GOD JUL!!

Jag hade trott att jag åtminstone skulle skriva efter konserten i onsdags, eller åtminstone skriva två ord (god och jul) i den här bloggen innan julen faktiskt var förbi. Men så bidde det inte. 26:e december i dag, och annandag jul. Det var dock en välsignad julafton och jag är ganska säker på att jag gått upp sådär 5 kilo. Men det är det helt klart värt! Snart är det nyår och då kan jag lova att gå ner dem igen...

Precis som ett år följer sina årstider, eller som en måne följer sina faser (full, halv, skära osv...) så följer vår familj vissa mönster.

Nämligen att från dag 4 (undantag i år eftersom dag 4 var julafton) bryter helvetet lös och alla blir osams!!

Ungefär så här:
dag 1 - underbart
dag 2 - underbart men med ett visst överseende
dag 3 - vibbar i luften, det börjar ryka och glöda lite av irritation
dag 4 - agnes och mamma tjafsar - fast det är ännu med en komisk underton. Stämningen är dock halvfarlig vilket leder till att alla blir irriterade och tjafsar
dag 5 - agnes och mamma vill ungefär slå ihjäl varandra och mamma börjar ifrågasätta julen och familjelivet och vad är meningen och så vidare...vi spelar spel under aggressiv stämning och förstör för varandra totalt för att på något sätt få ut våra aggressioner på varandra (mest jag och mamma) Petra är vänlig mot alla dock, och förstör mest för sig själv i spelet för att vara snäll mot de andra.

Idag är det onsdag, dvs. dag 6. Vågar inte ens skriva vad det innebär. Men jag har gömt alla knivar och vassa föremål för att vara på den säkra sidan...


Skämt åsido. Jag tror inte att vår familj är extrem på något sätt. Herregud, vi är 3 vuxna barn som plötsligt skall bo under samma tak som våra föräldrar det kan ju bara leda till en katastrof!! Och samtidigt tycker jag det är så otroligt mysigt att få komma hem och umgås med min galna och fruktansvärt irriterande familj, att skojbråka lite (och hmm bråka på riktigt också) jag menar, det är väl dom man kan bråka med som man älskar mest och känner sig mest trygg med, är det inte så?

Och så lite bilder...


Årets granhandling...mamma och pappa var nära på att slänga in mig i den där nätapparaten som dom slänger in granen i, så granen kommer ut ur andra hållet innätad och färdig...:-)


Förmiddagsgudstjänst där vi spelade som vanligt. Petra och jag.


Hela familjen var med och spelade, som det alltid har varit.


Vi sover framför Kalle Anka. Också som det alltid har varit.

Och så en improviserad jul-blues :-)

Cello-Satan och hans små bundsförvanter till kompositörsdjävlar...

071217 - Julen närmar sig med stormsteg. Plötsligt har hela den här höstterminen gått och det är julafton om en vecka. I mitt sinne är jag kvar i oktober, och i början av den här hösten. Förväntansfull och hoppfull och laddad inför allting jag skall åstadkomma och uppfylla under den här terminen. Vilket uppvaknande. Nu har jag mindre än en vecka på mig att slutföra allt det jag skulle ha slutfört innan den här terminen är slut...

Måndag kväll här i västerås, som idag luktar brandrök. Undrar om det är något som brinner någonstans, eller om det är jag som inbillar mig doften, beroende på alla de känslor som brinner i mig just nu...jag har så många beslut att fatta, om framtid, studier, jobb och så vidare. Egentligen är det enda jag vill att fortsätta som jag har haft det nu. Just nu är jag så sams med min cello, och har varit det hela terminen. Det är som att jag plötsligt funnit en kärlek till den, och lärt mig acceptera den. Tidigare har jag mest varit arg på den, tyckt att den har förstört mitt liv. Cello-satan, som PerOlov skulle uttryckt det. Men visst ligger det någonting i det. Jag har kämpat emot hela mitt liv, byggt upp en sköld av hat och ilska och vägrat ryckas med. Vägrat tro att jag skulle kunna. Att jag kan. Någonting har hänt den här hösten, någonting med min inställning. Jag har förenats med min cello. Funnit tillit, trygghet. En ömsesidig respekt.

