Cello-Satan och hans små bundsförvanter till kompositörsdjävlar...

071217 - Julen närmar sig med stormsteg. Plötsligt har hela den här höstterminen gått och det är julafton om en vecka. I mitt sinne är jag kvar i oktober, och i början av den här hösten. Förväntansfull och hoppfull och laddad inför allting jag skall åstadkomma och uppfylla under den här terminen. Vilket uppvaknande. Nu har jag mindre än en vecka på mig att slutföra allt det jag skulle ha slutfört innan den här terminen är slut...

Måndag kväll här i västerås, som idag luktar brandrök. Undrar om det är något som brinner någonstans, eller om det är jag som inbillar mig doften, beroende på alla de känslor som brinner i mig just nu...jag har så många beslut att fatta, om framtid, studier, jobb och så vidare. Egentligen är det enda jag vill att fortsätta som jag har haft det nu. Just nu är jag så sams med min cello, och har varit det hela terminen. Det är som att jag plötsligt funnit en kärlek till den, och lärt mig acceptera den. Tidigare har jag mest varit arg på den, tyckt att den har förstört mitt liv. Cello-satan, som PerOlov skulle uttryckt det. Men visst ligger det någonting i det. Jag har kämpat emot hela mitt liv, byggt upp en sköld av hat och ilska och vägrat ryckas med. Vägrat tro att jag skulle kunna. Att jag kan. Någonting har hänt den här hösten, någonting med min inställning. Jag har förenats med min cello. Funnit tillit, trygghet. En ömsesidig respekt.

Och på onsdag förverkligar jag en dröm. Astor Piazzolla. Den enda. Le grand tango. Bara min cello och jag i ett hett möte. Intensivt och glödande. En passion som äntligen får levas ut. Det är det enda rätta.

Och Cello-Satan och hans små bundsförvanter till kompositörsdjävlar, dom kommer stå där, bakom mig och skratta i smyg. Eftersom dom visste att jag skulle återvända. Men det är så det är, och det har jag insett nu. Jag kommer alltid att återvända. Kommer aldrig att kunna leva fri från honom. Inga duvor i världen kan befria mig från dessa stormande passioner som ekar genom Cello-Satans strupe, som trollbinder mig.

Kanske det är just det som gör mig fri. Kanske det är musiken, tonerna som kommer göra mig lycklig...