Våren kom...och vände!

Ja, visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Den var allt här ett par dagar om inte mer. Jag grävde fram både solglasögon och vårskor och gick upp på vinden med alla mina vinterjackor, för att rensa undan det gamla och ta fram det, nya, fräscha, våriga! Snopen blev jag när jag i går tittade ut och det snöade! Vilket bakslag!! Dyngsur, frusen och förbannad gick jag därför ner på stan igår och köpte värsta snygga vinterstövlarna. I ren protest! Dessutom var det ett par som jag letat efter typ hela vintern och där bara stod de! Har jag tur så kan jag använda dem ett tag till eftersom våren i det här landet verkar ha väldigt svårt att infinna sig. F.ö. är det faktiskt grymt bra om det är vinter här i vecka 18, när jag förhoppningsvis åker i väg till solen i första veckan i maj. Större kontraster då liksom.

Ja, livet i Västerås travar på. Jag väntar med undantryckt iver på besked från Stockholm. Besked som har en ganska stor effekt på min framtid, och därför är ganska avgörande, och därför ganska svårt att inte vänta med iver på. Ärligt talat bryr jag mig inte om jag kommer in eller inte, men jag vill veta! Ovissheten är alltid värst, så är det.

I väntan går jag min upptrampade bana mellan lägenheten och mitt övningsrum. Övar inte så mycket som jag kanske borde, men har ändå värsta spänningen i axeln så det liksom sticker och strålar värme ut i handen. Och nu skall jag i väg och skriva dator i 6 timmar. Det är nog bra för mina stackars celloaxlar...

När jag nu tittar ut från mitt fönster ser jag ändå att det slutat regna,de stackars små gröna knopparna på träden som igår blev vita av snö, syns igen och det ger mig en förnimmelse om att våren kanske ändå är på väg...