Natt i Göteborg. Lugn efter storm. Sommarens värsta (?) åskväder har passerat. Väldigt uppfriskande med lite känslomässig urladdning däruppifrån...

Själv har jag fortsatt i samma anda som igår. Fick ett infall och hyrde sista säsongen på Sex and the City (för att värma upp inför onsdag då vi skall gå och se filmen på bio) och tro det eller ej, till och med Sex and the city får mig att gråta. (Har jag hormonfel eller nåt??) Bröt totalt ihop i en scen när Samantha visar sig svag (vilket hon ju typ aldrig gör) inför sin superhete pojkvän Smith. Trodde aldrig att jag skulle säga det - (eftersom jag på något sätt känner någon slags hatkärlek till hela serien - tycker det går till överdrift i vissa fall och att Carrie ibland är en desperat och ful slampa som verkar nöja sig med vad som helst bara hon får hoppa i säng med någon...)(OJ VAD JAG KOMMER FÅ SKIT FÖR ATT JAG SKREV SÅDÄR...) - men jag måste erkänna att jag finner serien oerhört underhållande och shit vad jag älskar Samantha! Hon är den som berör mest, och jag gillar ju - som kanske framgått av senaste inläggen (!!!) - saker som berör mig. Dessutom är hon roligast och faktiskt även snyggast!

Well. Har äntligen köpt en elgrill, eller bordsgrill som det heter. Invigde den igår och var idag så ivrig att visa min syster hur gott det blev så jag tvingade ut oss i regnet och stod under parasollet och grillade. Underbart gott. Fast hemligheten ligger ju i marinaden...

Imorgon skall jag äntligen börja träna. Nu finns det inga fler ursäkter. Inget mer att skylla på. Gymmet, here I come!!

Seriöst?!

Visst, jag har alltid varit en känslomänniska, det står jag för. Har alltid gråtit till filmer, grät på Titanic, Romeo och Julia, Moulin Rouge (oh, herregud!!) gråter till opera, musik, gråter ibland när jag spelar cello, gråter på bröllop (på TV) gråter när andra människor gråter, gråter när folk föder barn (på TV), gråter när en handikappad familj får ett nytt hem på Extreme Makeover Home edition, ja herregud, jag gråter till och med på reklamen för AMF Pension, med fotbollssupportern som i säkert 20 års tid hejar på sitt lag och tar förlust på förlust på förlust och först när han är i 70-årsåldern får uppleva en seger (fantastisk reklam med soundtracket I´ll stand by you) ja, jag är verkligen en blödig typ som inte finner gränser för vad jag låter mig beröras av...

men seriöst, man börjar ju undra när jag idag sätter på TV:n och får på "Min hund styr mitt liv" till eftermiddagskaffet och introduceras för den brittiska familjen som äger dalmatiner-hunden Dally som är besatt av mat och tvingar sin ägarfamilj att sätta lås på varenda dörr och skafferi och så vidare för att Dally inte skall äta dem ur huset! En söt liten familj på en mamma och två tonårsdöttrar, som är totalt maktlösa inför detta stackars djur som inte har minsta tillstymmelse till disciplin eller respekt för sina hussar... utan ger sig på varenda liten matbit han kommer över, hoppar upp på bord och bänkar, till och med spisen, och öppnar kylskåpet, mikrovågsugnen och glufsar i sig deras middag om de inte är på sin vakt.

Att se vad som händer när hundexperten Victoria Stilwell tar kontrollen, (som f.ö. är väldigt stilig i sin svarta suit med rött brett bälte och knut i håret, en tydlig strikt auktoritet) hur hon med små, enkla medel lär Dally att sitta kvar i sin korg när familjen ställer fram ett fat kakor på bordet, OCH HAN FAKTISKT GÖR DET, han sitter kvar i korgen, att se glädjen i deras ögon när de märker att de kommit ett steg i rätt riktning, att det går att justera detta djurs bestaliska drift att äta allt i hans väg, när de ser att deras oändliga lidande av låsta dörrar, förlorade matbitar, och aldrig någonsin erövrade disciplin går mot ett slut, när jag ser vad de känner, då brister jag ut i tårar!! Sitter och hulkar framför TV:n till Dallys framgångar och familjens små små steg närmre ett friare liv.

