Kanske han äntligen får frid nu. Jag kan inte fatta att Michael är död. Har till och med gråtit. Förstod inte hur starkt det berörde mig. Och någonstans känner jag en skuld över att han nu plötsligt betyder så mycket. Han betydde så otroligt mycket för mig när jag var mindre, varenda gång vi åkte någon stans med bilen var han med. Han var med oss i Paris, i Prag, i Luxemburg, Tyskland, i Norge, ja vart vi än åkte så fanns alla Michaels plattor med i bilen. I bakgrunden när vi körde längs Champs-Elysées med Triumfbågens gestalt nalkandes där framme, på snöiga vägar och i tunnlar på väg mot de norska fjällen och skogarna,i köer till Danmarksbåten eller Tysklandsbåten på väg mot Europas huvudstäder och i Tjeckien där vi körde längs landsvägen och såg alltfler lättklädda kvinnor fylla vägkanterna...
Michael var alltid med på ett hörn.
På Fårö sjöng vi hans låtar på barnkörveckan, Heal the world och Will you be there, alla fick vi en chans att wejla ikapp och imitera Michael...typ "But they told me-e-e - a man should be faith-ful-ah!" eller "Heal the woooorld- heal the wo-ho-ho-orld"
Och jag glömmer aldrig när jag var på Ullevi och såg honom live, han kom upp ur scengolvet i en silver- och guldkostym, gjorde sin berömda "crouch-grab" och hur starkt det var att se den där lyckliga tjejen som fick gå upp på scenen och krama och dansa med Michael under hela "You are not alone", och hur man förstod att hennes liv aldrig skulle bli detsamma igen efter att vakterna vid låtens slut fått slita henne ifrån Michael och släpa henne av scenen, storgråtandes och hysteriskt skakandes...
Ja, visst älskade man honom. Minns att jag och en kompis skrev lappar i femte klass till varandra, typ "Jag älskar Michael" inringat av ett hjärta. :-) men vi var väldigt strikta med att inte berätta för någon för det var ju lite tabu att älska Michael Jackson då jag gick i en moderatskola i örgryte. De flesta ansåg att han var ett sexfixerat freak, och mina moderata klasskamrater förstod aldrig genialiteten i hans musikskapande...eller så älskade de också honom i smyg.
På senare år har jag liksom glömt bort honom. CD-skivorna har lagts på hyllan och minnet av Michael har bleknat en aning. Tills jag läste på Facebook (av alla ställen!) att han var död, och kände ett förvånansvärt starkt hugg i magen. This is the end of an era. Det kändes bara så tydligt, han har verkligen gjort ett avtryck på den här världen, en sådan person man tror skall leva för evigt, bara finnas där. Vad han än gör, älskad av världen.
Idag gråter jag för Michael. Och minns med glädje och sorg alla stunder jag haft med honom, och hur starkt han har berört mig, och fortsätter att beröra mig.
No comments:
Post a Comment