Seriöst?!

Visst, jag har alltid varit en känslomänniska, det står jag för. Har alltid gråtit till filmer, grät på Titanic, Romeo och Julia, Moulin Rouge (oh, herregud!!) gråter till opera, musik, gråter ibland när jag spelar cello, gråter på bröllop (på TV) gråter när andra människor gråter, gråter när folk föder barn (på TV), gråter när en handikappad familj får ett nytt hem på Extreme Makeover Home edition, ja herregud, jag gråter till och med på reklamen för AMF Pension, med fotbollssupportern som i säkert 20 års tid hejar på sitt lag och tar förlust på förlust på förlust och först när han är i 70-årsåldern får uppleva en seger (fantastisk reklam med soundtracket I´ll stand by you) ja, jag är verkligen en blödig typ som inte finner gränser för vad jag låter mig beröras av...

men seriöst, man börjar ju undra när jag idag sätter på TV:n och får på "Min hund styr mitt liv" till eftermiddagskaffet och introduceras för den brittiska familjen som äger dalmatiner-hunden Dally som är besatt av mat och tvingar sin ägarfamilj att sätta lås på varenda dörr och skafferi och så vidare för att Dally inte skall äta dem ur huset! En söt liten familj på en mamma och två tonårsdöttrar, som är totalt maktlösa inför detta stackars djur som inte har minsta tillstymmelse till disciplin eller respekt för sina hussar... utan ger sig på varenda liten matbit han kommer över, hoppar upp på bord och bänkar, till och med spisen, och öppnar kylskåpet, mikrovågsugnen och glufsar i sig deras middag om de inte är på sin vakt.

Att se vad som händer när hundexperten Victoria Stilwell tar kontrollen, (som f.ö. är väldigt stilig i sin svarta suit med rött brett bälte och knut i håret, en tydlig strikt auktoritet) hur hon med små, enkla medel lär Dally att sitta kvar i sin korg när familjen ställer fram ett fat kakor på bordet, OCH HAN FAKTISKT GÖR DET, han sitter kvar i korgen, att se glädjen i deras ögon när de märker att de kommit ett steg i rätt riktning, att det går att justera detta djurs bestaliska drift att äta allt i hans väg, när de ser att deras oändliga lidande av låsta dörrar, förlorade matbitar, och aldrig någonsin erövrade disciplin går mot ett slut, när jag ser vad de känner, då brister jag ut i tårar!! Sitter och hulkar framför TV:n till Dallys framgångar och familjens små små steg närmre ett friare liv.

Seriöst.

I nästa scen är hela familjen plus Victoria Stillwell i parken och mamman skall för första gången släppa Dally lös i parken bland de andra hundarna. Livrädd att släppa kontrollen och livrädd att Dally skall ställa till problem för de andra hundarna, kommer Victoria Stilwell med den briljanta idén att lära Dally att lystra till en visselpipa och varja gång den ljuder får han en godisbit. På så sätt lär Dally sig att alltid komma tillbaka till husse när det piper i visselpipan.
Oh, herregud, tårarna bara sprutar på mig när mamma i familjen för första gången provar att blåsa i pipan och Dally genast, lydigt och glatt, som om det vore den mest naturliga sak i världen, kommer trippande tillbaka, och mamma förbryllad och lycklig och med en tår eller två i ögonvrån räcker honom en godbit och låter honom springa iväg igen... och en bit bort står döttrarna och ser på varann med hänförelse och förstår att deras liv från denna dag är förändrat tack vare detta helgon Victoria Stillwell...

Tar en kopp kaffe till och torkar tårarna och skäms lite över att jag låter mig ryckas med så enooooormt.

Troligtvis beror denna känslighet på sömnbrist. Kom hem halv sex imorse efter nattens flygning till Larnaca (som f.ö. var oväntat lugn och skön.)


En helt vanlig dag i mitt liv...tack för uppmärksamheten.

/ Agnez