Och på onsdag förverkligar jag en dröm. Astor Piazzolla. Den enda. Le grand tango. Bara min cello och jag i ett hett möte. Intensivt och glödande. En passion som äntligen får levas ut. Det är det enda rätta.

Och Cello-Satan och hans små bundsförvanter till kompositörsdjävlar, dom kommer stå där, bakom mig och skratta i smyg. Eftersom dom visste att jag skulle återvända. Men det är så det är, och det har jag insett nu. Jag kommer alltid att återvända. Kommer aldrig att kunna leva fri från honom. Inga duvor i världen kan befria mig från dessa stormande passioner som ekar genom Cello-Satans strupe, som trollbinder mig.

Kanske det är just det som gör mig fri. Kanske det är musiken, tonerna som kommer göra mig lycklig...

Konsert ikväll!!!!

Jag är riktigt nervös den här gången. Och oerhört laddad. Jag vill så gärna att det skall gå bra, man har liksom bara en chans.

Tänk mig klockan 19.00 ikväll...

En blondins bekännelser...

Så har jag då påbörjat ännu ett kapitel i historien om Agnes hår- och frisyrförändringar. Nu är jag blond. Väldigt blond, och då menar jag extremt blond. Satt 5 timmar i frisör-stolen och fick närapå nackspärr av alla blekningar, tvättar, inpackningar och färgningar. Ibland undrar man varför man håller på...varför man inte bara kan låta allting vara som det är, och vara naturlig.

Men så får man resultatet och inser att vem fan vill vara naturlig när man kan va snygg!

:-)

Hade matteprov idag. Jag tror det gick bra, fram till frågan om Arvid som skulle multiplicera två tal och få produkten 24645. Jag menar X gånger 2X = 24645.

Jag tror jag satt en timme med det talet och försökte fatta vad jag gjorde för fel.

Tja, man är ju inte blond utan anledning....

Tur att ingen kommenterar för här ger jag verkligen alla en stor möjlighet att håna mig.

Kram på er :-)

Hundvakt!

Jag har nytt jobb! Eller, egentligen två nya jobb. Det ena är att skriva rent restaurangmenyer online (på en gemensam hemsida) och det andra är att gå ut med en 40 kilos väldigt busig hund! Inget av dem är egentligen särskilt bra betalt men det ena ger lite extra pengar i månaden och det andra ger mig ju mycket annat. Att få gå långa promenader i skogen i höstsolen på förmiddagen, komma ut, och ha sällskap av en stor och mysig hund som tjuter av lycka när han får se en, det är faktiskt ganska trevligt!!

Annars gör jag det vanliga. Övar, pluggar matte (som jag försökt göra det senaste 1,5 året nu) någon gång skall man väl bli klar!!!

Mitt andra år på högskolan, därav mitt stipendium, jag satt lite blygsamt idag och skrev ner ett program till min examenskonsert om ett och ett halvt år. Ja, det känns faktiskt som att jag vill gå färdigt den här utbildningen och ha en examenskonsert, jag ser verkligen fram emot det, redan!! Jag mår faktiskt väldigt väldigt bra just nu. Även om jag har massa funderingar i huvet, även om jag har massor att göra (och egentligen inte får någonting gjort) så känner jag mig glad inombords. Visst, idag har jag varit så trött att jag knappt kunnat stå på benen, men vissa dagar är sådana. Imorgon är en ny dag, en ny chans att göra allt som jag planerat. Har ju typ en "att göra"- lista för varje dag, men sån är jag å andra sidan. Älskar att planera. Sen blir det nästan aldrig som man tänkt sig ändå...

Det enda som gör mig lite ledsen är att jag är så totalt och fruktansvärt värdelös på att höra av mig till mina vänner (som jag inte har här i västerås) Det finns helt enkelt ingen ursäkt för det. Hur stressad man än är, borde man ta sig tid till att ringa eller maila eller höra av sig på något sätt. Jag är värdelös på det. Förlåt mig.

Fast ni kunde å andra sidan bli bättre på att kommentera min blogg.... ;-) hehehe!

kram på er alla som läser. om någon läser. blää

STIPENDIUM!!!!

JAG ÄR SÅÅ LYCKLIG!!!

JAG HAR FÅTT STIPENDIUM PÅ 30 000 KRONOR! TRETITOTUSEN!!! AAAAAAAAAAAAAAHHHHH!!!!!

