Den digitala tidsåldern 3

Skämt åsido. Jo, jag överlevde mammas och pappas hemkomst! Och det är riktigt mysigt att ha dom hemma faktiskt!! :-) Och mamma blev mycket överraskad av min fina storstädning av huset!

Nu till det som tynger mig. Min jävla mobiljävel. Köpte ju ny mobil för bara en månad sedan. En röd Sony Ericsson Z-någonting...(jag köpte en ny just för att jag var så trött på min gamla som bara pajade hela tiden. Lämnade in den på reparation tre (!!) gånger, och jag vet inte HUR många gånger jag stod och halvgrät i en telenorbutik, i stil med "Jag FÖRSTÅÅR inte varför man, snyft, inte bara kan få ha en mobil som fungerar...snyft, så man kan ringa och sms.a...det är allt jag begär, snyft"

Och jag vet inte HUR många telenorkillar som tittat på mig och nog tyckt jag är knäpp i huvet. Eller HUR många argumentationer jag haft med dem, i stil med "Men det måste ni ju förstå, jag går ju inte och köper en mobil för att lämna in den på reparation stup i kvarten!"

Jag har kört ”arg och bestämd”, ”ledsen och förtvivlad”, ”flirtig och charmig” (funkar dock endast på manliga säljare) och lindat dem runt mitt finger för att få min vilja fram, men gårdagens incident slår nog det mesta.

Har ju som sagt problem med min nya mobil - när jag laddat den en hel natt, slår den av sig själv och vägrar låta sig slås på igen. Trycker och trycker på start-knappen men den vägrar och vägrar, och ligger bara död i min hand. Så igår, en dryg timme innan jag måste åka till jobbet, åkte jag ilsket ner till Teliabutiken för att förhandla mig till mina pengar tillbaka alternativt en ny mobil. Pappa såg min stress (i form av svettningar) och erbjöd sig att köra mig.
Det lilla kruxet var bara det att jag inte riktigt bestämt mig vilken stil jag skulle köra. Arg och bestämd eller flirtig och charmig eller förtvivlad. Man kan väl säga att väl på plats, efter att ha stått i kö en lång stund och stressat upp mig, svetten den bara rann längs ryggen på mig, blev det en kombination av arg och bestämd och förtvivlad. Jag förklarade, något osammanhängande, pga stressen, att min mobil inte funkar, att jag köpt den nyligen och att jag är trött på att lämna in mina jävla mobiler på reparation hela tiden, och få låna någon skitmobil under tiden osv (fick nog med en liten ”jag vill ju bara ha en fungerande mobil, varför är det så svårt att förstå!?”

Försäljaren, som varken var snygg eller charmig eller minsta trevlig mot mig

(varför kan dom aldrig ha medlidande, förståelse för en desperat kvinna som med gråten i halsen ber om hjälp?)

sa drygt när jag sa att jag ville ha en ny mobil eller pengarna tillbaka "det kan jag inte göra" och jag sa men vad faan kan du göra då, och i min iver och vrede och desperation råkade jag vifta ner mobilen på golvet när jag skulle lägga den på disken...han plockade upp den och - utan ett ord - (kan tänka mig att han gjorde allt för att hålla sig för skratt, den jäveln!) öppnade batteriluckan, tog ut batteriet och la in det igen, och lagom till detta sa jag:

"Men vad kan du GÖRA då?!"

och han tryckte på ON-knappen och självklart startade den jävla kukmobilen då, och han höll drygt upp den framför mig, och kombinationen av irritation över att mobilen plötsligt när HAN startar den, funkar, och vredesmodet över hans kaxiga dryghet och otjänstvilliga attityd, gjorde att jag helt enkelt bara bröt ihop och började grina!! Mitt i en fullpackad Teliabutik. Visste inte vart jag skulle ta vägen, var nära att slänga mobiljäveln i golvet och ställa till med en värre scen, men hulkade i stället fram, illröd i ansiktet och mascaran rinnande: "Men vad faan, det är ju något fel på den, varför funkar den när DU gör sådär, och jag skall väl inte behöva byta batteriet varenda jävla gång jag har laddat den?"

