Den digitala tidsålderns intrång...

Ibland undrar jag vart vi är på väg. Vår generation håller på att total-teknifieras! jag menar, allt skall vara digitalt, datoriserat, elektroniskt osv. Ingen personal längre, bara elektroniska röster och internettjänster, där det aldrig går att få tag i en ansvarig, verklig person, att tala med när det strular till sig. Och digital-TV, hur bra är det egentligen? Satt nerkrupen i fåtöljen igår (för 6:e dagen i rad, pga dunderförkylning!) och skulle titta på favvo-"What about Brian", och bilden hackade och flackade hela tiden, så det gick inte att få någon vettig uppfattning om vad som egentligen hände... jag menar, är det VÄRT det? Är det verkligen värt att gå in i denna digitala tidsålder vi är på väg in i? När jag skall se på ett tv-program vill jag bara trycka på en "ON"-knapp och sedan välja kanal. I stället måste jag leta upp rätt kontroll ( av de 5-6 st som finns att välja på), sätta på TV:n, leta upp kontrollen till tv-boxen, trycka på ON på den, trycka på "AV" vilket jag inte har en aning om varför, men pappa har ritat pilar på rätt knappar och små siffror så jag vet i vilken ordning man skall göra det hela.. och sen bläddra fram rätt kanal bland alla tusen olika kanaler på boxen...om jag skall kolla på dvd/video skall vi inte tala om, då är det ännu fler kontroller och knappar och sladdar och skit som skall tryckas på och trixas med...jag menar, mår vi bättre av detta?? I den stressiga tid vi lever, behöver vi verkligen alla dessa ytterligare knappar?? Och det jag tänker mest på, det är alla våra gamla människor. En dag stängs det vanliga tv-nätet ner, och stackars Olle, 85 som vill se på kulturnyheterna kan plötsligt inte göra det, för först måste han gå till El-giganten och betala dyra pengar för att köpa sig en box, och installera den, och sen skall han, stackars människa, leta upp inställningar, och kontroller och dessa knappar som inte ens jag, som varken är blind eller döv eller korkad, kan fixa!! Jag menar, samhället är inte anpassat för den generationens människor. Jag tycker synd om dem.
Utan min pappa skule jag inte fixa någonting av detta! Och ibland blir jag lite trött på att vår relation till 90% består av teknikfrågor, och 10% av livsfrågor! Skulle faktiskt vilja ha en pappa också, inte bara en tekniker. Men dagens förnyelse-och-uppdaterings-kåta värld tillåter inte vanliga pappa-barn-relationer...

Det som utlöst detta utbrott, är att min dator, min älskade dator som funkat länge utan några som helst strul, igår har gett upp. Inte gett upp andan helt förstås, men någon slags strejk genomgår den, för jag får inte i gång den. Jag har startat om den utan överdrift, 100 gånger, men den vill inte. Och JA, jag har satt i sladden. Det är inget blondin-misstag den här gången. Den har lämnat mig helt enkelt. Och mitt liv finns i den där datorn. Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till om den inte kör en "jesus-style" och återuppstår.

Allt är data-ålderns fel. Man förlitar ju sig på dem till slut. Det får man inte göra. Och man måste alltid, och jag säger ALLTID, göra en back-up på sitt liv. Annars kan man förlora ALLT.