Hej!
Ja, nu var den då avverkad...den dag som tog mig ett år längre fram i livet. Plötsligt är man 24, och det är ju egentligen ingen ålder, men ändå infinner sig den där känslan som liksom får en att fundera, ifrågasätta, känna och undra...ångest. Vad har jag presterat i livet? Vem är jag, vad vill jag och vart skall jag? Varför lär jag mig aldrig? Varför gör jag fortfarande stora misstag, tabbar, borde jag inte ha lärt mig av alla gånger jag gjort samma misstag om och om igen? Borde jag inte vara mognare? Tryggare i mig själv? Säkrare? Mer inriktad på någonting? Visst, jag är en helt annan person än för några år sedan, men på vissa plan är det ingen skillnad...hade förväntat mig att jag skulle kommit längre, fy tusan, nästa år är jag ju 25!!
En sak jag blev förvånad över i alla fall, var att jag inte klarade av att baka en tårta. jag menar kom igen, efter 24 år borde man ha lärt sig det, men icke! Jag ägnade timmar i kokvrån och bakade chokladtårta på chokladtårta...hade ingen form utan bara en plåt, smeten var för lös så den rann över kanterna på plåten, på väggarna i ugnen...det blev väldigt mycket bränd chokladtårta...två plåtar lyckades jag misslyckas med! Slutligen gav jag upp och tog cykeln till Maxi, Hälla (cyklade vilse i en dryg halvtimme först dock - innan jag slutligen fann Maxi) gick in och lämnade en rabattkupong som jag fick som nyinflyttad i Västerås, och hämtade mig en gratis prinsesstårta. :-)
Cyklade sedan vidare till Cissi och Luis, vilket egentligen var målet för färden. God mat, rött vin, vattenpipa och valborgsfirande i glada vänners lag. Kvällen slutade på Blue Moon, och när jag kom hem vid halvtretiden drabbades jag av denna känsla som jag beskrev i början...ångest, åldersnoja, depp - kalla det vad som helst, men jag var i desperat behov av att bolla mina känslor med någon!! Lyckligtvis var en enda person online på msn, och denne fick peppa mig medan jag avnjöt uppvärmda rester av min pastacarbonara, samtidigt som jag fällde en och annan (=läs floder!!) sentimental tår till senaste upptäckten i musikväg: Cinema Paradiso med Yo-yo Ma...
Ja, vad är väl en födelsedag. Långtråkig, dötrist och alldeles, alldeles underbar... ?
Godnatt. kram agnezjka
2 comments:
Grattis får man väl säga :)
Kan trösta dig med att du inte är ensam att "grubbla" på dessa frågor. Ett I-land problem, men ändock, man känner ju kraven.. Nånstans i det hela beror det väl på att man jämför sig med andra på någotvis, och i mitt fall vill man ju vara bättre än medel. Det finns juh rätt stora klyftor i denna värld.. Men sen i alla krav man känner finns det väl egentligen inget rätt eller fel. Det handlar väl bara att anpassa sig till normen, tycka att det är ok att gå till ett segt jobb och sitta av sin tid etc. Alla andra verkar juh acceptera det hela, ja man måste väl kanske.. Hursomhelst är mkt tungt att gå mot strömmen. Därför har jag nog kommit fram till att det är lättare att försöka hänga med istället för att kämpa emot.
Ja vad vill man då, joo något drömliv har man ju förstås. Men det känns juh nästan ouppnåligt eller? Så vad göra, jag inte vet jag... Grubblat på det en hel del, men kan inte säga att jag kommit fram till något speciellt. Kanske ska sluta att lägga tid på grubblet. Waist of time?? Själv lever jag väl för vissa ögonblick som jag tycker är så härliga och gör livet värt och leva. Resten av tiden känns mest som transport sträcka, men det kanske inte är roligare än så här i livet.. Vad vet jag... Varför har man så stora krav på att allt ska vara så bra?? Det finns säkert någon grundlag som gör att det ska vara omöjligt att sväva i det blå för länge.. Borde juh vara nöjd med allting (egentligen har man det så jäkla bra att man inte inser det juh, snacka om att man skulle skämmas att dra sånt här inför någon fattig afrikan som håller på och svälta ihjäl..), men icke. Strävar bara vidare, vill så mycket.. Tappar översikten, tappar perspektivet.
Dock känner jag väl inte riktigt igen mig på att jag inte lär mig av misstagen. Det tycker jag att jag gjort, men sånt kan juh å andra sidan göra att man är överförsiktig för att gå på samma mina igen. Det är ju inte heller bra.
Ja, det var mina 2 cent
Ville bara visa att du inte är ensam att klura, det är nog ett friskhets tecken :)
Vi har för mycket tid helt enkelt=grubbel.
Herrå
Jag håller fullstädigt med dig i dina resonemang. Och dessutom kan jag inte heller baka. Verkligen inte. Också fått katastrofala resultat när jag trots allt försökt. Haha. Jag vill träffa dig. Saknar dig! Puss
Post a Comment