Back to life - back to reality!

Tänkte det var dags för uppdatering nu. Taizé är långt bakom mig och det liv jag lever nu skiljer sig långt långt ifrån det liv jag levde där. Men mitt liv här är ganska bra också faktiskt. Det blev Västerås igen, fast under betydligt bättre förhållanden än jag hade förra året. Bor numera i den finaste lägenhet jag någonsin haft, med balkong och allmänt praktisk och mysig! I love it! Dessutom ligger den bara 10 sekunder från skolan, vilket är oerhört skönt! Ska lägga in lite bilder här snart...

Men i dagens inlägg några bilder från fredagkvällen när jag och Linnéa körde hårt och hamnade på privat efterfest i Skrapan med några bartenders som hade nycklarna dit...

Intressant.

Berk var med på förfesten, och som vanligt hade jag med mig kameran in på toaletten på Å..

Taize - där mitt hjärta är

Tänkte att det var dags för lite Taizé-bilder på den här sidan. Nu har det gått två veckor sedan jag kom hem, och jag har sakta börjat anpassa mig till verkligheten. Det är så skilda världar. Taizé är en liten bubbla, en perfekt värld, där människor har en helt annan attityd till livet, till sina medmänniskor, till sig själva... och jag menar inte att det är fel på människorna här hemma, men jag tror att dagens samhälle inte ger utrymme för att kunna ha den attityd som man kan ha där. (Även om man önskar att det vore så.)

Jag vet bara att jag måste försöka bevara någonting som jag fck känna den veckan, försöka leva i den känslan som jag hade där, och försöka behålla en del av den attityd som jag kunde ha där. Det är svårt, men jag måste försöka...


Resan börjar på Landvetter flygplats...


Bruno var på sitt bästa humör i Lyon


Framme i Taizé, där alla är glada, till och med solrosorna :-)


Min underbara samtalsgrupp, min Taizé-familj


I matkön: Kate från USA, Monica från Australien och Naim och Basil från Israel



Ljusmässa på lördagskvällen


Linn från Sverige (från Ingesund som till min stora förvåning och lycka var i Taizé samma vecka som jag), Chris från Polen och Lotte från Österrike


Lördagkväll på Oyak


Två glada spanjorer vid Oyak: Olga och Francisco


Tre svenska blondiner vid frukostutdelning: Jag, Linn och Maria


Den första söndagen, ett tårfyllt farväl till dom som åkte hem. Själv stannade jag kvar en vecka till.


Glädjefyllt avsked, Linn och jag och 3 galna portugiser


En typisk solnedgång i Taizé


My darlings Basil och Justina utanför Oyak


Ännu en solnedgång...


Några av alla underbara: Chris, Piia, jag, Justina, Sandra och Anja


Ondskan identifierad. Den största spindel jag sett i mitt liv, vilken gav mig mitt livs första panikattack. Detta kan Sandra intyga...


Basil och Piia vid Oyak


Soluppgång vid barackerna...


En kväll vid Oyak


Ett sista avsked, Sandra och Piia

Tillbaka till verkligheten!

Så är jag nu tillbaka i Göteborg. En vecka i Taizé blev till två, och jag kom hem igårkväll. Jag kan omöjligt med ord beskriva vad jag har upplevt och vad jag känner efter den här tiden, och hur ofattbart konstigt det känns att sitta här igen, framför datorn, i verkligheten och det riktiga livet. Det är en så stor omställning att det är omöjligt att anpassa sig efter bara en dag. Det kommer nog ta sin tid.
För det är ett så annorlunda liv man lever där, det är en helt annan mentalitet. Ett underbart sätt att leva på, och ta sig tid att prata, att fokusera på att prata, samtala och tänka. Och jag har träffat så mycket människor, fått så mycket underbara vänner som det var så jobbigt att säga hejdå till.

Och även om jag inte har fått svar på allting som jag funderat över, även om jag fortfarande egentligen inte vet vad jag vill, så har jag fått så otroligt mycket annat. Har lärt mig så mycket och insett så mycket om mig själv. Och jag är så tacksam och glad för varenda dag, timme och minut som jag fått vara där och uppleva allt det här.

Det är nog allt jag kan skriva nu.

