I´m still out here...

Jodå, jag är fortfarande här. Insåg att det var evigheter sedan jag skrev. Månaden är juni och mitt liv börjar ordna till sig av någon märklig anledning. Jag vet vad jag skall göra i sommar, jag vet vad jag skall göra i höst och jag har blivit antagen på den utbildning jag vill gå och jag har fått tag i lägenhet i Stockholm och det känns underbart att flytta, att börja på ny kula. Jag är färdig med den här staden nu.

Så i dagarna packar jag ihop mitt liv här, efter 3 år i min lägenhet och totalt 4 år här i västerås. Eller, jag menar, jag gör inte alls så mycket som jag borde: istället lever jag ett liv i synd och förnekelse med hur mycket fest som helst senaste veckorna, sena nätter som blivit tidiga mornar, långa förmiddagar på balkongen i solstolen, utflykter till Björnö och picknickar i parken, samtidigt har jag hållit på med några arr och inspelningar till en konsert i sommar, och så detta med att stänga igen en hel lägenhet. Har inte börjat på allvar än, men hälften är ju planering... dessutom är det så underbart skönt att slänga saker och kläder som man samlat på sig. Kanske skall ordna en liten loppis härute på gården innan jag sticker :-)

Ny blogg!

Jag vet, det har varit lite tomt här på bloggen över sommaren. Nu är jag back on track och för att förnya mig lite har jag startat en ny blogg. Gå gärna in och läs och kommentera på http://imstilloutthere.blogspot.com

Ha det gött!! kram agnez

Vila i frid Michael!

Kanske han äntligen får frid nu. Jag kan inte fatta att Michael är död. Har till och med gråtit. Förstod inte hur starkt det berörde mig. Och någonstans känner jag en skuld över att han nu plötsligt betyder så mycket. Han betydde så otroligt mycket för mig när jag var mindre, varenda gång vi åkte någon stans med bilen var han med. Han var med oss i Paris, i Prag, i Luxemburg, Tyskland, i Norge, ja vart vi än åkte så fanns alla Michaels plattor med i bilen. I bakgrunden när vi körde längs Champs-Elysées med Triumfbågens gestalt nalkandes där framme, på snöiga vägar och i tunnlar på väg mot de norska fjällen och skogarna,i köer till Danmarksbåten eller Tysklandsbåten på väg mot Europas huvudstäder och i Tjeckien där vi körde längs landsvägen och såg alltfler lättklädda kvinnor fylla vägkanterna...

Michael var alltid med på ett hörn.

På Fårö sjöng vi hans låtar på barnkörveckan, Heal the world och Will you be there, alla fick vi en chans att wejla ikapp och imitera Michael...typ "But they told me-e-e - a man should be faith-ful-ah!" eller "Heal the woooorld- heal the wo-ho-ho-orld"

Och jag glömmer aldrig när jag var på Ullevi och såg honom live, han kom upp ur scengolvet i en silver- och guldkostym, gjorde sin berömda "crouch-grab" och hur starkt det var att se den där lyckliga tjejen som fick gå upp på scenen och krama och dansa med Michael under hela "You are not alone", och hur man förstod att hennes liv aldrig skulle bli detsamma igen efter att vakterna vid låtens slut fått slita henne ifrån Michael och släpa henne av scenen, storgråtandes och hysteriskt skakandes...

Ja, visst älskade man honom. Minns att jag och en kompis skrev lappar i femte klass till varandra, typ "Jag älskar Michael" inringat av ett hjärta. :-) men vi var väldigt strikta med att inte berätta för någon för det var ju lite tabu att älska Michael Jackson då jag gick i en moderatskola i örgryte. De flesta ansåg att han var ett sexfixerat freak, och mina moderata klasskamrater förstod aldrig genialiteten i hans musikskapande...eller så älskade de också honom i smyg.

På senare år har jag liksom glömt bort honom. CD-skivorna har lagts på hyllan och minnet av Michael har bleknat en aning. Tills jag läste på Facebook (av alla ställen!) att han var död, och kände ett förvånansvärt starkt hugg i magen. This is the end of an era. Det kändes bara så tydligt, han har verkligen gjort ett avtryck på den här världen, en sådan person man tror skall leva för evigt, bara finnas där. Vad han än gör, älskad av världen.

Idag gråter jag för Michael. Och minns med glädje och sorg alla stunder jag haft med honom, och hur starkt han har berört mig, och fortsätter att beröra mig.