Seriöst.

I nästa scen är hela familjen plus Victoria Stillwell i parken och mamman skall för första gången släppa Dally lös i parken bland de andra hundarna. Livrädd att släppa kontrollen och livrädd att Dally skall ställa till problem för de andra hundarna, kommer Victoria Stilwell med den briljanta idén att lära Dally att lystra till en visselpipa och varja gång den ljuder får han en godisbit. På så sätt lär Dally sig att alltid komma tillbaka till husse när det piper i visselpipan.
Oh, herregud, tårarna bara sprutar på mig när mamma i familjen för första gången provar att blåsa i pipan och Dally genast, lydigt och glatt, som om det vore den mest naturliga sak i världen, kommer trippande tillbaka, och mamma förbryllad och lycklig och med en tår eller två i ögonvrån räcker honom en godbit och låter honom springa iväg igen... och en bit bort står döttrarna och ser på varann med hänförelse och förstår att deras liv från denna dag är förändrat tack vare detta helgon Victoria Stillwell...

Tar en kopp kaffe till och torkar tårarna och skäms lite över att jag låter mig ryckas med så enooooormt.

Troligtvis beror denna känslighet på sömnbrist. Kom hem halv sex imorse efter nattens flygning till Larnaca (som f.ö. var oväntat lugn och skön.)


En helt vanlig dag i mitt liv...tack för uppmärksamheten.

/ Agnez

Dax för uppdatering!!

Hej!!

Jag tog en titt in på min blogg och insåg att det bestämt vad dags att uppdatera. Det har väl gått ungefär 1,5 mån sen jag skrev sist. Inser att Facebook mer och mer tar över min data-konsumtions-tillåtna tid.

Men har man en blogg får man ju ta sig tid att uppdatera den. Därför lite om det senaste.

Linda och jag var på Malta - 4 underbara dagar - och därefter gick slutet på vårterminen som i ett nafs, med änNU-projektet (där jag insåg hur otroligt kul det är att jobba i projekt!!) Shostakovich-projektet med sinfoniettan (där jag i början av projektet insåg att jag nog inte vill jobba som orkestermusiker, men väl på konserten insåg hur otroligt kul det är att spela i orkester!! ...hmm- ja vad ska jag göra med mig själv??) och de sista veckorna som mest bestod av livsnjutning i form av fest och goda middagar på sköna ställen som Tabazco (övervägande!!) och somriga drinkar på Bill och Bob i glada vänners lag...Självklart alltid med en kamera i högsta hugg!! För att inte tala om min superlyckade 25-årsfest som var en succé!

Och nu sitter jag här i Göteborg. Har börjat flyga igen, som förra sommaren, har kommit in i jobbet och trivs bra!! Har legat hemma den här veckan dock, i sommarens första (och förhoppningsvis enda!) förkylning och imorgon tar jag tåget till Västerås för att på söndag spela mitt favoritstycke (?!) Den Svenska Mässan av Roman, i Skinnskatteberg på någon körstämma som pågår där. Ja, visst hatar jag musiken och verket (som liksom aldrig tar slut, och som liksom aldrig tycks lämna mig!!), men under den här terminens tvångsutförande av det har jag på något sätt lärt mig att älska det. Eller så är det bara att det skall bli kul att träffa alla igen, och återuppleva dessa gräsliga basstämmor...

Eller så är det för att jag äntligen och för första gången får betalt för att utföra det. :-) vem vet. Men jag ser fram emot det ialla fall. Och borde kanske ta en ton på cellon snart för att liksom vara förberedd...

Nu skall jag packa väskan.

Ska vara bättre med att uppdatera i sommar, än jag varit i vår. Kram, agnes