Kram agnez

Taize - vägen till inre frid

I dag åker jag till Frankrike. Till Taizé närmare bestämt, en plats som jag älskar att återvända till, och har besökt ett flertal gånger. Tidigare har jag åkt tillsammans med Grethe, men den här gången åker jag helt ensam. Jag kände plötsligt i sommar ett sånt behov av att åka dit. Ägna tid åt mig själv, åt mina tankar och mitt inre. Slippa fysisk och psykisk stress, slippa ytligheten i stan och på jobbet, och bara vara mig själv i en vecka. Ta mig tid att tänka, fundera och reflektera. Bara ta intryck av denna fantastiska plats och hitta en oas i tillvaron, att återkomma till när det i verkligheten känns tufft...

Det skall bli underbart.

Tar flyget till Lyon i eftermiddag och där skall jag träffa Bruno. Och imorgon tidigt på morgonen tar jag tåget och bussen upp till Taizé, den lilla bergsbyn, där jag sedan skall tillbringa en vecka tillsammans med ett hundratal munkar, och ett tusental andra unga vuxna som kommer dit i samma anda som jag själv.

Och på söndag om en vecka lämnar jag Taizé, för att ta tåget till Schweiz och Berne där Grethe bor med sin Alex. Tillbringar två dagar där och sedan tåget tillbaka till Lyon där jag den 12 september flyger hem till Göteborg...

Så på återseende!

Förresten, vi gjorde succé igårkväll på en 30-årsfest där vi spelade med ett improviserat band.Vi körde Toto och U2 bl.a. och min absolut OVANA rock-röst sprack oavbrutet så jag fick ropa efter whiskey á la hardrocker-style! Men så grymt KUL det var!! Ja det var en godkänd debut!! Har ingen röst kvar idag, men det var det värt!! Nu skall jag ju ändå vara tyst i en vecka :-) och finna min inre frid... :-)

Kram agnez

My new love!

"His name is Book.
- Mac Book."

Ja, en splitter ny, vit, skinande Mac Book är nu min nya livskamrat.
Min gamla partner attackerades oväntat av ett virus som infekterade framför allt skärmen. Lyckligtvis fanns allt på hårddisken kvar, men skärmen var helt omöjlig att rädda, såg envist, uttryckslöst på mig, lyste med ett vitt intetsägande sken. Vi kopplade in den på en annan skärm och fick då den hemska upplevelsen att se allting på skärmen i svartvitt - OCH röntgenutformat. Jag tog då beslutet att det var dags för en ny livspartner...ibland är det bättre att försöka hitta någon ny än att försöka reparera något som för alltid är förstört...det kan inte bli detsamma igen. Även om man önskar att det kunde vara det, så har något förändrats...

Visst har jag sörjt. Men så en dag, då jag aningslöst var ute på en surf-tur, stötte jag på denna min nya älskling. Och visste genast att det var rätt. Min framtida livskamrat, en trogen vapendragare, vän och hjälpreda. Jag hoppas på ett livslångt, konfliktlöst samarbete, fyllt av ljuv musik men även hårt arbete. Dagar av glädje och dagar av slit. Men mest dagar av den där känslan av att veta att man inte är ensam. No matter what, I´ll always know I got my Book - Mac Book.

Första mötet, efter ankomsten, var intressant. Vi gjorde nämligen en överföring av hårddisken från min gamla partner till den nya, och oturligt nog förde den över delar av den infektion som drabbat min före detta. Allt på skärmen på min nya var svartvitt och röntgen-färgat. Inleda ett förhållande där den andra parten redan är infekterad? Nej, inget för mig. Var därför tvungen att medicinera, med hjälp av Janne på pappas jobb som hade de rätta metoderna för att bli av med denna obekväma åkomma.

Nu är han som ny och vi är lyckliga, så lyckliga.

I think this is the beginning of a beautiful friendship!

En lycklig flygvärdinna

Ja, allting är som vanligt. Jag har just kollat mitt schema, och insett att jag endast har TVÅ schemalagda flygningar kvar. Två dagars stand-by också, så det kan ju bli fler, men annars bara två stycken.

Och som vanligt i historien om den här tjejens liv, när de saker hon betagit sig med börjar närma sig ett slut, då börjar hon släppa på tyglarna lite och uppskatta allting omkring sig.