Livet leker!

Jag är så lycklig. Mindre än en vecka kvar till min examenskonsert - jag övar, provar klänningar, provar skor, fixar program, planerar mat och dryck och lever i ett enda stort lyckorus. Har repat med orkestern, först hade vi två rep med bara stråkorkestern och igår tillkom blåset, vilket gav musiken en ännu högre dimension! Vilken känsla att spela som solist med en orkester bakom sig! Jag njuter av tanken att framföra det konsert. Och på lördag är det dags.
Ute skiner solen och varje dag blir det grönare i trädet utanför mitt fönster, jag jobbar på min bränna - som skall matcha klänningarna på lördag - och insuper med lycka varje sekund av denna efterlängtade vår, varje andetag av vårlust. Det var en lång vinter. Solen ger mig ny kraft och gör mig hoppfull. Allt kommer ordna sig!

Miss Match

Skall bara nämna en av mina färdigheter, nämligen att matcha ihop folk. Har hjälpt åtskilliga kompisar att finna varandra, kanske inte så mycket att tänka ut vilka som verkligen skulle passa ihop (är inte så mkt för uppstyrda blinddates) men just det där att, när man märker att två personer fattar tycke, att liksom knuffa dem över kanten, till att ta första steget.

Just kommit hem från födelsedagskalas hos två vänner, (ett av paren från min par-lista) som fann varandra på Malta när vi var på solsemester för ganska exakt ett år sedan. Jag såg vibbarna hela kvällen, där på Hugo´s i sommarkvällen, blickarna som kastades mellan dem, och jag såg vad som villes. Och smidig som jag är, tog jag fram min kamera, fotade lite och sa till honom, "give her a kiss" och han sökte hennes blick som för att dubbelkolla om han verkligen uppfattat vibbarna rätt, och hon såg på honom och de möttes i en till synes oskyldig kyss, men det var kyssen som förändrade deras liv...

Ja, blir jag inte cellist eller marknadsförare så kanske jag blir Miss Match, à la Suede...

Kanske du letar efter den rätte? Säg till så kanske Miss Match kan fixa det?!

Examensdags!

Oj vad länge sen. Sist jag skrev hade jag frigjort mig från Cello-Satan. Nu är jag nyförälskad i honom igen. Med mindre än en månad kvar till min examenskonsert (!!!!) är jag sams med cellon och vi jobbar tillammans inför den spektakulära 2 Maj, då jag tillsammans med Benjamin tar examen från vår utbildning och avslutar tre år med en oförglömlig konsert... har nyss fattat att det är så kort tid kvar, och även om det redan har pirrat i magen i nästan ett års tid då jag tänkt på konserten, har det tagits till ännu en högre dimension, jag ligger sömnlös på kvällarna och bara tänker på olika saker som måste tas om hand, även om jag betar av ett tiotal listor varje dag och skriver nya hela tiden... Men det är så himla kul också, att ha ett sådant här projekt. Det är liksom det enda jag lever för just nu, det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på när jag skall sova, och hela dagarna tillbringar jag ju i övningsrummet eller vid datorn eller med någon lista i handen, eller hos någon sömmerska för uppsömnad av någon klänning.

Och en sak har jag insett under de senaste månaderna. Jag kommer aldrig att bli fri från Cello-Satan. Jag vill inte bli fri. För jag kan inte leva utan honom, det är en odödlig kärlek.

Befrielsen!

Hemkommen från Göteborg och sökning och dessutom en mkt trevlig helg med familjen! Och tillbaka här i Västerås känner jag mig många insikter rikare och ett steg gången i rätt riktning! Som ni vet är jag ganska nojig och fram och tillbaka och expert på vad-vill-jag-vad-är-meningen-tankar... och framför allt detta med mitt förhållande till min cello, som liksom är roten till all velighet i mitt liv. Jag är nu 25, snart 26 och i drygt 10 år har mitt livs största dilemma varit "skall jag satsa eller inte?", och "vad händer om jag inte satsar?" och "vem blir jag utan min cello?" samtidigt som jag i vissa svaga stunder med Cello-Satan mellan benen grips av en oerhörd svaghet och ömhet och liksom undrar hur jag någonsin skulle kunna leva utan Honom.

