061211 Att föda eller inte föda barn...

Hej!

Det där utropstecknet efter hej antydde kanske på en viss entusiasm, men det är det sista jag innehar just nu. Känner mig väldigt nedstämd, av flera anledningar. Innan jag åkte hemifrån kände jag mig entusiastisk, tänkte att "idag är det måndag, då kanske det faktiskt är folk på skolan", och med inställningen att jag idag skulle vara lite social och träffa folk, åkte jag till skolan, för att där mötas av tystnad, mörker och tomhet. 3 personer var där. Småpratade lite, sen satte jag mig och spelade. Gick sådär, ganska bra med tanke på att jag inte spelat på så länge, men överlag är det ju bedrövligt att höra på mig själv just nu. Dessutom, mellan varje ton jag spelar, i varje musikalisk paus, under varje lång ton jag håller ut, ja, helt enkelt - vid varje tillfälle där jag får möjlighet att förmedla en tanke, frågar jag mig själv vad jag håller på med. Det känns för mig helt meningslöst att sitta ensam, instängd i ett övningsrum och traggla skalor på ett instrument som enbart ger mig ångest. Om det ändå vore så att det fanns ett liv runt omkring det, om jag ändå kände att det fanns något annat i mitt liv som jag satsade mer på, något som jag brann för, eller om det åtminstone fanns nära vänner omkring mig som jag kunde prata med, eller inte alls prata med om allt det tunga, utan bara skratta med och ha roligt, som gjorde vistelsen här i Västerås värdefull och meningsfull för mig. Men det finns inte. Jag är här för att satsa på mitt cellospel, punkt slut. Det suger.

Idag tog jag dock ett bra beslut, nämligen att häva min uppsägning av lägenheten. Jag skulle ha flyttat nu till helgen, men efter noga övervägande bestämde jag mig för att tänka förnuftigt och låta min ekonomiska situation styra, dvs. jag bor kvar i den här billiga, obekväma lägenheten. Skall därför möblera om och göra ett försök till att få det mysigare och trivsammare här.

Men nu till det som verkligen sänkte mig och hela den här dagen. Jag fick ett telefonsamtal från Sahlgrenska, från läkaren som opererade bort min blindtarm. Hon frågade hur jag mådde och hur det går och jag sa att det går bra och jag mår ganska bra och så. Vi pratade lite om operationerna och hela förloppet från första dagens magont osv, och helt apropå ingenting nämnde hon för mig att infektionen som min brustna blindtarm orsakade i magen, kan ha en negativ påverkan den dag jag bestämmer mig för att skaffa barn. Att det kan påverka mina möjligheter att bli gravid.
Varför hon sa detta förstår jag inte riktigt. Ingen av de andra läkarna - och de är ganska många, som vi haft ett ganska stort antal diskussioner och samtal med - har nämnt detta faktum. Och att en läkare bara ringer upp på det viset och helt i förbifarten nämner detta, som för mig kom som en chock, är ganska obegripligt. Jag blev mest förvånad, men sen när jag kom hem, la ifrån mig nycklar, väska och jacka, så kom det till mig liksom, och jag bröt ihop totalt! Precis som om jag fått beskedet att jag aldrig skulle kunna få barn - så är det ju inte. Men att få veta att det finns en risk att det inte kommer funka, det är så skrämmande. Självklart finns det alltid en risk, man har ju ingen aning hur fertil man är förrän man står där och vill bli gravid, men ändå - att få det konstaterat att det kan vara en sidoeffekt efter en infektion till följd av en operation - det kom som en chock för mig.

Pratade dock med mamma och hon lugnade mig och sa att det är helt onödigt att ta ut något i förskott. Dessutom kan den psykiska oron faktiskt påverka det fysiska. Därför skall jag nu försöka att inte tänka på det.

Men ändå...känner mig jävligt nere just nu.

Kram Agnez