Plötsligt älskar jag mitt jobb. Plötsligt känner jag mig duktig på det jag gör, plötsligt trivs jag i rollen, uppskattar mina kollegor och har rentav roligt med dem och plötsligt känner jag ett stygn av ångest inom mig att den här sommaren redan är slut. Det var dom tre månaderna, min karriär i luften. Varför kunde jag inte tagit vara på tiden bättre? Varför kunde jag inte uppskatta allting lite tidigare? Släppt kontrollen lite tidigare? Och fått en betydligt bättre sommar.

Jag måste lära mig något av det här. Historien upprepar sig. Någon gång måste jag väl bryta mönstret.

Men det är så sant som det är sagt: Att inse sina svaga sidor är det första steget mot förändring.

Den där tiden på året...

...då ångesten börjar ta vid...

Jag trodde jag hade allting klart för mig. Trodde jag var helt säker på mina beslut: Jobba i gbg sommaren ut, åka till Frankrike en vecka och hitta mig själv, hälsa på Bruno i Lyon, Grethe i Schweiz, för att sedan komma hem och flytta tillbaka till Västerås och den nya lägenheten. Ta upp cellospelandet igen efter en lång viloperiod. Plugga mina kurser i höst, söka vidare till våren och sedan ha framtiden klar för mig.

Idag undrar jag bara vad tusan jag håller på med. Skall jag flytta till hålan Västerås igen, som det tog mig ungefär ett år att börja tycka om. Gå på en utbildning som förväntar sig av mig att jag skall satsa på att öva. Sitta i de där förbannade övningsrummen och ÖVA? Jag hatar ju att öva. Borde jag inte ta den känslan på allvar? Har rört cellon typ 4 gånger den här sommaren. Är det inte ett tecken, tydligt som fan, att jag kanske håller på att begå ett misstag. Varför envisas jag med att fortsätta spela? Och så nästa sommar sitter jag här igen, och undrar vad jag håller på med och tänker att "där gick ännu ett år", utan ett steg närmare något slags mål. Vad är meningen med att leva om man inte har något MÅL??

Varför måste det vara så svårt? Varför kan jag inte bara veta, känna inom mig, få ett svar - på vad det är jag vill?!

Vart tog mina drömmar vägen?

Det är en sån där dag idag...

Den digitala tidsålderns intrång 2

Ja. Varför två inlägg med samma titel undrar ni. Jo, för att nu har även min mobil pajat. Och jag är egentligen sen med detta inlägg, för den pajade bara 1 dag efter att datorn pajat. Och med samma vita sken, samma tomma, intetsägande blick som datorn stirrade på mig förra torsdagen, samma tomma blick och vita ljussken stirrade mobilen på mig med, på lördagen. Tryckte febrilt på alla knappar, ingen reaktion, ingen kontakt. Såg meddelande-ikonen lysa, som säger att jag har olästa meddelanden, men kom helt enkelt inte åt dem.

Är helt enkelt trött på elektriska saker som stirrar på mig med tom, vit blick.

Det "komiska" (?) i det hela är att jag betalar på den här mobilen i ett år till. Och det ännu mer komiska (?) att garantin gick ut för ca 4 veckor sedan. Samma sak hände med min förra mobil. Den pajade en dryg vecka efter att garantin gick ut.

Jag tror att de är programmerade att paja lagom tills man inte längre kan få ut nån garanti...

Med kämparglöd och charm i sinnet begav jag mig med stina som mentalt stöd till Telenor, där Johan, (samma Johan som lurade på mig mobilen genom att säga "agnes, den här sony ericsson mobilen är bättre, men jag ser på dig att du i ditt hjärta hellre vill ha den här rosa fina mobilen..." - som också var en tusenlapp dyrare!)

-inget ont om johan, han gör bara sitt jobb!

Väl inne i butiken förklarade jag uppgivet situationen och han frågade om jag hade simmat med mobilen.
Agnes: "Nej verkligen inte!"
Johan: "Har du hällt vatten på den?"
Agnes: "Nej verkligen inte"
Johan: "Har du festat för mkt med den?"

Tystnad. Efter ett tag:

Agnes: "Hur menar du då?"