Han, min syndabock, som ständigt lämnar mig berörd och känslomässigt engagerad och som följt mig i så många många år, som viskar ömma melodier i mitt öra och förföriskt nynnar mig till ro… Men HAN, som också håller mig hårt i sitt grepp och vägrar låta mig gå, som betvingar mig, som alltid vinner över mig och hindrar mig från att leva mitt liv, kontrollerar mig också och håller mig fast i något jag inte vet om jag vill stanna för alltid i.

I så många år har jag undrat, grubblat, satsat, inte satsat, men ständigt befunnit mig i en situation där jag förväntas leva i symbios med Cello-Satan. Spela hans melodier, stänga in mig i flera timmar om dagen för att öva, satsa, satsa, satsa. Söka vidare. Sikta mot toppen, sikta mot en professionell karriär som musiker, i Cello-Satans tjänst.

Nu har jag äntligen tagit steget. Jag har brutit mig loss. Väl nere i Gbg insåg jag det som varit uppenbart i alla dessa år. Redan dagen innan jag skulle in till juryn kände jag i hela kroppen att något var fel. Att jag var på fel plats, fel tid, att jag saknade den där glöden, att jag kände mig likgiltig inför att göra provet för att komma in. Att jag innerst inne inte ville. Och när jag såg alla andra sökande som förväntansfullt gick med sina celli på ryggen och nervöst väntade på att få sin framtid avgjord, sitt öde bestämt, insåg jag att jag inte delade deras brinnande lust att komma in på en skola som skulle transformera dem från ”vanliga” till ”exklusiva”, ”utvalda”. Professionella musiker.

Jag sa högt till mig själv, gång på gång; ”jag vill inte bli professionell musiker”. Jag har fortsatt säga det, och säger det än, och för första gången i mitt liv känner jag hur sant det är. Jag känner mig befriad, en sten har lyfts från mitt bröst, och jag känner mig HEL, känner mig lycklig, FRI!

Och när listan sattes upp fick jag mitt svar. Jag sökte inte febrilt efter mitt namn, jag flackade inte desperat med blicken då jag försökte se mina välbekanta bokstäver, och jag kände heller inte det där knivs-hugget i magen då jag inte fann dem. I stället kände jag frid inombords när jag slutligen insåg att jag fått hjälp på vägen med att få mina egna tankar befruktade. Mjöl på min kvarn. Kanske någon där uppe hjälpte mig på vägen. Hade jag gått vidare hade det varit så mycket svårare, den där lilla djävulen på min vänstra axel hade ihärdigt fortsatt att skrika att det är meningen att jag skall bli musiker, jag har begåvningen, ”ta vara på den, låt inte allt du kan gå till spillo.”

Nu fick jag mitt svar.

Som Ola sa; ”Musiker kommer du alltid att vara, men kanske inte en sådan musiker som jobbar professionellt, på heltid, utan som musicerar när du själv vill.”

Cello-Satan försvinner inte ur mitt liv. Men han tvingar sig inte på mig mer. Jag väljer själv när jag vill ha honom. Vi kan mötas på en jämbördig nivå. Han kommer alltid att viska ömma toner till mig, men jag kan välja vilka toner jag vill ta emot, och själv välja när jag vill besvara hans kärleksrop…

Jag är fri. Äntligen är jag fri.

Haydn-skrattattack

Hahaha, måste bara berätta om kvällens konsert. Jag skulle spela Haydn C-dur, allegro molto, den går skitsnabbt och är jättesvår (har med den på sökningen nästa vecka) och passade på att spela upp på alfakonserten ikväll. Kände mig ganska opeppad och blev inte tillräckligt nervös, taggad. Det var jättekallt i salen, och jag var sist på programmet, så mina fingrar blev iskalla och fastän jag gick back-stage och sprang, hoppade och gjorde armhävningar, så blev jag inte varm, fick inte upp någon cirkulation. Så när jag väl började spela kände jag hur jag liksom inte behärskade varken cellon eller stycket, gjorde massa missar, och missade på uppgången, och till slut på ett ställe tappade jag kontrollen och kom av mig på några toner, en av uppgångarna, och helt automatiskt började jag istället nynna de saknade tonerna, typ "dabadabadabadaaaaa..." helt rätt toner och rätt pitch och allt, men det hela var så komiskt. Publiken fnissade och Staffan fnissade bakom mig vid pianot och själv kunde jag inte hålla mig för skratt, och resten av stycket var jag mest fokuserad på att hålla mig för skratt, vilket inte gick så bra.

Hmm, ja det blev en annorlunda Haydn, men minst sagt underhållande!!

