite, eller helt enkelt inte är bra på att få kontakt med folk? Varför har jag i så fall aldrig haft problem med det tidigare?
Många frågor - få svar...
Nu ska jag fixa håret.
kram Agnez
Jag erkänner att jag själv har varit så.)
No comments:
Post a Comment