Jag menar, en mobil skall väl tåla att man festar med den. Det är ju inte så att man häller sprit på den, som Johan insinuerade. "Folk festar för mkt med sina mobiler, därför pajar dem", hävdade han.

Svetten rann på mig, frustrationen rann ur mig, orken rann av mig och tårarna började rinna ur ögonen på mig, när han sa att han skulle försöka fixa den på garantin, men att jag förmodligen skulle bli av med alla telefonnr som var lagrade i telefonen...

Återigen:

Man måste ha en uppback på sitt liv.

Jag sa detta till Johan, hur skall man veta att man måste backa upp allting, varför kan man inte bara ha en telefon som man hade förr, där man hade telefonnr till folk, och det är helt enkelt där man har dom. Hur skall man veta att man måste sätta sig och skriva ner varenda telefonnr någon annanstans OCKSÅ? Varför går den tekniska utvecklingen så jävlans fort!!!
Det hade han inget svar på. Men till min tröst sa han: "vill du låna en mobil under tiden som vi försöker fixa den?

Trumpet och med en klump i halsen svarade jag långsamt. "ja det vill jag", medan jag gömde min gamla uppgrävda nokia-tegelsten bakom ryggen...

Än har jag inte sett slutet på detta, men i min ägo (lån) har jag nu ialla fall den finaste telefon jag nånsin har sett. Jag hoppas dom glömmer av att fixa min och råkar låta mig behålla den.... :-)

Är det nån som förstår vad jag menar??? Kan ni inte skriiiiiva det då i så fall!!!

Den digitala tidsålderns intrång...

Ibland undrar jag vart vi är på väg. Vår generation håller på att total-teknifieras! jag menar, allt skall vara digitalt, datoriserat, elektroniskt osv. Ingen personal längre, bara elektroniska röster och internettjänster, där det aldrig går att få tag i en ansvarig, verklig person, att tala med när det strular till sig. Och digital-TV, hur bra är det egentligen? Satt nerkrupen i fåtöljen igår (för 6:e dagen i rad, pga dunderförkylning!) och skulle titta på favvo-"What about Brian", och bilden hackade och flackade hela tiden, så det gick inte att få någon vettig uppfattning om vad som egentligen hände... jag menar, är det VÄRT det? Är det verkligen värt att gå in i denna digitala tidsålder vi är på väg in i? När jag skall se på ett tv-program vill jag bara trycka på en "ON"-knapp och sedan välja kanal. I stället måste jag leta upp rätt kontroll ( av de 5-6 st som finns att välja på), sätta på TV:n, leta upp kontrollen till tv-boxen, trycka på ON på den, trycka på "AV" vilket jag inte har en aning om varför, men pappa har ritat pilar på rätt knappar och små siffror så jag vet i vilken ordning man skall göra det hela.. och sen bläddra fram rätt kanal bland alla tusen olika kanaler på boxen...om jag skall kolla på dvd/video skall vi inte tala om, då är det ännu fler kontroller och knappar och sladdar och skit som skall tryckas på och trixas med...jag menar, mår vi bättre av detta?? I den stressiga tid vi lever, behöver vi verkligen alla dessa ytterligare knappar?? Och det jag tänker mest på, det är alla våra gamla människor. En dag stängs det vanliga tv-nätet ner, och stackars Olle, 85 som vill se på kulturnyheterna kan plötsligt inte göra det, för först måste han gå till El-giganten och betala dyra pengar för att köpa sig en box, och installera den, och sen skall han, stackars människa, leta upp inställningar, och kontroller och dessa knappar som inte ens jag, som varken är blind eller döv eller korkad, kan fixa!! Jag menar, samhället är inte anpassat för den generationens människor. Jag tycker synd om dem.
Utan min pappa skule jag inte fixa någonting av detta! Och ibland blir jag lite trött på att vår relation till 90% består av teknikfrågor, och 10% av livsfrågor! Skulle faktiskt vilja ha en pappa också, inte bara en tekniker. Men dagens förnyelse-och-uppdaterings-kåta värld tillåter inte vanliga pappa-barn-relationer...