Telefonförsäljarkillen blev nog lite skakad fast skräckblandat underhållen av min lilla akt, och såg sig förvirrat omkring på sina kollegor, som alla liksom stannade upp i det de höll på med, och visste inte riktigt vad de skulle göra... kunderna runt omkring mig såg skrämda ut och jag kände till slut att rummet krympte och jag var tvungen att försvinna. Tog mobilen i handen och slängde ur mig någon svordom och stormade sedan därifrån, gick storgråtandes genom Nordstan och ringde i desperation till pappa och frågade var han var. Orkade inte bry mig om människor som stirrade på mig, denna desperat skrikande och gråtande människa mitt i Nordstan. Tänkte att de gärna kan få stirra och hellre att dom tror att jag typ just fått ett dödsbesked eller dylikt, och inte står och bryter ihop över en jävla telefon. Frågade en vänlig tjej på ett kafé om jag kunde få några servetter, sprang sedan ut till bilen och grät hela vägen hem i bilen över denna förbannade tidsålder då allting är teknik och när tekniken inte fungerar är man handikappad. Dagens tekniska och digitala samhälle har gjort oss beroende av att det fungerar, och jag är så FÖRBANNAT trött på det!

Jag tänker inte genomgå detta en gång till. Utan jag tänker helt enkelt tvinga mig själv att finna mig i det faktum att jag varje gång har laddat min en månad gamla mobiltelefon köpt för 1200 kr måste ta ut batteriet, sätta i det igen, och sedan starta om den. Men visst, det kanske är normalt. Fy fan säger jag. Fy FAN!

Nu skall jag åka till Västerås. Underbart!!! Trött på jobbet nu, trött på all sarkasm och att man måste driva med varandra hela tiden. Jag är inte sån. Är en varm och vänlig person. Men när folk driver med mig hela tiden, så måste jag göra detsamma för att inte vara en mes. Skitjobbigt.

Any minute now...

När som helst, vilken minut som helst kommer dom. Mamma och pappa. Hem från en hel sommar på Fårö. Jag har bott i huset, hela sommaren med Elias. Jag har städat hela huset, dammsugit, torkat, diskat, plockat undan, dammat, slängt papper och glas på återvinningen, torkat varenda litet hörn och torkat alla golv och trappor så det skall lukta gott! Jag har ju ingenting att vara nervös för. Tvättat lakan och vädrat täcken och kuddar, haft alla fönster öppna hela dagen. Vet inte vad jag är rädd att dom skall upptäcka, jag har ju inte gjort något! Vill bara att dom skall tycka att jag tagit hand om huset på ett bra sätt! Vattnat alla blommor, tvättat alla kuddar och täcken som ligger ute på bänkar och stolar i trädgården. Sopat altanen. Ja herregud vad jag har ansträngt mig.

Finns ju inget att oroa sig för - eller?

Detta kanske är mina sista ord? Detta kanske är mina sista minuter i livet. Mina sista andetag.. .. ..

Det återstår att se. I så fall vill jag bara säga - TACK för den här tiden, och tack för att du har läst min blogg.

Tack och farväl.

Hej! Ja, vad skall man säga. Sommaren går mot sitt slut, jag som hade lovat att vara duktig bloggare den här sommaren, har skrivit enbart ett fåtal inlägg (och mest om SATC- ironiskt nog!)

Men jag tycker det är så otroligt skönt att hösten är på väg, att jag snart, väldigt snart, får åka tillbaka till mitt riktiga liv, som jag mer eller mindre satt paus på, min egen lägenhet, mina vänner, min skola och få hålla på med det jag verkligen vill. Längtar så efter att få ta fram cellon och öva, att få gå upp på morgonen, äta frukost i normal tid för att sedan gå till skolan och köra ett dagspass där, och slippa gå upp mitt i natten för en tidig check-in och bege sig till Grekland, utan göra det JAG VILL!

Har varit i Danmark några dagar. Insåg väl på plats att danskar är mycket trevligt (och vackert) folk samt att deras språk är charmigt och karismatiskt och inte alls så svårt. Mina tidigare erfarenheter av danskar (om jag får hänvisa till förra sommarens blogginlägg: ) var att de är buffliga, otrevliga och talar som om de spydde.
Men väl där lärde jag mig att om man bara själv sätter på den danska "ON"-knappen, dvs vrider om lite i munnen så att den är inställd på danska, lite extra gurgel i halsen och avsluta alla ord med "ouää" och dessutom trycker på "ON" på charm-knappen så kan man komma ganska bra överens med detta folkslag.