Annars går allt på som vanligt. Övar, övar och åter övar. Skrattar ibland, gråter ibland, försöker ladda inför sökningarna. Går på massage, akupunktur och healing för min arm som strular som attans, har hittat en duktig naprapat/massör/akupunktör/healer som gör allt detta i en behandling. Kämpar med mina matlådor, är duktig och tar med mig varje dag. Har städat ordentligt här hemma och möblerat om lite grann. Men det känns som att närmsta tiden är en transportsträcka. Måste ta mig igenom de kommande veckorna, sökningarna, vintern, sista rycket liksom. Snart är det vår, snart, snart kommer solen. Och värmen.

Någon sa att om jag inte uppskattar det jag har kommer jag aldrig uppskatta det jag får. Det är inte sant. Det råkar bara vara så att jag HATAR vinter och snö, och mår fysiskt dåligt av kyla. Tror att många känner igen sig. Just nu i sluttampen av vintern är det som värst. Varje dag solen skiner någon timme får man en liten liten glimt av våren, en liten liten dos D-vitamin, men den är så liten att man bara blir retad, som en liten apetizer.....man vill bara ha MER!!!

Igår såg jag en dokumentär om älgar. En älgmamma bodde i en trädgård med sina nyfödda älg-kalvar. Allt var frid och fröjd och de små höll på att upptäcka världen. Men en natt tog idyllen slut och den elaka grizzly-björnen kom och bokstavligen åt upp kalvarna. Mamman gick runt i flera dagar och letade efter sina försvunna barn, som om hon vägrade inse vad som hänt. Slutligen återvände hon till skogen, där hon hörde hemma, "kanske skulle hon få nya kalvar nästa år..."

Jag grät i en timme efter att jag sett det.

Insåg också att jag har det ganska bra. Ingen grizzlybjörn som lurar runt hörnet och vill äta upp en...

The truth and nothing but it! Be prepared!

Jag är så trött på allt som är mediokert i mitt liv. Jag vill leva exklusivt, jag vill vara med om utmaningar varje dag, jag vill växa som människa varje dag, tappa andan av rädsla eller ångest, gråta av lycka, få minnen för livet, varje dag, ta bilder och skriva ut och rama in och sätta upp på väggen, bilder av mitt härliga, underbara liv! Jag vill dricka lyxigt kaffe till frukost i en städad, stor och rymlig lägenhet, sitta vid ett köksbord, gå på gymmet och träna, njuta av det, dricka massor av champagne i fräsiga glas, gå i högklackat till vardag, våga nya frisyrer, klippa lugg, jag vill bry mig om hur jag ser ut, bry mig om vad jag klär på mig, vill se mig i spegeln och bli överraskad varje dag!

Är så trött på musik-nörd-snacket. Blabla hit och blabla dit och ändå har ingen fått något vettigt sagt. Klarar inte av att vara på skolan längre pga detta. Jag är trött på att vada fram i snökaos med cellon på ryggen, trött på att känna mig som en padda, en sköldpadda, trött på att inte kunna ha en tajt kjol eller en tröja med knappar, bara för att jag inte ha på mig det när jag skall spela. Trött på att mitt instrumentval påverkar min klädstil. Trött på att jag inte kan ha min snygga jacka för att det är för kallt ute. Trött på att jag har samma byxor på mig varje dag och inte orkar bry mig, fastän de blivit alldeles för stora och ser sunkiga ut. Trött på att jag inte har råd att köpa nya kläder, trött på min jävla vinterkappa som är ful och sunkig och alldeles hårig och luddig av alla vinterhalsdukar. Trött på min fula halsduk, trött på mina jävla skor. Allt känns smutsigt, luddigt och kli-igt. Trött på att jag inte orkar bry mig om att vaxa benen, trött på att spela cello, trött på gubbar som flirtar, trött på att unga killar inte flirtar, trött på att inte vara kär.

Jag vill ha energi. Jag vill bli överrumplad, tagen med storm, överraskad. Jag vill klä upp mig, ta på mig skyhöga klackar och sminka mig och köpa massvis med finklänningar, balklänningar, gå på gala och äta toast skagen och rysk kaviar, och dricka champagne, självklart. Jag vill ha tjejkväll, jag vill trängas framför spegeln och bråka om vem som skall ha snyggaste outfiten, jag vill gå ut och flirta och dansa, slåss med de andra om vem den snyggaste killen flirtade med. Jag vill inte vara den enda som sminkar mig, jag vill inte bli utdömd som ytlig eller osäker för att jag sminkar mig. Jag vill dela uppfattningen med mina vänner att det är kul att göra det bästa av sitt utseende.