Det som utlöst detta utbrott, är att min dator, min älskade dator som funkat länge utan några som helst strul, igår har gett upp. Inte gett upp andan helt förstås, men någon slags strejk genomgår den, för jag får inte i gång den. Jag har startat om den utan överdrift, 100 gånger, men den vill inte. Och JA, jag har satt i sladden. Det är inget blondin-misstag den här gången. Den har lämnat mig helt enkelt. Och mitt liv finns i den där datorn. Vet inte riktigt vad jag skall ta mig till om den inte kör en "jesus-style" och återuppstår.

Allt är data-ålderns fel. Man förlitar ju sig på dem till slut. Det får man inte göra. Och man måste alltid, och jag säger ALLTID, göra en back-up på sitt liv. Annars kan man förlora ALLT.

Ingemar Bergman är död.

Ja vad skall man säga? Det här är slutet på en era, en epok. Ännu en av konstens och kulturens själar har försvunnit. På Fårö dessutom...

Har pratat med mamma och pappa och petra och det är där en svart dag.

Själv drar jag mig till minnes den där dagen då jag kom körande i fiaten (som egentligen är en renault) på grusvägen ute i dämba och mötte Bergman i hans röda jeep. Så som seden och gästvänligheten är i dessa småbygder som dämba på fårö, vinkade han åt mig där vi möttes i vägkorsningen. Han hade förstås ingen aning om vem jag var, men jag tyckte det var superhäftigt, men dolde min entusiasm och vinkade världsvant tillbaka - som om det vore helt naturligt! :-)

Men han var ju sjuk i det sista och nu har han nog funnit frid åtminstone. Det är ett stort och viktigt kulturarv han lämnar efter sig till världen. Det skall vi ta vara på.

kram agnez

Sommaren är kort, det mesta regnar bort...

Kiosken på Sudersand där jag jobbat större delen av mitt liv på somrarna...

Nog för att jag kanske inte är världens största Ledin-fan, men visst är det sant, så sant. Den här sommaren har faktiskt mest regnat bort. Förutom två av mina 6 dagar på Fårö, som faktiskt blev underbara och soliga, och jag låg på stranden hela lördagen och idag innan jag åkte, var jag och petra uppe på stranden i några timmar. Här är beviset! Solbränd är jag och badat har jag!

*STOLT*

Annars var det mesta som vanligt. Jag kom ut i onsdags, ett fantastiskt återseende med mamma och pappa där vi liksom skämtar om att "om sådär 2-3 dagar bryter väl helvetet lös. Och mycket riktigt. Mindre konflikter och störningar samlades på och på söndagen bröt "det stora familjegrälet" ut. Fast mest mamma och jag. Vi är för lika. Vi är alldeles för lika, och det blir ett problem. Dessutom är vi otroligt olika. Det blir också ett problem. Svårt att förklara egentligen, för det är alltid så abstrakta grejer vi bråkar om. Men jag tror att vi någonstans i bråket kom fram till (med lite hjälp från min kloka och fr.a. behärskade pappa) att det handlar om att jag måste frigöra mig från mamma. Det måste alla barn, men i mitt fall är det förmodligen ett livslångt projekt...

Men det är i alla fall bra att få sådana här bryt ett par gånger om året. Och verkligen rensa luften och prata och skrika och bråka och gråta. Och sedan skiljas som vänner och ha kommit en bit på vägen. Nu saknar jag dom förstås. Nu när jag sitter här i stan ensam igen, och imon är det dags för the fucking danskar igen!!! God give me strength!!!

puss från agnez

Fårö - en fristad!

Vårat hus på Fårö (med en aningens lutande fotograf...)


En vanlig solnedgång på Fårö. Denna bild är dock från förra sommaren, för än så länge har jag knappt skymtat solen härute...men visst är det vackert?!!

HEJ!
Så är jag då på Fårö! Skönt att slippa jobbet ett par dagar och bara vara ledig. Men jag har ju det lilla problemet att jag lätt blir rastlös, och att vara ledig 6 dagar i rad det är - har jag insett - en liten utmaning för mig. Det går an om det är vackert väder och varmt och man bara kan ligga och glassa på en strand - men är det halvkallt och halvregnigt då blir dagarna plötsligt väldigt långa...

