Oj!

Jag måste visst klargöra någonting här.

Först och främst. Bilden i mitt förra blogginlägg är inte jag. Det är endast en bild jag hittat på internet för att visa dem som inte vet vad kroki är, vad det är. Det är alltså konst. Att ta sig friheten att jämnställa att stå nakenmodell på kroki med att delta i en vuxenfilm, och med det antar jag att personen menar porrfilm, eller börjar snacka om playboy är så in i helvete feltolkat.

För det andra, och här kommer ett stort erkännande.

Ända sedan jag varit liten har jag hatat min kropp. Och mitt utseende. Under hela min uppväxt har jag jämfört mig med smala tjejer, trott att man skall vara smal för att vara någonting värd, varit besatt av tanken att bli smal (men har ju aldrig lyckats bli det eftersom min strävan efter att bli smal och därmed lycklig har varit kombinerad med ett överdrivet söt- och sockersug) och har i stället resulterat i ett enormt självhat. Jag har aldrig varit smal, kommer aldrig att bli smal och kommer nog heller aldrig att sluta önska att jag hade varit smal.

Men jag är den jag är och jag älskar mig själv. Och allting som jag gör, hur jag lever mitt liv, hur jag tar plats, hur jag älskar att stå i centrum, hur jag lever ut VARJE litet ögonblick av uppmärksamhet och självkärlek, det är min revansch. Mitt livs revansch, en hämnd som kanske kommer att pågå i resten av mitt liv. Jag tar för mig av ALLTING som jag i 18-19-20 års tid inte vågade ta för mig av för jag trodde jag var sämre än alla andra för att jag inte var smal. Kanske därför jag har blivit en sån exhibitionist och en sån uppmärksamhetskrävande och självkär person. Jag tar igen alla de åren då jag inte älskade mig själv, och inte lät någon annan älska mig.

Så ingen vet hur det egentligen kändes för mig att göra den här grejen, att klä av mig naken inför en grupp människor. Ingen vet den egentliga innebörden det var för mig. Att jag stod upp för mig själv. Att jag tvingade mig själv att älska min kropp - för, att stå där och vara missnöjd, och inte kunna bära upp en kropp med former, det går ju inte när man är motiv för konst - jag tvingade mig själv att säga till mig själv "du är vacker" och att dessutom få höra från konstnärerna som målade att min kropp var så kul att måla för att jag har sådana former, det var inte heller någon lätt match, efter 20 års desperat önskan att slippa dessa former. Men jag gjorde det, jag klädde av mig och jag bar upp min kropp, jag bar upp mina former, mina lår och min rumpa som inte är en bakdel, utan snarare en världsdel, mina höga, ojämna och kantiga höftben som inte alls påminner om en kvinnokropp utan snarare än zebra, min mage, min runda mage som jag alltid har hatat mest av allt och mina bröst som jag alltid önskat skulle vara lite större för att ändå ge mina andra former en kvinnlighet... Allt detta, hela denna kropp visade jag upp och bar upp, och fick se på vita konstdukar. Det var inte direkt smickrande att få se målningarna, men jag var stolt, jag kände stolthet från topp till tå där jag stod, och jag övervann mig själv. Jag placerade mig i något som kunde varit det värsta underläget, och gjorde det till någonting positivt. Snygg naken. Javisst.

Så du som kommer med dina förbannade pekpinnar har inte någon rätt i världen att jämnställa det jag har gjort med vad någon silikon-upp-pumpad blondin gör, som säljer sin kropp och sin sexualitet till playboy eller till "vuxenfilmer", som du så fint uttrycker det. Det är inte ens samma värld. Det handlar inte om pengar, det handlar inte om att visa upp sig, det handlar inte om SEX, det handlar om att övervinna sig själv! Jag hade kunnat göra det gratis! För det gav mig någonting mycket mer värdefullt än pengar.

Du får tycka vad du vill, men bespara mig dina trångsynta, "principa", svensson-torra åsikter här på min blogg. Vad har du för rätt att häva ur dig? Du vågar ju inte ens stå för vem du är.

Det gör åtminstone jag.