Jag vill dansa salsa, tango, gå på opera och gråta till La Bohéme. Jag vill stå på scen, jag vill klä ut mig, leva ett liv bland peruker, konstiga kläder, teatersmink och störda dialekter, jag vill något mer. Jag vill leva ut min sjuka sida, mina karaktärer, leva ut mitt eget corny. Jag vill något mer. Jag vill något SÅ MYCKET MER än att gå min upptrampade bana från lägenheten till skolan. Lyssna på nördsnack om sökningar, si är det, så är det, alla andra verkar VETA så jävla mycket, Hur vet man allt redan? Andra verkar veta så mycket om sig själva, "jag är si, jag är så" jag vet inte hur jag är än. Vet inte vem jag är, vart jag skall, hur jag är osv. Jag vet en del, men inte allt.
Öva. Till vilken nytta. Jag vill så mycket mer. Jag vill vara en stjärna, jag vill vara bäst, jag vill vara vackrast och häftigast, jag vill vara i centrum, jag vill synas, höras och ta plats, utan att skämmas för det. Jag vill vara positiv, vill inte gå runt och vara irriterad hela tiden, vill inte bli förbannad bara för att det är snö, vill inte bli deppig för att det regnar, vill få energi av det istället.

JAG VILL SÅ MYCKET MER!!!!!

Jag vill ha gardiner i min lägenhet. Vill ha en riktig matta, en riktig TV och riktiga möbler. Vill sitta på min balkong i SOLSKEN, i värme, och ta en drink och snacka om verklighet. Läsa dikter och dricka vin och lyssna på opera och älska någon. Vill ha en mops, vara aktiv, ansvarsfull, lekfull och kärleksfull. Ta ansvar. Lära mig ta ansvar för mig själv. Älska mig själv. Jag VILL så mycket. Vill ta vara på varje dag. Inte bara låta åren gå och undra vad som hände?

Jag vill inte gå i dessa byxor längre. Vill köpa nya, tajta, vara stolt över min rumpa, köpa ännu fler onödiga högklackade skor. Ta på mig rött läppstift mitt på blanka dagen och inte bli ifrågasatt. Jävla nörd-västerås. Vill köpa lunch varje dag utan att få dåligt samvete, vill slippa dessa matlådor, sunkiga gamla rester som står kvar hela veckan, vill inte diska varenda, vareviga dag. Vill inte laga någon oinspirerande middag, äta för att överleva, VILL inte. Vill gå på restaurang, beställa det dyraste från menyn, äta och njuta, unna mig lyxen. Röka dyra, lyxiga cigaretter med ett munstycke i silver, ha på mig svarta, långa handskar och ha på mig hängslen, slips och svart hatt!

Jag vill ge ungarna i operaprojektet en omgång. Lära dom att ta plats, lära dom sjunga ut, använda stödet, artikulera och äga scenen. Ge deras stackars musikfröken en omgång också, att det inte är okej att ge upp. Är man pedagog är det ett evigt slit. Jag vill ta hennes plats och göra det 1000 gånger bättre.

Vill inte hålla igen. Vill ge allt, hela tiden. Vill satsa mitt liv, 100%, hela tiden. Jag är trött på mediokert. Alldagligt. Fult. Att inte bry sig. Vill ut i världen, dansa på Broadway, sjunga på Operan i Paris, spela teater i London, New York. Stockholm. Vill ta på mig designade klänningar och gå på Oscarsgalan. Få en Oscar. Designa egna kläder. Vill skriva en bok. Bli redaktör för en tidning, ha en egen spalt där jag får skriva allt jag vill. Vill vara reporter, befinna mig i bombade städer, nerbrunna byar, hos föräldrar till uppätna barn, och rapportera från jordens olika helvetes-skap... Jag vill sitta i EU-parlamentet, vara tolk åt ryska politiker. Eller franska, eller spanska eller ungerska.. Jag vill vara chef på ett företag, jag vill driva mitt eget lilla hotell, min egen restaurang, jag vill hälsa välkommen på världsscenerna, vara hjärnan bakom stora events, den som ordnar allting, ringer alla samtal och fixar stjärnorna, och stålarna. Jag vill skaffa mig en filmkamera och göra dokumentärfilmer. Ställa frågorna som inte vågas ställa.