Idag löste jag dock problemet genom att cykla 2 mil :-) och vips så försvann några timmar. Dessutom var vi uppe på Lauter´s och fikade och det kändes jättekonstigt att vara där utan att jobba. Stod på fel sida av disken liksom! :-)

I går tillbringade jag dagen med 3 killar som jag träffade på flyget ner, eller alltså jag träffade bara en av dem på flyget, men han hade två kompisar och dessa kom upp till fårö igår och ville ha en guidad tur samt att jag fick agera fotograf när de skulle ta lite nakenbilder till sitt sommar-bildspel :-) Detta var helt okej med mig. Hahaha!
Nu vankas det fotbollsmatch i Fårösund och sen middag av något slag. Kanske en konsert också, och ikväll en sväng upp till baren på Lauter´s. Ja, det finns faktiskt mycket att göra om man bara tar tag i sig själv.

Det gäller att ta vara på varje dag här, snart måste jag hem och ta i tu med danskar igen och då gäller det att ha tålamod...

kram agnez

Ledig!

Hej! Ja, jag fick visst ett litet utbrott där sist. Men jag blev så trött på vissa människor (=en viss människa!) att jag inte riktigt kunde kontrollera mig. Skönt att det är över.

Så har jag då i veckan lyckats med det stora snilledraget att få ledigt på fredag då jag hade en standby på 4 timmar. Ledig onsdag torsdag, lördag söndag måndag, men hade den sketna 4-timmaren på fredagen. Självklart ringde jag till crew-office och flirtade och fick den bortplockad. Så idag åker jag till Fårö! Och det skall bli helt underbart! Att komma bort ifrån allt slit, inte tänka på flygplan och drinksvagnar och kokotter och att armera dörrar, på 6 dagar!!!

Visst, jag har inbillat mig i typ den här första månaden att jag tycker det är jättekul, men jag är inte så säker längre. Det är ett slitigt jobb. Igårnatt gick jag upp halv två, för att checka in 3.15. Minibuss från landvetter till Säve (eftersom dom bygger om landningsbanan så lämpligt på landvetter-så lämpligt!) därifrån till zakynthos kl 05.00 och hämta ett nytt gäng - danskar - (läs: bufflar som inte kan artikulera och som blir förbannade för att man inte förstår det dom "säger" - snarare vad dom kräks ur sig...) Ja mitt hat för danskar går väl inte att dölja.
Kanske är det en svaghet från min sida, för att jag verkligen inte förstår vad dessa varelser säger, man ska ju inte vara rädd för det okända.

Men i danskarnas fall är jag tveksam...

Hur som helst. Hämta dom där danskarna i grekland och köra hem dem till köpenhamn (efter antalet missförstånd och översättningar på engelska "i am soooooo sorry but I dont understand danish" - "vill du köpa något att dricka?" gluäääägräääiuigaösldkjaölsituiu" "förlåt?" "gluäääääägrääääigaösljsdlkjåoerituuöalkerjölakdjgfaöiu" "förlåt?" "KIIIIILLLLDDDEEVVVAAAAAAANNNNN!!!" "Eh...jahaaaaaa, vatten???"

hahahaha!!!

Inga danskar mer nu, förrän nästa tisdag. Inte tänka på det, inte tänka på det...inte låta det förstöra min vecka på fårö!!!

kram, agnez

ps. om någon av mina vänner som läser råkar ha danskt påbrå eller nåt utan att jag vet om det, så ber jag er inte ta min dansk-fobi på allvar!!! Hatar inte danskar, jag är bara rädd för dem för att jag inte förstår vad de säger... :-)

HATA MÄN!!!!

JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD PÅ MÄN(NISKOR) SOM INTE KAN VARA ÄRLIGA, SOM INTE KAN HÖRA AV SIG OCH SÄGA HUR DET ÄR UTAN BARA SKA SPELA ALLA DESSA JÄVLA SPEL OCH INTE HÖRA AV SIG, VARA SVÅRÅTKOMLIGA, OINTRESSERADE OCH OÄRLIGA!!! VARFÖR INTE BARA VARA RAK OCH SÄGA SOM DET ÄR?? JAG HATAR KILLAR, MÄN, KARLAR, SVIN, ASSHOLES, OINTELLIGENTA VARELSER, OMOGNA SKITHUVUDEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
JAG FÖRTJÄNAR SÅ MYCKET BÄTTRE! VARFÖR LÄR JAG MIG ALDRIG DET?