Att göra det man egentligen vill!

Idag hände något som har fått mig att börja fundera på hela min existens och livssituation. Dom ringde från CAT of Sweden, företaget som jag utbildade mig till flygvärdinna hos i somras. Dom erbjöd mig ett tillfälligt flygjobb, med start den 12:e februari och pågående fram till den 25:e mars. Dvs ca 1,5 månad. Jag blev så himla paff och förvånad, men allra mest överlycklig och alldeles överväldigad och jag ville skrika ut "SJÄLVKLART TAR JAG DET!" Men så började snabbt gå igenom allting jag har att göra nu, allt som är på gång, allt som jag måste göra, allting som hindrar mig från att kunna tacka ja:

Jag går här på Kammarmusikerprogrammet. Inte för att det skulle märkas på något sätt att jag inte var här på 1,5 månad, eftersom jag knappt har några lektioner. En cellolektion här och var, (och iofs. just nu en tillfälligt intensiv period med teorilektioner inför min sökning till malmö vecka 10) men det är också allt. Jag kanske skulle missa 2 - 3 cellolektioner på sin höjd. (i och för sig också en del övning, men åandra sidan har jag inte övat så flitigt det här året så det kanske inte skulle märkas någon större skillnad...)

Utöver musikstudierna har jag ett naturkunskapsprov att ta igen, en hel matte B kurs(!) att läsa in (detta för att jag var sjukskriven så länge!) och dessutom har jag just, igår, börjat en ny kurs på 5 poäng här på högskolan, och i mars någon gång börjar min andra 5-poängskurs, dessa två kurser har jag valt för att få poängen att gå ihop, men ocså självklart för att få nya kunskaper och för att det är kurser med ämnen som intresserar mig.

Dessutom har jag ju då mitt stora mastodont-antagningsprov i Malmö, vecka 10 (därav de intensiva teoristudierna...)

Och eftersom jag läser eller förväntas/beräknas läsa en viss summa poäng den här terminen, får jag också en viss summa pengar varje månad från CSN, och det kan jag ju inte bara ändra på, eller det blir ett himla mekk med det i så fall...

Och idag bara slog det mig, jag vill inte göra någonting av det jag sysslar med nu. Jag vill inte bli nån cellist, jag HATAR att öva! Dom förbenade kurserna jag måste göra är för att jag skall kunna söka till sjuksköterska, men för att ens kunna söka så MÅSTE jag slutföra den förbannade jävla matte B-kursen, som jag knappt har börjat på. Jag menar, hur skall jag få ihop det! Och ännu tydligare blir det för mig: att åka iväg och jobba som flygvärdinna i 1,5 månad är fullständigt, fullständigt otänkbart. I så fall försvinner varenda alternativ för mig till hösten; vilka är att antingen gå i Malmö på arrangering eller gå i Göteborg på sjuksköterskeutbildning.

Vilket leder mig över till nästa frågeställning: Vill jag ens bli sjuksköterska? Målet är visserligen barnmorska, men vill jag ens bli det? För fan, idag vet jag ingenting, ingenting alls!! Och det slår mig gång på gång, åren går och åren går, jag står fortfarande här utan utbildning och utan minsta aning om vad jag vill bli eller göra eller hålla på med eller satsa på. Det kommer sluta med att jag väljer någonting bara för att jag måste, jag hamnar förmodligen på socionom-linjen, som alla andra tjejer som inte vet vad dom vill.

(bortsett från stina, mirja och karin m, som faktiskt vet vad dom vill, som jag uppfattat det)

Men allvarligt. Hur skall man veta vad man vill? Vad gör man om man inte vet? Om man verkligen inte vet?

Visst, jag skulle kunna bara go with the flow och se vart vinden för mig, spela lite cello, arrangera lite, flyga lite, jobba på nåt jävla kafé, vara en periodare liksom...men jag kan inte stå ut med tanken att vid trettio års ålder, när jag förhoppningsvis får en egen liten knodd att ägna mitt liv åt, inte ha uppnått någonting av något slags akademisk innebörd.

Fast egentligen vill jag bara bli lycklig. Vara lycklig. Vakna på morgonen och känna mig tillfreds med vad jag skall ägna dagen åt. Om det så är att förlösa barn, skriva teatermusik, skriva krönikor i DN, hjälpa förvirrade ungdomar med sexualrådgivning, eller flyga land och rike runt och serva rika assholes i 1:a klass...

VAD VET JAAAAAAG??????

Idag har jag panik och ångest och befinner mig i varenda jävla sinnestillstånd som finns som har med hjärnsläpp, individuell förvirring och personlighetskris att göra.
Vill inte röra min cello, är så trött på den att jag skulle kunna kasta den i backen och hoppa på den.

Det här året har varit waste of time. Vad gäller studier och studietid. Har inte fått någonting gjort, bara blivit mer och mer förvirrad, och ett år äldre. Ett aningslöst år äldre.

Det som är bra med det här året är Mats. Jag börjar tro att jag har träffat, förälskat mig i, lyckats fånga och bli kär i världens finaste kille! Ehum, förlåt, man!

Mats, jag är så kär i dig, och jag längtar efter dig hela tiden!

:-) okej, en hård dag idag, men imorgon är en ny dag. Jag måste bara acceptera att jag måste tacka nej till flygjobbet, kämpa vidare med mina poäng här och beta av de förbannade kurserna på komvux, för att sedan kunna göra det jag egentligen vill göra. Allting är ju på något sätt en brygga över till någonting bättre...

kram agnez