Söndagnatt befann vi oss någonstans på Ströget då vi hörde musik från en liten pub. Live-band och snygga var dom också :-) och denna då nyfunna kunskap (med ON-knappen och gurglet i halsen + lite charm osv.) resulterade i social rendez-vous med hela det danska bandet, och deras manager m.fl. på en annan liten bar som dom öppnade upp enbart för bandet med sällskap. Privat efterfest. (Detta verkar komiskt nog vara en röd tråd i mitt liv, samma sak hände för några veckor sedan på Gotland, med ett annat band...)

Ja, Danmark I like, and the dansih I like. Dessutom härligt att en söndag kunna gå ut och dansa klockan 3 på natten. Vill jag inte minnas att man kan här i Göteborg, och definitivt inte i lilla plutt-Västerås!

Väl på flygplatsen, Kastrup Lufthavn (som är enorm) strosade jag runt i taxfree och sprutade på mig diverse parfymer, sminkade mitt osminkade fejs med dyra produkter tills jag såg strålande ut, köpte en mirakelkräm för händerna och gick sedan till baren och köpte mig en bailey´s. Kändes lite underligt att sätta sig ensam i en bar, fast samtidigt så otroligt befriande. Jag är jag och jag gör vad jag vill och jag är underbar och jag vill ha baileys. Fast just in case att någon skulle tänka "o så sorgligt, så ung och redan så alkoholiserad" sa jag högt och tydligt på improviserad danska till bartendern att jag är flygrädd och måste lugna nerverna. Han log och gurglade något till svar, samt frågade om jag ville ha påfyllning. Jag kände mig som clint-eastwood i någon av hans cowboyfilmer där han sitter i en bar och låter sitt whiskeyglas påfyllas om och om igen, när jag till svar sköt fram mitt glas och lyfte fingret och nickade åt honom.

En stund innan mitt flyg skulle gå, började jag gå mot gaten och när jag står på rullbandet - som går långsamt långsamt - hör jag plötsligt något bekant, nämligen mitt namn. På gurglande danska ber någon mig - över hela Kastrups flygplats - att infinna mig vid gaten.

Jag var ju inte ens sen!

Jag börjar springa på rullbandet - och märker att då går det faktiskt ganska fort - springer mig igenom alla tre rullbanden, och kommer andfådd fram till min gate, säger till gatepersonalen vem jag är. Jag är jag och jag gör vad jag vill och jag är underbar och oj, nu var jag visst lite försenad.

Den danske gatekillen ler och gurglar och jag ler och gurglar tillbaka och går sedan ombord där 3 flygvärdinnor möter mig och jag säger "Undskyld, undskyld" alla ler dom och säger att det är ingen fara. Kommer in i kabinen och ser att det sitter ungefär 5 passagerare där, och sedan dröjer det ca 15 minuter innan de till slut stänger och armerar dörrarna så jag antar att det inte var så farligt ändå...

Well. Borta bra men hemma bäst.

Vänligen, ring mig inte efter 22.00

Varför skall det vara så svårt att förstå? Ett enkelt och klart meddelande med budskapet: ring mig inte. Varför skall det vara så svårt att förstå? Varför måste alla ta det personligt, och göra värsta stora grejen av det?? Stäng av mobilen säger alla, men JAG VILL INTE ha mobilen avstängd för jag vill kunna bli nådd. Plus att jag inte vill ta risken att larmet inte skall gå igång. Jag skall inte behöva förklara detta hela jävla tiden. Jag gör väl som jag vill. Och jag skriver väl vad FAN jag vill på min status. Precis som att andra vräker ut sig på Facebook-statusen, får väl jag också göra det. Jag vill inte bli väckt. Varför detta ifrågasättande?????????

Det är inte det att jag förväntar mig att hela världen skall ha läst mitt ynkliga lilla meddelande på facebook (-STÖN - förbannnade Facebook!!!) och visst, eftersom jag har mobilen på, så tar jag risken att bli väckt om någon ringer. Men skadar det att sända ut en liten hint till folk om att jag inte vill bli ringd på kvällarna??

Återigen, en liten vädjan: ring mig inte ikväll för nu går jag och lägger mig!!!