Den digitala tidsåldern 3

Skämt åsido. Jo, jag överlevde mammas och pappas hemkomst! Och det är riktigt mysigt att ha dom hemma faktiskt!! :-) Och mamma blev mycket överraskad av min fina storstädning av huset!

Nu till det som tynger mig. Min jävla mobiljävel. Köpte ju ny mobil för bara en månad sedan. En röd Sony Ericsson Z-någonting...(jag köpte en ny just för att jag var så trött på min gamla som bara pajade hela tiden. Lämnade in den på reparation tre (!!) gånger, och jag vet inte HUR många gånger jag stod och halvgrät i en telenorbutik, i stil med "Jag FÖRSTÅÅR inte varför man, snyft, inte bara kan få ha en mobil som fungerar...snyft, så man kan ringa och sms.a...det är allt jag begär, snyft"

Och jag vet inte HUR många telenorkillar som tittat på mig och nog tyckt jag är knäpp i huvet. Eller HUR många argumentationer jag haft med dem, i stil med "Men det måste ni ju förstå, jag går ju inte och köper en mobil för att lämna in den på reparation stup i kvarten!"

Jag har kört ”arg och bestämd”, ”ledsen och förtvivlad”, ”flirtig och charmig” (funkar dock endast på manliga säljare) och lindat dem runt mitt finger för att få min vilja fram, men gårdagens incident slår nog det mesta.

Har ju som sagt problem med min nya mobil - när jag laddat den en hel natt, slår den av sig själv och vägrar låta sig slås på igen. Trycker och trycker på start-knappen men den vägrar och vägrar, och ligger bara död i min hand. Så igår, en dryg timme innan jag måste åka till jobbet, åkte jag ilsket ner till Teliabutiken för att förhandla mig till mina pengar tillbaka alternativt en ny mobil. Pappa såg min stress (i form av svettningar) och erbjöd sig att köra mig.
Det lilla kruxet var bara det att jag inte riktigt bestämt mig vilken stil jag skulle köra. Arg och bestämd eller flirtig och charmig eller förtvivlad. Man kan väl säga att väl på plats, efter att ha stått i kö en lång stund och stressat upp mig, svetten den bara rann längs ryggen på mig, blev det en kombination av arg och bestämd och förtvivlad. Jag förklarade, något osammanhängande, pga stressen, att min mobil inte funkar, att jag köpt den nyligen och att jag är trött på att lämna in mina jävla mobiler på reparation hela tiden, och få låna någon skitmobil under tiden osv (fick nog med en liten ”jag vill ju bara ha en fungerande mobil, varför är det så svårt att förstå!?”

Försäljaren, som varken var snygg eller charmig eller minsta trevlig mot mig

(varför kan dom aldrig ha medlidande, förståelse för en desperat kvinna som med gråten i halsen ber om hjälp?)

sa drygt när jag sa att jag ville ha en ny mobil eller pengarna tillbaka "det kan jag inte göra" och jag sa men vad faan kan du göra då, och i min iver och vrede och desperation råkade jag vifta ner mobilen på golvet när jag skulle lägga den på disken...han plockade upp den och - utan ett ord - (kan tänka mig att han gjorde allt för att hålla sig för skratt, den jäveln!) öppnade batteriluckan, tog ut batteriet och la in det igen, och lagom till detta sa jag:

"Men vad kan du GÖRA då?!"

och han tryckte på ON-knappen och självklart startade den jävla kukmobilen då, och han höll drygt upp den framför mig, och kombinationen av irritation över att mobilen plötsligt när HAN startar den, funkar, och vredesmodet över hans kaxiga dryghet och otjänstvilliga attityd, gjorde att jag helt enkelt bara bröt ihop och började grina!! Mitt i en fullpackad Teliabutik. Visste inte vart jag skulle ta vägen, var nära att slänga mobiljäveln i golvet och ställa till med en värre scen, men hulkade i stället fram, illröd i ansiktet och mascaran rinnande: "Men vad faan, det är ju något fel på den, varför funkar den när DU gör sådär, och jag skall väl inte behöva byta batteriet varenda jävla gång jag har laddat den?"

Telefonförsäljarkillen blev nog lite skakad fast skräckblandat underhållen av min lilla akt, och såg sig förvirrat omkring på sina kollegor, som alla liksom stannade upp i det de höll på med, och visste inte riktigt vad de skulle göra... kunderna runt omkring mig såg skrämda ut och jag kände till slut att rummet krympte och jag var tvungen att försvinna. Tog mobilen i handen och slängde ur mig någon svordom och stormade sedan därifrån, gick storgråtandes genom Nordstan och ringde i desperation till pappa och frågade var han var. Orkade inte bry mig om människor som stirrade på mig, denna desperat skrikande och gråtande människa mitt i Nordstan. Tänkte att de gärna kan få stirra och hellre att dom tror att jag typ just fått ett dödsbesked eller dylikt, och inte står och bryter ihop över en jävla telefon. Frågade en vänlig tjej på ett kafé om jag kunde få några servetter, sprang sedan ut till bilen och grät hela vägen hem i bilen över denna förbannade tidsålder då allting är teknik och när tekniken inte fungerar är man handikappad. Dagens tekniska och digitala samhälle har gjort oss beroende av att det fungerar, och jag är så FÖRBANNAT trött på det!

Jag tänker inte genomgå detta en gång till. Utan jag tänker helt enkelt tvinga mig själv att finna mig i det faktum att jag varje gång har laddat min en månad gamla mobiltelefon köpt för 1200 kr måste ta ut batteriet, sätta i det igen, och sedan starta om den. Men visst, det kanske är normalt. Fy fan säger jag. Fy FAN!

Nu skall jag åka till Västerås. Underbart!!! Trött på jobbet nu, trött på all sarkasm och att man måste driva med varandra hela tiden. Jag är inte sån. Är en varm och vänlig person. Men när folk driver med mig hela tiden, så måste jag göra detsamma för att inte vara en mes. Skitjobbigt.