Ja vad skall man säga? Det här är slutet på en era, en epok. Ännu en av konstens och kulturens själar har försvunnit. På Fårö dessutom...
Har pratat med mamma och pappa och petra och det är där en svart dag.
Själv drar jag mig till minnes den där dagen då jag kom körande i fiaten (som egentligen är en renault) på grusvägen ute i dämba och mötte Bergman i hans röda jeep. Så som seden och gästvänligheten är i dessa småbygder som dämba på fårö, vinkade han åt mig där vi möttes i vägkorsningen. Han hade förstås ingen aning om vem jag var, men jag tyckte det var superhäftigt, men dolde min entusiasm och vinkade världsvant tillbaka - som om det vore helt naturligt! :-)
Men han var ju sjuk i det sista och nu har han nog funnit frid åtminstone. Det är ett stort och viktigt kulturarv han lämnar efter sig till världen. Det skall vi ta vara på.
kram agnez
1 comment:
Kul att du har "träffat bergman". Själv hyllade jag bergman med att kolla på filmen hets, den filmen är fortf. lika slående bra, finns ingen som beskriver ångest som han. eller nja, det skulle vara jag då, som jämt talar om ångest haha... puss
Post a Comment