Jag vill ta en risk, fråga chans, bjuda upp, ta initiativ till den första kyssen. Jag vill bli utmanad. Vill bli ifrågasatt, vill stå upp för mina åsikter, vill tvingas försvara mig och mitt.

Jag är redo för mitt riktiga liv. Färdig med mitt fejk-liv. Färdig med allt mediokert, färdig med allt fult. Klar med det här. Färdig med dessa svarta byxor. De är för stora nu, och för utslitna. Det är inte ytligt. Det är mitt sätt att säga till livet att jag är redo. Jag vill ha något nytt nu. Dags för solen att komma fram och ge mig en dos energi.

Rejection

Så har det gått ännu några veckor, och jag har betat av några av de projekt jag skulle göra den här våren. Vinterfestivalen gick av stapel vecka 5, jag gjorde 3 stora framträdanden tillsammans med stora gubbar som Haydn, Lalo och Elgar. Med några psykiska sammanbrott veckan innan, samt samma dag som konserterna, bestämde jag mig till slut för att genomföra det, och till min stora förvåning gick det kanon. Var sams med nästan alla tre, kom överens bättre än väntat och resultatet blev över förväntan. Jag inser mer och mer att jag är beroende av den där pushen man får innan en konsert, jag spelar bättre inför en publik än utan. Så jag är nöjd med min prestation.

Och igår var jag i Göteborg. Inte på social visit eller familjemys, utan för en annan prestation, nämligen sökningen till teaterhögskolan. Jag var otroligt laddad, massor av positiv energi och redo att ge järnet. Kom in till juryn, rev av mitt nummer, var nöjd med nästan varenda ord, rörelse och gest. Jag gav verkligen allt, och jag tror inte jag hade kunnat göra bättre ifrån mig.

3 minuter. Intensiva. Avgörande.

Därefter: 3 timmars väntetid för att få beskeden vilka som gått vidare till ett andra prov hos juryn. Pulsen hög som en techno-låt, okontrollerade tics och ett samtidigt försök att se lugn ut inför alla de andra sökande. Jag tänkte: Jag kommer gå vidare. Jag tänkte: Jag kommer gå vidare! Jag tänkte: Stackars alla de andra som inte kommer gå vidare... Sen tänkte jag: Men herregud, vad händer om mitt nummer inte står med på tavlan?! Om jag inte går vidare? Sen tänkte jag: Äh, jag går vidare!

Slutligen står de där, bakom tavlan och skriver. Skriver numren på alla dom som gått vidare till prov 2. Innan dom vänder på tavlan säger dom: Tyvärr måste vi be er som inte går vidare, att lämna lokalen omedelbart eftersom vi måste komma igång med prov 2. Jag tänker: Shit, värsta top-model-fasonerna... och återigen: Stackars dom som måste lämna lokalen!

Tavlan vänds, en outhärdlig tystnad och känsla av att hålla andan infinner sig i lokalen. Jag ser nummer 209. Jag ser nummer 211. Letar febrilt efter 210. Tänker, det måste vara något fel! Min blick flackar runt på tavlan, är numrena i ordning? Letar med klump i magen efter mitt nummer. Tystnaden i rummet är överväldigande. Ingen rör sig, ingen går ut. Har alla utom jag gått vidare? Vill inte vara först att resa mig och gå ut, gå skammens gång..."trodde du det?" "trodde du att du var något eller!?" "trodde du verkligen att du skulle kunna bli skådis, hahahahaha!!!"

Reser mig och går ut och tårarna kommer till min stora förvåning. Trodde inte det betydde så mycket för mig. Trodde på allvar inte att jag hade någon chans. Ingen erfarenhet, så många andra som hållit på med det här hela sitt liv. Såklart. Pucko. Men ändå tårar.

Får en kram där jag sitter, och en annan frågar om jag vill ha en till. Kan inte vara kvar där. Måste bort, bort från alla riktiga skådisar, bort från dom som inte är som jag. Vinnare. Hör inte hemma där längre, hoppet är ute nu.

Går ännu en skammens gång, genom teaterkorridoren, ut på gatan. Tårar, massor av tårar som inte slutar rinna. Tar första bästa tåg därifrån, hem till min fantasivärld. Där jag kan gå med mina fåniga drömmar, utan att få dem krossade...